onsdag 13 april 2011

’T is starving makes me fat.


Min vän V, som kom som ett yrväder en aprilafton, har lägrat rummen i en en hinna av saknad. En doft av hans hud kvarhängande i luften och i tygerna, i väggarna. Hänger likt en väv över möblerna. M upplever det med samma potenta omedelbarhet som jag själv. Rastlös har han uppslukats av tomheten, och dammsuger om och om igen hallen, som om han förväntade sig finna något, som om han samlade upp allt detta som gått förlorat, allt det osynliga som V kan tänkas ha lämnat kvar. Vi samtalar i hallen. Han kommer tillbaka, säger M, med en pojkes mytologiska övertygelse, med samma förväntansfulla brand som en konverterad. Vi får se, säger jag.
Men min museala andaktsfullhet är inte annorlunda, jag vårdar den tomma ytan efter hans resväska likt en trädgård, som om något slagit rot i mattans trötta mylla och ännu gror där. Och jag lämnar orörda de ranka pelarna av tummade böcker som reser sig mot min säng och ramar in den post it lapp han lämnat på sängkanten. Det odiskade glaset. Tändstickan. Också ur askfatet, när vinden slår in genom det halvöppna fönstret reser sig, likt en närvaro, det tunna stoftet efter aprilnätterna.
Han kommer tillbaka. Han sa att han snart kommer tillbaka. Över M's ansikte, likt en mask han avklär sig, kan jag se spela detta vårt märkliga samförstånd, vårt uppvaknande, denna brinnande börda av rörelse vi har efterlämnats med:
Han har vidrört oss, så vi lever nu.

Bild: Dino Valls

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det vackraste man kan ge en människa - sin kärlek. Det vackraste man kan få uppleva - en annan människas kärlek. Våga är mötesplatsen!

Kersti sa...

Och efter det, saknaden.

J sa...

Och därefter?

Anonym sa...

Det stillsamma glädjen att få ha levat!