Om natten kommer de och hämtar mig. Jag vaknar jag av att jag lyfts ur min kropp, av att rummet befolkas av människor och en våldsam procession bär mig bort, allt högre tills jag slits upp genom luften. Och jag är vaken, fullkomligt vaken och jag kan se kroppen under mig och känna det märkliga band, likt en lös väv av silkestunna nervtrådar, som slits itu mellan oss, som ger efter likt strängarna i ett instrument. Det är nu de kommer för att hämta mig, tänker jag och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
2 kommentarer:
I verkligheten finns de som vill komma och hämta dig för att dricka kaffe och prata om dittar och dattar. Vacker, vacker text att läsa en onsdagsmorgon!
Förståeligt, jag vaknade trots allt i samma rum.
Skicka en kommentar