Ansikten rör sig mellan det bekanta och det främmande med nästan skrämmande snabbhet. Det är med människor som med ord, samma system i verkan som när man som barn höll upp en gaffel mot ljuset och mumlande lät ordet separeras från verkligheten, gaffel, gaffel, gaffel, denna filosofiska afasi, som tillslut uppenbarade språkets alla brister och blev ett vortex i besticklådan. Med människor förekommer samma plötsliga alienation. Inte sällan börjar det med den plötsliga tomheten i studierna av en annans öga, denna annars så läsbara kroppsdel, som skiftar karaktär och plötsligt förefaller, helt simpelt, vara inte mer än ett vitt poröst fruktkött, en ögonglob. Vilka är dessa människor? Att studera dem är som att betrakta en film eller som ett samtal genom en över en telefon med ett par sekunders delay. Är ni där? Lyssnar ni? Den mentala blockad som gör det omöjligt att avgöra om det är den egna personen som omöjligt kan slå sig ur sig själv eller om det är världen runt omkring som omöjligt kan slå sig in. Tungan, detta satans organ likt en bit uppblött filt i munnen. Och ögonen likt två kikare mot världen, avstånden omöjliga att avgöra, och ansiktena oläsliga fläckar i fjärran.
Det tycks ha gått en maska i verkligheten de senaste dagarna. Tillvaron repar sakta upp sig och de där fina mönstren i en preciös väv skalas upp tråd för tråd. Och när de där lösa trådarna pilar genom kroppen blottläggs en motivlös men fundamental känslopalett. Jag har övertalat J att säga följande fras när jag vaknar och går upp om nättern: It's me, J. It's ok. I'm here. En slags vanlighetens kod att skingra drömmens efterhängande oro att kroppen intill, den kurvade orörliga ryggen, likt en huvudlös bit kött som försvinner in under lakanen, fortfarande delar den älskades bekanta drag. För precis som gaffeln's plötsliga namnlöshet är J's ögon när jag åter kryper ner intill honom för ett ögonblick främmande innan han mumlande vänder ryggen mot mig, Joes...
Addendum: Vår förmåga att känna igen ett ansikte är en kroppslig funktion likt alla andra. Capgras första patient var en 53årig kvinna som hävdade att hennes make var en bedragare och som senare började tro att samtliga i hennes omgivning hade utbytts på liknande vis. Dessa dubbelgångares byten var gränslösa och inte sällan förklarade Fru M, för läkaren som också han förståss var en kopia, att också kopiorna hade kopior. Hans andra patient var en 30-åring dansare som klagade på att världen avpersonaliserats och som snart började beskriva kopiorna som ersatt hennes älskade. "It seems to me that it is not I who lived my previous life and I remember very well my life as a dancer in the balls of Menilmontant..." Syndromet kom att döpas efter sin upptäckare, en akut övertygelse om att en nära vän, släkting, eller familjemedlem ersatts av en dubbelgångare. Likt många psykologiska fenomen tappar vi in på en av våra mest grundläggande fasor, folksagors bortbytta spädbarn och science fiction genrens bobysnatchers, oldade kopior identiska som kläcks ur kokonglika slemvävnader.
Besläktad är Fregolis vanföreställning, döpt efter en italiensk skådespelare som blivit känd för sina snabba ombyten, en övertygelse om att en för personen känd karaktär, oftast sedd som en fiende, tar form i dess närstående. Till skillnad från Capgras syndrom, är kopian här ingen okänd kvantitet, utan istället en välkänd nemesis och utbytet är mentalt snarare än kroppsligt. Det första fallet, beskrivet av Courbon och Fail 1927 var av en 27-årig skådespelerska, med grova drag som levde på mediokra tillfälliga jobb och nätter på billiga hostels men som trots sina brister på framgångar ansåg sig något av en raffinerad aktris som brann för konsten. Denna namnlösa flicka hävdade att två av tjugotalets främsta thespians, Robine och Sarah Bernhardt, hade börjat förfölja och studera henne och ge henne otillåtna erotiska känslor, iklädande sig hennes vänner och familjs kroppar.
Patienter med intermetamorfosis, ytterligare en gren i trädet av delusional misidentifications, upplever att människorna i deras omgivning bytt kroppar. En hustru kan i ett ögonblick tas för dotter och ögonblicket senare för moder. En son blir en broder, en läkare, en fader. Nämde Courbon och Tusque rapporterar om en patient Sylvia G som ibland upplevde sin make transformeras till andra människor framför hennes egna ögon. Hon noterad ofta att hans gråa ögon och hans amputerad finger förblev de samma. medan resten av kroppen tog form i en grannes eller en avlägsen släktings. Ofta identifierade hon människor genom att stirra på deras skor, som hon, om de var leriga och stora, antog var hennes makes trots att kroppen som sträckte sig ur stövlarna föreföll vara någon annans. Sylvia G berättar också att flera av hennes föremål på liknande sätt bytts ut. Att hönorna på hennes gård föreföll äldre och främmande och att hennes kappa bytts ut av en identisk kappa, men en trasigare och mer sliten.
Den mer vanligt förekommande prosopagnosian upptäcktes liksom så många andra neurologiska sjukdomar först efter andra världskriget, de otaliga skallskadorna som världskrigen skapade, kartlade hjärnverksamheten, en projktil genom X skapade minnesluckor, och genom K så uppstod språkliga störningar, Y gav balanssvårigheter och punkten D orskade ansiktsblindhet. De tyska soldaterna klagade allt oftare på att de inte längre kunde känna igen sin kamrater, eller läkarna, eller ens bilder på Hitler, deras föräldrar, och älskade. Ansikten föreföll förenklade, generiska, näsa, hår, ögon, hud, och samma näsa, hår, ögon och hud för var ansikte som passerade. Det är märkligt att läsa om de sociala omvägarna de lidande måste ta för att undvika missförstånd, hur de tvingas hälsa med stående fraser, undvika namn och ständigt försöka utröna genom ledande men naturliga frågor vem främlingen framför dem är och genom uttrycket i deras ansikten försöka se hur väl de känner varandra. De sociala knep som gör att vi kan maskera vårt främlingskap, som att ständigt leva i en av dessa bisarra släktåterträffar där oigenkännliga damer skakar din hand med uppenbar värme och förväntansfullt frågar, du minns väl mig, en fråga som alltid bara har ett svar, självklart, och som följs av det blinda tragglandet genom ansiktslösa barndomsår.
Det tycks ha gått en maska i verkligheten de senaste dagarna. Tillvaron repar sakta upp sig och de där fina mönstren i en preciös väv skalas upp tråd för tråd. Och när de där lösa trådarna pilar genom kroppen blottläggs en motivlös men fundamental känslopalett. Jag har övertalat J att säga följande fras när jag vaknar och går upp om nättern: It's me, J. It's ok. I'm here. En slags vanlighetens kod att skingra drömmens efterhängande oro att kroppen intill, den kurvade orörliga ryggen, likt en huvudlös bit kött som försvinner in under lakanen, fortfarande delar den älskades bekanta drag. För precis som gaffeln's plötsliga namnlöshet är J's ögon när jag åter kryper ner intill honom för ett ögonblick främmande innan han mumlande vänder ryggen mot mig, Joes...
Addendum: Vår förmåga att känna igen ett ansikte är en kroppslig funktion likt alla andra. Capgras första patient var en 53årig kvinna som hävdade att hennes make var en bedragare och som senare började tro att samtliga i hennes omgivning hade utbytts på liknande vis. Dessa dubbelgångares byten var gränslösa och inte sällan förklarade Fru M, för läkaren som också han förståss var en kopia, att också kopiorna hade kopior. Hans andra patient var en 30-åring dansare som klagade på att världen avpersonaliserats och som snart började beskriva kopiorna som ersatt hennes älskade. "It seems to me that it is not I who lived my previous life and I remember very well my life as a dancer in the balls of Menilmontant..." Syndromet kom att döpas efter sin upptäckare, en akut övertygelse om att en nära vän, släkting, eller familjemedlem ersatts av en dubbelgångare. Likt många psykologiska fenomen tappar vi in på en av våra mest grundläggande fasor, folksagors bortbytta spädbarn och science fiction genrens bobysnatchers, oldade kopior identiska som kläcks ur kokonglika slemvävnader.
Besläktad är Fregolis vanföreställning, döpt efter en italiensk skådespelare som blivit känd för sina snabba ombyten, en övertygelse om att en för personen känd karaktär, oftast sedd som en fiende, tar form i dess närstående. Till skillnad från Capgras syndrom, är kopian här ingen okänd kvantitet, utan istället en välkänd nemesis och utbytet är mentalt snarare än kroppsligt. Det första fallet, beskrivet av Courbon och Fail 1927 var av en 27-årig skådespelerska, med grova drag som levde på mediokra tillfälliga jobb och nätter på billiga hostels men som trots sina brister på framgångar ansåg sig något av en raffinerad aktris som brann för konsten. Denna namnlösa flicka hävdade att två av tjugotalets främsta thespians, Robine och Sarah Bernhardt, hade börjat förfölja och studera henne och ge henne otillåtna erotiska känslor, iklädande sig hennes vänner och familjs kroppar.
Patienter med intermetamorfosis, ytterligare en gren i trädet av delusional misidentifications, upplever att människorna i deras omgivning bytt kroppar. En hustru kan i ett ögonblick tas för dotter och ögonblicket senare för moder. En son blir en broder, en läkare, en fader. Nämde Courbon och Tusque rapporterar om en patient Sylvia G som ibland upplevde sin make transformeras till andra människor framför hennes egna ögon. Hon noterad ofta att hans gråa ögon och hans amputerad finger förblev de samma. medan resten av kroppen tog form i en grannes eller en avlägsen släktings. Ofta identifierade hon människor genom att stirra på deras skor, som hon, om de var leriga och stora, antog var hennes makes trots att kroppen som sträckte sig ur stövlarna föreföll vara någon annans. Sylvia G berättar också att flera av hennes föremål på liknande sätt bytts ut. Att hönorna på hennes gård föreföll äldre och främmande och att hennes kappa bytts ut av en identisk kappa, men en trasigare och mer sliten.
Den mer vanligt förekommande prosopagnosian upptäcktes liksom så många andra neurologiska sjukdomar först efter andra världskriget, de otaliga skallskadorna som världskrigen skapade, kartlade hjärnverksamheten, en projktil genom X skapade minnesluckor, och genom K så uppstod språkliga störningar, Y gav balanssvårigheter och punkten D orskade ansiktsblindhet. De tyska soldaterna klagade allt oftare på att de inte längre kunde känna igen sin kamrater, eller läkarna, eller ens bilder på Hitler, deras föräldrar, och älskade. Ansikten föreföll förenklade, generiska, näsa, hår, ögon, hud, och samma näsa, hår, ögon och hud för var ansikte som passerade. Det är märkligt att läsa om de sociala omvägarna de lidande måste ta för att undvika missförstånd, hur de tvingas hälsa med stående fraser, undvika namn och ständigt försöka utröna genom ledande men naturliga frågor vem främlingen framför dem är och genom uttrycket i deras ansikten försöka se hur väl de känner varandra. De sociala knep som gör att vi kan maskera vårt främlingskap, som att ständigt leva i en av dessa bisarra släktåterträffar där oigenkännliga damer skakar din hand med uppenbar värme och förväntansfullt frågar, du minns väl mig, en fråga som alltid bara har ett svar, självklart, och som följs av det blinda tragglandet genom ansiktslösa barndomsår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar