lördag 28 mars 2009

DELIKATESSER

En tid övertygade jag J om att vi skulle förse skafferiet med ett lås. J hämtade upp en enorm kedja från sin fars lägenhet som han rasslande slog runt skafferidörrarnas handtag och försedde med ett rostigt hänglås. Det var i vår första lägenhet, en liten viktoriansk etta med fönster mot en skolgård. Jag tyckte inte om att titta på barnen genom fönstret på rasterna. De hade en slags flockdjursmentalitet jag önskade förbli ovetande om. Och i sin plisserade tartankjolar, knästrumpor och små skolblazrar påminde de om en uniformerad armé. Men de enda andra möjliga placeringen av soffan var 180 graders vridning, likt en läktare framför köksskåpen. Mina skift i bokhandeln var få. Så jag kunde sitta i timmar och stirra in i kylskåpsdörren. Så jag bad honom sätta ett lås på den. Nåväl, jag övertygade honom. Och jag uppskattade det där låset, som om det vore jag själv som bar det. Jag älskade att se honom komma hem och plocka upp den lilla nyckeln och rasslande likt en fångvaktare plocka ner kedjorna och förbereda sin lunch medan jag betraktade honom från honom från soffan, långsamt bre smörgåsarna och skiva upp den svettiga brien, och den spädbarnslika köttrosa skinkan och sedan som om det vore det naturligast i världen äta, lutade mot disken, ännu i den svarta bussförarkavajen och den skeva yllehalsduken virad kring halsen. Den påtvingade sadismen varade inte särskilt länge. J har aldrig varit särskilt bekväm med att bestraffa mig. Men likt en pavlovsk hund saliverar jag ännu till ljudet av kättingar liksom jag känner magen svältande vrida sig när lekande skolbarn.

fredag 27 mars 2009

MÄNNISKOR

Speak of the devil, K, min Regina, kommer in i butiken och hänger likt en förkroppsligad doft av Chanels no 5 framför den lackröda disken. Och sedan, helt utan förvarning, börjar hon prova klänningar. Var gång hon kommer ut och snurrar sin taniga translucenta kropp över trägolvet framför mig känner jag mig som jag betraktar en olycksplats, ett kvaddat däck på den abstrakta plåtformation som en gång varit ett bil, som gnisslande fortsätter spinna. Jag är för generad för att våga betrakta henne, istället fäster jag blicken vid den brinnande punkt där solljuset kristalliseras i dörrglaset och bränner in över golvet likt en laserstråle. Det påminner mig om samma känsla som övermannade mig när D plockade ut sina löständer, och det gamla ansiktet sjönk ihop över kinderna likt en tömd ballong, och hans röst knappt märkbart skiftade, och s'n läspande hängde kvar med cigarettröken. Eller när J, min nya chef, kommer in osminkad om mornarna, ansiktet askgrått och svamplikt och hennes drag så konturlösa att ansiktet framträder endast i sin avsaknad av definitioner, den mjuka huden likt en syn-, tal- och doftlös filt över kraniet. Och jag upplever ett obehag jag knappt en själv kan nagla fast. Likt den vattniga gallika smaken i gommen innan magen vrider sig ut och in. Och K's nakna ben borrar sig genom golvplankorna. Hon köper klänningen, en harlequin-rutig 70tals rob, och betalar i ovikta sedlar. Sedan hon gått hänger den köttiga doften av parfym kvar i lokalen likt en skugga. Först efter lunch lyckas jag skingra den genom att slå upp butiksdörrarna och låta den tunga avgasstormen från gatan rulla in.

torsdag 26 mars 2009

THE GREAT LOVER


Sömnen sadlar mig. Klatsch!
Hans tyngd är som om ett förbannat bergsmassiv som tränger sig upp ur ryggraden och spränger ut sina granitblock över sängen. Och lakanens veck piskar sina rapp. Klatsch!
Jag har knappast kontroll över den sadistiske ryttarjäveln. Klatsch!
Allt jag hör är hjärtats malande hovslag mellan örat och kudden. Och sömnens kvicka spön pryglade axlarna, hans sporrar sågande mot höften, hans sega stämma manande oss ner i avgrunden. Klatsch!
Kroppjävel, låt dig inte luras.

onsdag 25 mars 2009

INFERNALISKT SPUTUM

Hennes ansikte är vitt som ett lakan och glansigt av svett som för ett ögonblick får henne att likna en orm som ömsar skinn. Hon stryker undan de stripa testarna platt lugg mot pannan och särar de torra blågrå läpparna. Den kalla svetten har löst upp hennes spindelbenslika mascara som nu tecknat vad som liknar två halvmåne formade ögon precis under hennes verkliga ögon. Toilet, säger hon, men orden låter förvirrande lika to let, att hyra. Jag leder henne ner i Clerk Street butikens egna underjord mot bättre vetande. Och sedan hon försvunnit in på toaletten stirrar jag på min jacka och min väska och andra värdesaker som ligger kringströdda i butiksköket. Och mina kerberosiska insinkter säger mig att jag inte kan lämna henne obevakad i detta butikens innersta. Så jag ställer mig tafatt utanför toalettdörren och lyssnar till hennes kramplika uppstötanden, lyssnar till ljudet av hennes mage som vrids ut och in likt en trasa och ljudet av hennes skallrande skeletala fingrar som klöser mot toalettstolen. Och sedan leder jag henne upp för den helvetiskt branta trappan och ut i solen. Needless to say, tittar hon inte tillbaka för ett ögonblick. Vi vill båda lämna den här hålan. Att för ett ögonblick känna ett nostalgiskt tvång att se tillbaka på väg upp ur detta Hades tycks myterna allena förunnat.

tisdag 24 mars 2009

PORTUGISISKA SILUETTER

Ut med vägarna ned genom Pyreneerna och de torra portugiska slättlandskapen var dikena bebodda av de bortgångnas vita siluetter. Där stod de i honnör, kurviga kvinnliga och manliga stocklicka vita träplakat. På håll tycktes de skurna ur verkligheten, likt avlagda partners vars ansikten snittats ur gamla fotografier, likt mänskliga hål ut med vägkanten. På var ny vägsträcka summerades deras antal på en mindre skylt. Antalet olyckor, antalet döda. Ibland endast två, ibland ett femtiotal, ibland över hundra. Somliga bar kransar kring sina hårlösa klädeslösa symboliska vita tränackar. Andra lutade mot det gulgrå fnöskelika gräset som vinden piskade mot deras benlösa fötter. Om nätterna tycktes de skina likt gastar och gruppera sig i sina blänkande massor där vägarna krängde och meandrade i mörkret, och bilens bländljus tycktes hänga kvar i dem sedan vi passerat och stirrade tillbaka i backspegeln, som om de sög åt sig bekräftelsen och för ett ögonblick behöll dess ljus, som om de laddades av våra jagande blickar.
I själv verket förefaller livet alltmer befolkas av de där vita tvådimentionella substituten för tagna liv, dessa varnande reminiscencer och hägrande förflutna varan. Så tycks de uppradade likt visuella ekon i badrumsspegeln om morgonen. Jag känner inte igen mig själv. Det är inte mig jag ser och ju längre jag stirrar desto mindre äganderätt har jag över det här ansiktet. Istället förefaller det som om något borde kunna skalas fram ur lagren av hud, som man kläcker ett ägg, eller sticker kniven i en uppsvullen korv, vars glansiga hinna knakande ger efter och spänner ut sitt ångande kött ur det avlånga snittet. Av denna anledning avskyr jag att ta foton av mig själv, liksom jag avskyr att titta på foton av mig själv, liksom jag avskyr speglar och de rorschachliknande reflektionerna i badvattnet om morgnarna.
När jag frågar J om det här, när jag ber honom säga huruvida jag är densamma, brukar han sticka in handen innanför min blus och trycka fingertopparna trevande över bröstbenet och långsamt likt en läkare mäta ut skelettet revben för revben. Och sedan suckar han förtvivlat, you are all bones, Joes! Och denna kroppsliga permanens lugnar mig, för ytterst sitter en annan mer universell kropp innan för de här filtarna av kött, blod och hår. Ytterst befolkas den här kroppen av en av dessa vita portugisiska siluetter som tålmodigt bidar sin tid.

Bild: Frontispiece till A. M. Barthélémy's Syphilis: Poeme en Quatre Chants ca 1851, (sex och död, what more?), hämtad från alltid lika fantastiska M
orbid Anatomy.

söndag 22 mars 2009

ETT SPÖKE GÅR RUNT EDINBURGH - KONSUMTIONISMENS SPÖKE

Rockabillymannen är ett konsumtionens spöke, där han drar genom butiken med sitt uttunnade greaserhår, sin krumma rygg i en oklanderligt nystruken skjorta med en tunn teddyboy fluga och en stor kameobroch fäst i punkten där den gåslika huden över adamsäpplet möter den nystärkta kragen. Han bär en två färgad kavaj och grälla beetlecrushers och vore det inte för hans maniska blick och hans stammande oupphörliga tjattrande, likt en uppvriden plåtleksak, skulle hans garderob signalera total perfektionism. Istället kallar vi honom Rockabilly-mannen och vi talar med honom med den vänliga återhållsamhet man visar någon som skulle slita en i bitar om man räckte honom lillfingret.
Ända sedan Freuds frus brorson, Edward Bernays insåg att den legendariske släktingens psykologiska teorier kunde appliceras med stor framgång på den fria marknaden och senare också på politiken, har konsumtion kommit att i grunden bli irrationell, känslostyrd och individualistisk. Allt syftar till att vara ett uttryck för jaget, från valet av mjölk, till litteraturlistan, till uniformeringen, husdjuren, diskvattnet, och toalettstolen. Det finns ingen meter av vårt hem vi inte kan mäta ut som en förlängning av vår person, ingenting vi stoppar i oss som inte ytterst är skapat att symbolisera oss. Ytterst, menade Bernays, som efter 1900-talets första hälft, insett att människan en masse lätt föll offer för en farlig Trottersk flockmentalitet, kunde dessa irrationella och oroande lustar och aggressioner kanaliseras av den korporativa eliten med ekonomisk framgång. Massproduktion och ständig konsumtion var lösning på människans oroande djuriska hunger. Och så har det blivit självklart att vi för våra politiska och existensiella strider främst framför hyllorna i varuhuset, den ändlösa frågan is this me? gång på gång ställd till den väntande parten medan kroppen vrider sig likt en mjuk fönstermannekäng framför spegeln i provrummet.
Och denna konsumtionismens väl odlade känslosamhet och starka identitetsband, tycks ha gett uttryck för sitt eget vansinne. Ett funktionellt vansinne. Och således uppträder Rockabilly-mannen som konsumtionens spöke. I själva verket handlar han inte alls; trots att han dagligen kommer in i butiken, har han aldrig köpt något. Istället granskar han maniskt personalen upp och ned och komplimenterar, aldrig vår skönhet, istället våra kläder. Princess, kallar han mig, och med en resonanslös röst upprepar han om och om igen, Princess, princess, such a beautiful dress. Likt ett urverk dyker han upp var förmiddag och rör sig tvångsmässigt men ointresserat genom butiken. Han pekar ibland på varorna och muttrar för sig själv, that is ace, och sedan mer högljutt med betoning på det sista ordet som han nästan ropar ut i de halvtomma rummen, that is ACE. Efter ett halvår i butiken har jag insett att det inte endast är oss han kommer till utan att han i själva verket rör sig genom stans alla butiker under dagen, oupphörligen på väg någon annanstans. Jag har sett honom bland hyllorna i John Lewis' porslinsavdelning, den krumma ryggen återspeglad in finitum i kristallvaserna och silverfaten, jag har sett honom i de skumt upplysta välgörenhetsaffärerna på Clerk Street där pensionärersvolontärerna dricker kaffe i kassan, i sexbutikerna på Home Street med dess komiskt groteska överdrift av det attraktiva - plastiga lackbustiärer, billig spets och skrevlösa hotpants - där tuggummituggande studenter i färgat hår mäter ut timmarna under penisförlängarna svärandes över någon hemtenta till de dundrande tonerna av billig amerikansk pop. Jag har sett honom i matvarubutikerna i Broughton där dyra organiska varor i estetiska medelklassförpackningar krängs till de politisk korrekta för vansinniga priser, jag har sett honom konversera den sega latte-loja cafétiären på Starbucks vid Hunter Square, liksom de felfritt manikyrerade, pedikyrerade, make-upade och ansiktspeelade flickorna i Harvey Nichols sminkavdelning, i deras medicinskt vita rockar, och deras docklika sammetslena händer, likt framtidens vetenskapsmän, citerande forskningsrapporter från obskyra institut i Schweiz. Jag har sett honom i kiltbutikerna på the Royal Mile, drottningens paradgata BAH!, där han fingrat över akryliska tartantyger, och i kyrkans basar på en bakgata i Leith där stram-ansikten kränger allt från barnböcker till urverk i de fattigas namn. Det finns ingen butik i Edinburgh som inte beträtts av Rockabillymannen. Inte en vara som inte kontemplerats av denne mållöse vandrare, inte ett biträde som inte tilltalats, utfrågats och komplimenterats. Men det är också allt. Rockabillymannen imiterar konsumtion, han konsumerar inte. En slags samhällslig mimikry, där att likna en handlare ger samma belöning som handlandet.

lördag 21 mars 2009

HUGINN AND MUNINN

I Gorgie's ligger det teknologiska varuhuset M. Ibland följer jag med J dit och medan han plockar ihop sina resistorer, transistorer och kapacitorer studerar jag den moderna övervakningsteknologin. I ett av skåpen finns en serie kameror, trådlösa, ljudlösa, fullfärgsvapen att montera upp runt arbetsplatsen, i hemmet, eller i trappuppgången. Somliga av dem är avskräckande robotiskt rörliga maskiner, andra är ögonglobssmå buktande linser i svart plast med vajrar likt nervtrådar spretande ur socklarna. På telefonavdelningen finns liknande produkter att koppla till telefonuttaget alla försedda med en bild av en äldre förtroendegivande herre som leende lyfter luren till örat. Miniatyriska sladdar och små block som kan kopplas in i telefonen och spela in önskade samtal. I nybörjarhyllan finns rudimentära lögndetektorer att bygga för £3.99. Jag plockar loss en av plastförpackningarna och står och håller i den ett ögonblick. En grön plastskiva med en målad cirkel där pekfingret skall placeras och den till synes harmlösa plasten mäter svettillförseln.
Det handlar inte på något vis om en form av tillit som omöjliggör brukandet av dessa produkter, snarare en genuin önskan om ovetskap. Vissa delar av mig vill inte ens medvetandegöras om det faktum att det finns en värld utanför ytterdörren. Och det skrämmer mig att ramla in i J slumpmässigt på någon gata, att för ett ögonblick stirra rakt in i en verklighet som definieras främst av min frånvaro, innan han upptäcker mig och vinkar. Jag är så jävla rädd helt enkelt att det ibland känns som om hela huset bågnar under omvärldens tyngd, som om detta otämjbara element som är de andra oavbrutet klöser fingrarna mot brevinkastet, och som om det, varje gång vi skiljs, öppnas en slukande avgrund runt mig. De gånger jag av en eller annan anledning fått stirra in bakom kulisserna till vår domesticerade tvåsamhet äter sig fortfarande genom hjärnbarken, trots att år passerat. Var gång jag lämnas ensam så rör de på sig likt maskar som klättrar upp mot de våta gatorna efter regnet, tankarna. När det här någon gång tar slut kommer jag aldrig att släppa någon nära igen.

Artikel via Modern Mechanix.

fredag 20 mars 2009

REGINA

Dagens eupatrider är hopplöst maskerade. En nobilitet som frivilligt släpats genom rännstenen och vars kvarhängande egenskaper när uppenbarade harklade överskuggas med artiga referat till det ständigt föränderliga vädret. K pratar inte gärna om åren vid Eton (vars legendariska boating song D brukade sjunga på fyllan, den sista raderna i första versen Swing, swing together, with your bodies between your knees för evigt förvridna i mitt minne i D's homoerotiska parafrasering) och undviker ämnen som antyder hennes Kentiska uppväxt, liksom uppvisandet av hennes ceruleanblå ådrade underarmar, dessa rojala lemmar, med deras ärriga korsnät av vita masklika sömmar, mer eller mindre misslyckade försök att kapa det mest fundamentala av ankare. Endast hennes strama överklassaccent hänger kvar som en hägrande conferencier bakom rökridån och förlänar henne med en märklig renhet, som om hon polerats. Och språket är just detta: glasklart, artigt men ogenomträngligt, som vore det slipat lika skarpt som en kniv. Som om man kunde sätta fingrarna mot hennes oroliga monologer och försiktigt knacka på rutan och lyssna till det knastrande rörelsen i glaset. Och när man röker, hur den rullande grå luften slår tillbaka likt mot en vägg som satt hon där i adelskapets musee-monter och stirrade ut. Hon dricker toddy på is, en diafaniskt vit sötsliskig juldrink i ett skållikt glas, som hon håller mellan båda händerna, och som förmodar jag är hennes enda verkligt prodigala utgift. Hon syr sin egen garderob, tunga Harris tweed klänningar, genom vilka hennes slanka askvita kropp anas endast där hennes breda läderbälte dragits åt runt midjan. Och upprätthåller en strikt traditionell brittisk diet lika regelbunden som klockan, sausages and mash on friday, sunday-steak, battered cod, yorkshire pud. Men trots den så fint framkislade vardagen, trots den ansträngda mediokra estetiken förblir K något annat. Lika varm som en marmorstod i december, lika konkret som ett mytiskt väsen, och lika mänsklig som en gud.

Tavla: Queen Elizabeth I av Marcus Gheeraerts.

måndag 16 mars 2009

FAGIN

De kallar mig Fagin efter som jag mest röker upphittade cigaretter. Var dag ett nytt märke, torr men söt Amber Leaf, rynkiga Mayfairs, skägglik och aromatisk Golden Virginia, och vademecumdoftande mentolcigaretter med kritvita papper och filter, och nu de så exklusiva importerade Shanghai ciggen, i ett embosserat guldpaket utan varningstext, istället en skyline över vilken blodröda kinesiska tecken stämplats i kartongen, och ett fint etsat mönster som får Shanghai Oriental Pearl TV Tower att likna ett tempel ur vars översta våning själva lumina dei strålar, ett 20-paket upphittat i den uttömda plågsamt upplysta konstskolebaren. Jag röker dem i badet, i det gyllene vattnet av honungstvål och aska, och studerar de pareidoliska mönstren i de grå molnen som reser likt över mig, likt en miniatyrisk stormhimmel. Jag känner mig som en gudom medan jag stöper mina samtalspartners ur den grå röken, beniga pelarlika män som rullande böjer knä vid den vita emaljen. Asklika fjärilar landar över de grenlika benen som reser sig ur bröstkorgen. Skyar, hav och vatten. Shanghai.

söndag 15 mars 2009

LJUD SOM INTE ANNONSERAR J'S HEMKOMST


Eftersom jag sitter hemma likt en hermitisk Rapunsel större delen av dagarna kan jag alla trapphusets ljud som inte tillhör min älskade utantill, liksom jag kan alla klockslag som inte förebådar hans retur.
Vår grannfru, en ensamstående 50-årig kvinna är omisskännlig. Hon smäller upp dörren, som sedan brandkåren slog in gångjärnen en natt för något år sedan med ett morbid redskap kallat the persuader (ropen ekande genom trappuppgången, bring in the persuader, the persuader, the persuader) rasslar likt en käpp som dras genom ett trästaket, ratatatatatatatat. Hennes steg akompanjeras ständigt av det misstänkta klirrandet av glasflaskor, antingen tre fulla flaskor rödvin en montant, eller ett oräkneligt antal tömda en descendant, tomhänt endast i sällskap vilket sällan händer.
Irländskan på våningen över bär klackar och spinger både upp och ned över stentrappan, två eller tre steg i taget. Redan på andra våningen rasslar hennes nyckelknippa, och när hon nått tredje våningen tar det knappt mer än en sekund innan nyckeln vridits i låset, likt en tunga om en klubba som smackande glider ut mellan läpparna, därefter den korta vakuumlika smällen av dörren som onostalgiskt slås igen.
Paret intill irländskan har två nippriga terrier som skäller var gång dörrarna går. Deras klösande mot dörren och korta burklika skall ökar när stegen närmar sig tredje våningen. Mannen på trean rör sig långsamt upp genom trapphuset. Hans steg är släpande som vore han groteskt korpulent, den typ av raspande sulor som dras över stengolvet snarare än lyfts. Likt en säck potatis. Hans tjej snackar oftast, en gräll arbetarklassengelska, som om orden maldes mot krossat glas, antingen i telefonen eller ackompanjerad av en väninna. Hundarna gnyr när de hör henne. Och när hon drar med sig byrackorna ut raspar deras oklippta tassar likt mot stenen och deras dissonanta otåliga morrande rullar ned genom farstun.
Brevbäraren visslar. Den andra brevbäraren smäller posten mot fönstret en halvtrappa upp och slår ilsket igen porten när han går. Några andra besökare har vi knappast. Endast fyllon ringer på dörrklockan vid midnatt på lördagkvällarna. Eller pissar ostadigt lutade mot porten ut mot gatan i skenet av den gula gatlampan.

Och så J.

fredag 13 mars 2009

SOCIAL VALUTA

Förtroenden är en märklig social valuta. D's psykologiske husgud Eric Berne kallade det strokes, utbytet också av de mest basala interkommunikativa enheter. I Berne's transaktionslika vardagsspel kan det simpla och ögonblickssnabba mötet mellan två sociala pjäser, i all hast, en stormig fredagkväll se ut på följande vis:

Herr Vit: Hello (1 stroke)
Herr Svart: Hi (1 stroke)

Vinden rivande i Herr vits äggfärgade trenchcoat, det hårt knutna bältets metallspänne smattrande mot Burberry-knappen och Herr Svart brådskt kramande den kolsvarta portföljen med de skarpt tecknade knogarna likt rakblad under de bläcksvarta läderhandskarna. Och sedan nickar de och passerar.


Berne's sociala balans perfekt uppmätt mellan de två pjäserna, en harmoni av uppfyllda förväntningar och konventionell liknöjdhet, vi lägger in på den sociala rouletten vad vi önskar få tillbaka och vill således varken överraskas med varken en förlust eller en storslagen vinst. I det sociala spelet, kära vänner, är tricket att förbli Even Steven. Enheten Hej bör besvaras med enheten hej tills vi med säkerhet kan slänga in ytterligare en enhet på spelplanen:

Fru Vit: Goodmorning. (1 stroke)
Herr Svart: Morning. (1 stroke)
Fru Vit: How are you today? (1 strokes)
Herr Svart: Fine. And you? (2 strokes)
Fru vit: Fine, thanks. (1 stroke)

Fru Vits snäva blekt cirtronvita pennkjol klättrande upp över de voluptuösa låren när hon vaggande fortsätter nedåt trottoaren. Och anklarna skevande likt en trött kos i de små krämfärgade pumpsen. Hennes platinum tagellika blonda hår nålat mot hårbotten. Och Herr Svart, en mästerlig affärsmässig transaktör kommer inte vända sig om i sin svartblå kostym för att studera fruns rotunda skrov. Istället vrider han gnisslande loss den mjuka fuktiga huden under det svarta skinnbandet till armbandsuret och mäter tiden, i huvudet redan kalkylerande förmiddagens planer, innan han snabbar på stegen.

Ett väl avmätt 6-enhetsutbyte detta, och vi kan föreställa oss en varm sensation av tillfredsställelse medan våra leksaker, herr och fru, fortsätter åt varsitt håll neråt gatan. Denna artiga formulaiska transaktion, så bekvämt befriad från obehagliga sinnesrörelser, och just därför så meningslöst tillfredställande. För att återkomma till våra tidigare kamrater där Vit nu helt apropå bestämt sig för att trappa upp utbytet ytterligare, kan alltså en än mer förlängd social intercourse ta sig följande uttryck:

Herr Vit: Hello. (1 stroke)
Herr Svart: Hi (1 stroke)
Herr Vit (stannar upp, nästan själv förvånad över denna handling): How are you? (1 stroke)
Herr Svart: (som hejdas just som han ska passera, med ryggen onaturligt frånvänd, ytterst förvånad, här har de två passerat varandra i snart två år, enbart födandes på dessa simpla hälsningsfraser, och nu...) Fine. (och sedan han fattat beslutet att närma sig Vit, att ge honom ytterligare en social smekning slappnar han av). Fine. And you? (2 strokes)
Herr Vit: Fine. Yeah. (1 stroke)
Herr Svart: The weather is awful these days. (1 stroke)
Herr Vit: I know. When will the rain cease? (1 stroke)
Herr Svart: Well, it was nice to see you. (1 stroke)
Herr Vit: Yes, likewise. Take care. (2 strokes)
Herr Svart (blinkar med höger öga) Bye then. (2 strokes, märk väl, att också handlingar är social valuta, och Herr Svarts spjuveraktiga blinkning mer än väl fungerar som valuta i spelet)
Herr Vit: Bye. (1 stroke)

Herr vit är ett ögonblick uppskakad av den plötsliga närheten. Hans andhämtning, hans vita hårlösa bröstkorg reser sig och sjunker häftigt. Den vita skjortknappen skavande mot adamsäpplet. Och vinden river också denna morgon i hans rock och den rasslande vita kasse i vilken han bär sin Frus frusna lunchlåda. Herr Svart, en riktig man, är förvånade, knappast mer, läderhandskarna gnisslar mot handtaget och hans blanka släta pottfrisyr unstirred, liksom hans sinne, i stormen.

Den förvirring som en plötslig insatshöjning innebär är som vi kan se snabbt överspelad. Vits spelvilja är förståss smickrande för Svart som måste avgöra om han vill motta transaktionen och genomföra utbytet. Riskfyllt spelande likt detta kan förståss få oanade konsekvenser. Dessa något risque situationer kan vara en lika god grogrund för negativa strokes, som för, i detta fall framgångsrik intimitet. Se följande exempel mellan herr Svart och Fru Vit:

Herr Svart (glatt): Morn Mrs! (1 stroke)
Fru Vit (sammanbitet): Fuck you. (1 negativ stroke)

Hennes gungande höfter påminnande om malande mortel när hon försvinner bort. Och denna gång stannar Herr Svart upp och stryker högerhanden genom det kolsvarta lacklika håret, unstirred, och vänder sig om efter henne
(1 stroke)...

...och vi kan i detta fall kalla honom det sociala spelets förlorare efter som hans två strokes i detta fall spelats ut mot Fruns enda. Han finner förståss bättre tur i spel vad gäller Herr Vit, denne ängsliga unge man, för som vi ska se i nästa exempel kan spelet sedan ena parten börjat gambla sociala strokes ganska hastigt trappas upp och utbytet kan tas till oanade nivåer om spelarna har intresse i detta:

Herr Vit: Hello. (1 stroke)
Herr Svart: Hi. (1 stroke)
Herr Vit: How are you today? (1 stroke)
Herr Svart: Do you really want to know? (2 strokes)
Herr Vit (generat): No, I was just being polite is all. (Hans kinder antar en brinnande röd ton) Are you off to work? (2 strokes)
Herr Svart (lägger handen på Vits axel, fingret roterande den lilla Burberry-knappen) I'm just kiddin you, boy? (4 strokes)
Herr Vit skrattar. (1 stroke)
Herr Svart: I was thinking of taking the day off. (2 strokes, notera den modiga obalansen som Svart avancerar med)
Herr Vit: What time is it? (pekar på Svarts armbandsur och sedan denne vinklat klockan mot honom lägger han högerhanden om Svarts vrist och stirrar på det lilla urverket, hans fingertoppar lekfullt men knappt märkbart spelande över den mjuka ådriga huden på Svarts underarm) (3 strokes)
Herr Svart flinar. (1 stroke)
Herr Vit: I'm in no hurry, really... (3 strokes)
Herr Svart sätter höger armen i broräcket bakom Herr Vit och tornar upp sig över pojken.

Vi lämnar herrarna och deras utmärkta exempel på en framgångsrik transaktion där, för att se hur en negativa transaktion kan byggas ut på liknande sätt. Notera att också negativa transaktioner är att föredra framför en brist av strokes, negativa utbyten erbjuder, om än i omvänd form, en genväg till en annan persons inre, och en framgångsrik intimitet om rätt balans upprätthålls.

Herr Svart: Hello. (1 stroke)
Fru Vit spottar honom i ansiktet. (5 negativa strokes)
Herr Svart (torkar den tjocka flegmlika vita slemmet från kinden): Bitch. (2 negativa strokes)
Fru Vit (sliter tag i hans kostymslag) You sick disgusting FUCK. (Hon slår knytnävarna i hans bröstkorg och hennes vita konstgjorda naglar klyvs mot hans skräddarsydda kavaj) How could you? (5 negativa strokes)
Herr Svart: What are you talking about. You are mad lady, you hear me? Wacko. Get off me. (2 negativa strokes)
Fru Vit: You stay the fuck away from me and my husband, you asshole. (3 negativa strokes)
Herr Svart: Get off me.(1 negativ stroke)

Den vita saliven hänger fortfarande klistrad mot Fru Vits blekgrå ansikte när hon rusar nedför gatan. Hennes ögon likt en trött bulldogs, draperande sig över hennes kinder. Herr Svarts händer skakar. Vad än han bär i portföljen rasslar likt en kedja när han rör sig. Han himlar med ögonen åt en förbipasserande så stirrar på honom men denne rör inte en min. Sedan han gått runt hörnet fingrar han över den våta kinden och stryker kostymärmen över den nyrakade huden. Bitch, tänker han, och sedan Fuck. Det sistnämnda snarare en kontemplation över det egna förflutna än ett faktiskt öknamn på den okända kvinnan.

Ett ovanligt utbyte detta minsann. Vilka intressanta former av liv vi kan studera runt omkring oss.

Herr Vit: Not here. (1 negativ stroke)
Herr Svart: Where then? (1 stroke)
Herr Vit: Let's go somewhere. A park or a hotel or something. (2 strokes)
Herr Svart (flinar): Really? (1 stroke)
Herr Vit: Take me for a drink at least. (3 strokes)

Herr Svart lägger handen mot hans ansikte och fingrar med tummen mot hans slutna mun. (5 strokes)
Herr Vits läppar glider isär och han kontemplerar huruvida Herr Svarts läderhandskar smakar tobak eller pepparkryddat lamm alltmedan mannens tumme cirkulerar hans tunga. (2 strokes)
En kort till syns privat tystnad lägrar sig mellan de båda männen innan de sliter sig ifrån varandra. I detta högrisksspel måste var transaktion noga övervägas. Vits rock reser likt ett par vingar runt honom i den plöstliga brisen när Svart backar tillbaka. Hans blekvita hy, nästan transparent i solljuset, likt ett illa övertäckt oanvänt kranium i en skolsal, blir allt varmare, allt mer glödgat rött medan han väntar. Svarts häftiga andetag överröstar vinden och knapparna spänns ut över hans bröstkorg när han andas. Ett ögonblick senare försvinner de nedåt gatan i varandras sällskap och en perfekt balanserad monochrome palett.

onsdag 11 mars 2009

BAD

Jag studerar den miniatyriska virveln som kläcks upp över den redan dammiga ytan och som spinner likt ett ihåligt öga mellan mina fötter innan den hungrigt växer och rosslande suger i sig vattenmassan och upplöses. De vårtlika bubblorna utmed badkarsemaljen spricker med den sjunkande ytlinjen likt fräsande champagne eller vattenfyllda veruca. Och den upphettade dränkta huden avtäcks långsamt i sina nyanser av kräftrött och mjukt uppsvält vaxgult genomspunnet av blåa trådar. Och den nedbitna huden runt fingertopparna groteskt vit och flagnande. Sedan vattnet runnit av ångar kroppen. Reser sig värmen likt tjock rök ur de röda fläckarna över vader, lår och mage. Luften är kvävande. Det är som att ligga i en göl, detta klaustrofobiska akvarium, och känna kroppen långsamt torka ut. Runt omkring den serie fartyg som J samlat på sig och sjösatt över kaklet: miniatyriska fregatter, en enmanssegelbåt med kulörta segel, en Titanic i plast ännu ståndaktig i en glasflaska med målat vatten och J's piece de la resistance den handgjorda Mary Rose, en ståtlig karack med nikotingula segel och snidade skeppskanoner i silverfärg.

Foto: Michael Schnabel

tisdag 10 mars 2009

ATT HA FRÄMMANDE PÅ BESÖK

Ansikten rör sig mellan det bekanta och det främmande med nästan skrämmande snabbhet. Det är med människor som med ord, samma system i verkan som när man som barn höll upp en gaffel mot ljuset och mumlande lät ordet separeras från verkligheten, gaffel, gaffel, gaffel, denna filosofiska afasi, som tillslut uppenbarade språkets alla brister och blev ett vortex i besticklådan. Med människor förekommer samma plötsliga alienation. Inte sällan börjar det med den plötsliga tomheten i studierna av en annans öga, denna annars så läsbara kroppsdel, som skiftar karaktär och plötsligt förefaller, helt simpelt, vara inte mer än ett vitt poröst fruktkött, en ögonglob. Vilka är dessa människor? Att studera dem är som att betrakta en film eller som ett samtal genom en över en telefon med ett par sekunders delay. Är ni där? Lyssnar ni? Den mentala blockad som gör det omöjligt att avgöra om det är den egna personen som omöjligt kan slå sig ur sig själv eller om det är världen runt omkring som omöjligt kan slå sig in. Tungan, detta satans organ likt en bit uppblött filt i munnen. Och ögonen likt två kikare mot världen, avstånden omöjliga att avgöra, och ansiktena oläsliga fläckar i fjärran.
Det tycks ha gått en maska i verkligheten de senaste dagarna. Tillvaron repar sakta upp sig och de där fina mönstren i en preciös väv skalas upp tråd för tråd. Och när de där lösa trådarna pilar genom kroppen blottläggs en motivlös men fundamental känslopalett. Jag har övertalat J att säga följande fras när jag vaknar och går upp om nättern: It's me, J. It's ok. I'm here. En slags vanlighetens kod att skingra drömmens efterhängande oro att kroppen intill, den kurvade orörliga ryggen, likt en huvudlös bit kött som försvinner in under lakanen, fortfarande delar den älskades bekanta drag. För precis som gaffeln's plötsliga namnlöshet är J's ögon när jag åter kryper ner intill honom för ett ögonblick främmande innan han mumlande vänder ryggen mot mig, Joes...


Addendum: Vår förmåga att känna igen ett ansikte är en kroppslig funktion likt alla andra. Capgras första patient var en 53årig kvinna som hävdade att hennes make var en bedragare och som senare började tro att samtliga i hennes omgivning hade utbytts på liknande vis. Dessa dubbelgångares byten var gränslösa och inte sällan förklarade Fru M, för läkaren som också han förståss var en kopia, att också kopiorna hade kopior. Hans andra patient var en 30-åring dansare som klagade på att världen avpersonaliserats och som snart började beskriva kopiorna som ersatt hennes älskade. "It seems to me that it is not I who lived my previous life and I remember very well my life as a dancer in the balls of Menilmontant..." Syndromet kom att döpas efter sin upptäckare, en akut övertygelse om att en nära vän, släkting, eller familjemedlem ersatts av en dubbelgångare. Likt många psykologiska fenomen tappar vi in på en av våra mest grundläggande fasor, folksagors bortbytta spädbarn och science fiction genrens bobysnatchers, oldade kopior identiska som kläcks ur kokonglika slemvävnader.
Besläktad är Fregolis vanföreställning, döpt efter en italiensk skådespelare som blivit känd för sina snabba ombyten, en övertygelse om att en för personen känd karaktär, oftast sedd som en fiende, tar form i dess närstående. Till skillnad från Capgras syndrom, är kopian här ingen okänd kvantitet, utan istället en välkänd nemesis och utbytet är mentalt snarare än kroppsligt. Det första fallet, beskrivet av Courbon och Fail 1927 var av en 27-årig skådespelerska, med grova drag som levde på mediokra tillfälliga jobb och nätter på billiga hostels men som trots sina brister på framgångar ansåg sig något av en raffinerad aktris som brann för konsten. Denna namnlösa flicka hävdade att två av tjugotalets främsta thespians, Robine och Sarah Bernhardt, hade börjat förfölja och studera henne och ge henne otillåtna erotiska känslor, iklädande sig hennes vänner och familjs kroppar.
Patienter med intermetamorfosis, ytterligare en gren i trädet av delusional misidentifications, upplever att människorna i deras omgivning bytt kroppar. En hustru kan i ett ögonblick tas för dotter och ögonblicket senare för moder. En son blir en broder, en läkare, en fader. Nämde Courbon och Tusque rapporterar om en patient Sylvia G som ibland upplevde sin make transformeras till andra människor framför hennes egna ögon. Hon noterad ofta att hans gråa ögon och hans amputerad finger förblev de samma. medan resten av kroppen tog form i en grannes eller en avlägsen släktings. Ofta identifierade hon människor genom att stirra på deras skor, som hon, om de var leriga och stora, antog var hennes makes trots att kroppen som sträckte sig ur stövlarna föreföll vara någon annans. Sylvia G berättar också att flera av hennes föremål på liknande sätt bytts ut. Att hönorna på hennes gård föreföll äldre och främmande och att hennes kappa bytts ut av en identisk kappa, men en trasigare och mer sliten.
Den mer vanligt förekommande prosopagnosian upptäcktes liksom så många andra neurologiska sjukdomar först efter andra världskriget, de otaliga skallskadorna som världskrigen skapade, kartlade hjärnverksamheten, en projktil genom X skapade minnesluckor, och genom K så uppstod språkliga störningar, Y gav balanssvårigheter och punkten D orskade ansiktsblindhet. De tyska soldaterna klagade allt oftare på att de inte längre kunde känna igen sin kamrater, eller läkarna, eller ens bilder på Hitler, deras föräldrar, och älskade. Ansikten föreföll förenklade, generiska, näsa, hår, ögon, hud, och samma näsa, hår, ögon och hud för var ansikte som passerade. Det är märkligt att läsa om de sociala omvägarna de lidande måste ta för att undvika missförstånd, hur de tvingas hälsa med stående fraser, undvika namn och ständigt försöka utröna genom ledande men naturliga frågor vem främlingen framför dem är och genom uttrycket i deras ansikten försöka se hur väl de känner varandra. De sociala knep som gör att vi kan maskera vårt främlingskap, som att ständigt leva i en av dessa bisarra släktåterträffar där oigenkännliga damer skakar din hand med uppenbar värme och förväntansfullt frågar, du minns väl mig, en fråga som alltid bara har ett svar, självklart, och som följs av det blinda tragglandet genom ansiktslösa barndomsår.

lördag 7 mars 2009

FÅGLAR

Irländske D's lägenhet, en etagevåning i den branta kurvan på Victoria Street, brukade inhysa ett duvslag på vinden kanske trettio år tillbaka i tiden. De äldre ägarna, en herr och fru Davidson som sedan länge slukats av historien och obskyriteten, har fortfarande sitt namn textat i antikt bläck på ringklockan i porten. Varför ingen bemödat sig att sätta en ny skylt över den gamla är en fråga som ingen ställer, men typisk för dessa korttidshyrda studentlägenheter, vars gnagande tillfällighet gör dem märkligt tidslösa, främmande namn på dörren, snapshots av gamla rumsgäster vars namn ej längre kan erinras över den rasslande kylen, och kollektiva eklektiska bibliotek av ratade pocketar i inrökta vardagsrum. Endast the Davidsons hägrar kvar i de ungdomliga rummen med någon sorts permanens. Det händer att deras löst bekanta ännu uppsöker dem, att octogenarians som har vägarna förbi finner det bekanta namnet på portdörren och ringer på och presenterar sig med den formella artighet som var kotym ett sekel tillbaka. De brukar fråga om duvslagen. Och eftersom ingen har hjärta att på detta märkligt apropå-vis förmedla de äldre parets bortgång brukar de nya hyresgästerna sällan inbjuda till längre samtal. Medan den förvirrade besökaren av samma anledning sällan frågar vidare sedan de nya husgästerna presenterats och ringklockans olycklig datering kommenterats. Kanske är det därför duvorna inte sällan blir dessa bizarra samtals huvudtema. Vad hände med fåglarna? En fråga som ingen längre kan besvara.

fredag 6 mars 2009

APROPÅ DÖDEN

Den största nyheten i skvallerpressen i det här landet har en längre tid varit av ett helt annat slag än de vanliga banaliteterna, de chockerande uppvisandet av en nymflik sångerskas orakade armhåla, ett omålat men likväl famöst ansikte fångat i all sin groteska storhet i ett shoppingcenters apotekskö, kartläggningen av en åldrande celebritets rynkors vara eller icke vara, samt de till synes ändlösa livscyklerna, graviditetstecken, viktuppgångar, skiljsmässor och affärer. Till detta förenklade och monstruösa tappning av människans uppgång och fall har ett hittills sällan popkulturaliserat ämne lagts till tablån: den psykopompiska Herr Tod, hukande likt en illa förklädd celebriteternas celebritet över de glossiga tidningarnas kulörta headliners, likt en nyheternas nyhet, usurperande X's affär och Y's bröstoperation, V's druckna natt och C's babybump, med sin allt mer definitiva sanning och sin grymma nedräkning till kollektdatumet. Och nu följer vi alla den nyligen vigda såpaskådisen i döden. Vart omslag blottläggande ett allt mer urlakat naket ansikte, och artiklar inkasserande på den dödsdömdes sista förhoppningar, på de tvära kasten och de effektiva rubrikerna som döden erbjuder à gratuit: Sweetheart Prince proposes, J turns last hopes to healer, Devastated JG is given two month to live, JG: I won't see my boys grow up, Chock confession of JG - fears to die alone - her most intimate interview exclusive, J's dream marriage, A broken-down J back in hospital. Och var gång jag rör mig upp genom tidningshyllorna i Tesco går en ilning genom min kropp när de ändlös tårdrypande versionerna av den numer skalliga och magra unga såpakändisens följer mig med blicken. De rödskurna ögonlocken och de nästan perfekt pudrade blanka tinningarna som aldrig släpper dig ur blickfånget inte ens på bröllopsfotot där den vita marängklänningen komplimenteras av de lapptäckslika armarnas bomullsbandage, inte ens på familjeporträttet där sönerna kramar sin allt tunnare moder, och inte på de mer realistiska omslagen där hennes ännu hjärtformade och välmålade ansikte lutar sig tillbaka i sjukhussängen med droppnålarna onaturligt infogade i inramningen. Märkligt nog, likt en skvallerpressens Mersault, har hennes person helt upphört att vara sedan nyheten om hennes stundande sorti. J är knappast längre en människa, istället har hon blivit en slags publik personifiering av döden. Och än mer absurt, trots att döden plötsligt blivit ett acceptablet skvallerämne att spendera 99pence på och läsa medan man för håret lagt på salongen, trots att vi får läsa om medicinering och ångest och de planerade begravningslåtarna så tvivlar vi alla på att denna popkulturens allt mer helgonlika varelse verkligen ska dö. För om döden alltid präglas av en ogenomtränglig mysticism så tycks detta groteska tragglande genom pressen snarare än att simplifiera förstärka det totalt ogreppbara i detta att gå bort. Och ändå lyckas J knappast introducera verkligheten för nöjesmagasinen, istället tycks nöjesmagasinen injecera sin glassiga lättsamhet i dödsmotivet. För inget ämne tycks avgrundsdjupt nog att inte kunna överbyggas med en snygg oneliner, en slagkraftig rubrik och ett oxymoroniskt retuscherat men blottläggande fotografi. Döden har blivit allmän. Cirkeln är sluten. Vi är nu alla påväg till avgrunden med Fru G. Nationen räknar ned.

torsdag 5 mars 2009

HUDLÖS, HUVUDLÖS OCH PATETISK

Varje gång jag får kritik blir jag ledsen som ett barn. I timmar efteråt finns det inget annat jag kan tänka på, det maler av och åter mot hjärnbarken, som om någon gnuggar ett rivhjärn mot insidan av tinningarna. Jag känner sån oerhörd skuld över allt jag gör att jag oftast drömmer om att vända ryggen åt mänskligheten. Höglandet är min föreställda hamn. Jag vill inte känna några mer passioner, jag vill inte känna någon mer sorg. D, min gamla chef, brukade kalla mig hideous, ett ord sprunget ur verbet hide, och uttalat med betoning på hide, hide-eous, snarare än hid-eous. I själva verket var han så förtjust över sin egen lexikala kreativitet att han klottrade ordet i kapitäler över kuvertet till en gammal ScottishGas räkning som han räckte över till mig, med ciggen i mungipan och de svamplika tårna utsträckta under soffbordet på nummer 75 i Marchmont, där byrackan tålmodigt slickande svetten av fotsulorna. Jag antar att detta simpla men ytterst komiska adjektiv förenar mina två främsta egenskaper. Detta internaliserade hid-eous och dess yttre motsvarighet hide. Vilket påminner mig om ytterligare en dialog med D där han, dare I say, drucket men uppriktigt frågade mig: Du ser bra ut, men du är inte väldigt vacker, inte allmängiltigt vacker, hur känns det, att vara halvägs där, men aldrig riktigt? Det är väl så allt känns antar jag, som att komma halvvägs fram.

söndag 1 mars 2009

KAPPORETH

När vi försöker rättställa det som inte kan rättställas och rättfärdiga det orättfärdigbara antar våra handlingar allt mer symboliska former. C har därför i över arton månader burit runt på en kasse med min tillhörigheter medan han hattat genom Europa från den lilla byn Aubusson i Creuse, känt för sina mattor och sitt klocktorn, via London där hans, med hans egna ord "insektslika" flickvän lever, och Edinburgh som i snart tre år har varit bas för hans fåfänga vagabonderi.
Var gång vi slumpmässig sprungit in i varandra under de senaste året har han nästan tvångsmässigt omnämnt denna börda och var gång har jag med viss hänsynslöshet givit honom min välsignelse att kasta vadän det må vara han med sådan omsorg bär runt på. Kanske hade jag inte ens uppfattat det här allt mer bizarra symboliska behovet om det inte vore för det faktum att frågan omedelbart dök upp igen närhelst vi återsågs, allt som oftast på dansgolv till nattklubbar, i barer där han trotsat min välkalkylerat bortvända blick, eller under något lokalt bands spelning, där de bedövande orkestrala hindren knappast befriat honom från bördan och plikten att uppsöka mig för att vädra vårt dilemma,
trots mitt upprepade avfärdande, get rid of it. Den senaste månaden, den första längre period han tillbringat i stan, (som vanligt turnerande de sjaskiga klubbarna med sin allt mer åldrade punkversion av en dockteater, hans enda egentliga konstnärliga uttryck som han byggde för över femton år sedan och som han nu reser runt med utan att vare sig kunna förändra eller släppa, ett nostalgiskt konstnärsskap som aldrig dör men ändå upphört att existera) har han dessutom tagit för vana att bära kassen med mina tillhörigheter med sig. Han förklarar detta nästan anklagande när han kommer fram till mig i baren på konstskolans nattklubb och nickar mot dörren. Hans van står utanför, säger han, han tänkte att jag kanske skulle vara här, han har min kasse i baksätet, han brukar ha den i bilen, utifall att vi skulle springa på varandra. Ett skvallrande syndabagage, en bekvämt portabel skuld. Det låter som om han talar om en styckad kropp eller ett utomäktenskaplig avnavling. Jag är tacksam när vi senare samma kväll tappar bort varandra i det epileptiska mörkret i lokalen.
Idag kommer han in till butiken. Hans hår är kolsvart och stripigt av regnet som vräkt oavbrutet i timmar. Hans begynnande gubbmage välver sig under den gröna cashmeretröjan. Han leker med visiret till motorcykelhjälmen medan han talar och förklarar när han tillslut räcker över den gröna återanvändbara kassen med dyngsura mosslika klädesplagg att han ringt runt alla butiker på jakt efter mig och att han nyss varit nere i en av kedjans andra affärer frågandes efter mig, om nu någon skulle dryfta att jag hade en förföljare. Han skrattar tillgjort. Tvärs över gatan har han parkerat sin gula skoter som han pekar ut för mig. Hans ansiktsuttryck speglar den märkliga nonchalans jag vant mig vid hos honom, en kort snedvridning av överläppen och blanka ägglika ögon. Den symboliska frälsningen ebbar ut i pinsam tystnad. Hade det inte varit för regnet hade han gått ögonblickligen. Istället blir han kvar, visiret i hjälmen oupphörligen smattrande likt ett cyklopiskt
ögonlock.
Sedan han gått plockar jag amnesiskt ut innehållet ur påsen och radar upp plaggen på kassadisken. Där finns ett överkast i solblekt tegelrött med toviga fransar, ett herrläderbälte med dubbla spännen, och en svart farbrorströja med djup urringning av märket TIGER, den sistnämnda uppenbarligen min. Arton månaders skräp. Det röda tygstycket luktar våt asfalt. Jag viker ihop det och slänger det i soporna. Läderbältet hänger jag bland de andra bältena i butiken. Och tröjan, som när jag vecklar upp den påminner mig om hur C likt en tonåring förklarat att han sov med den om nätterna, luktar också den likt en dränkt kropp, sjögräs och förruttnelse. Och eftersom det är en stafettpinne som överräckts, kan jag inte, trots att jag aldrig kommer att bära den igen, förmå mig att slänga den. Istället rullar jag ihop den och stoppar den först i en genomskinlig plastpåse därefter i min väska. Det är märkligt hur vi sparar souvenirer också från de mest fruktansvärda historier. De letheiska floderna rinner allt torrare ju äldre mänskligheten blir. Det egna förflutna ett allt mer arkeologiskt studium. Först sedan jag tömt kassen finner jag den lilla cd-skivan han stoppat ner. Portugal har han textat i snirklig markeringspenna. Och när jag drar ut skivan igen, Portugal, foton.
Det är nådens säte som väntar minsann. Samma feldirigerade tillrättalägganden som upprepas. När jag stänger igen och lämnar butiken ett par timmar senare glömmer jag den lilla silverdisketten lutad mot diskhon i butikens kök. Det vore naivt att avfärda det som en slump. Öga för öga, tand för tand.
När vi försöker rättställa det som inte kan rättställas och rättfärdiga det orättfärdigbara antar våra handlingar allt mer symboliska former.