söndag 22 mars 2009

ETT SPÖKE GÅR RUNT EDINBURGH - KONSUMTIONISMENS SPÖKE

Rockabillymannen är ett konsumtionens spöke, där han drar genom butiken med sitt uttunnade greaserhår, sin krumma rygg i en oklanderligt nystruken skjorta med en tunn teddyboy fluga och en stor kameobroch fäst i punkten där den gåslika huden över adamsäpplet möter den nystärkta kragen. Han bär en två färgad kavaj och grälla beetlecrushers och vore det inte för hans maniska blick och hans stammande oupphörliga tjattrande, likt en uppvriden plåtleksak, skulle hans garderob signalera total perfektionism. Istället kallar vi honom Rockabilly-mannen och vi talar med honom med den vänliga återhållsamhet man visar någon som skulle slita en i bitar om man räckte honom lillfingret.
Ända sedan Freuds frus brorson, Edward Bernays insåg att den legendariske släktingens psykologiska teorier kunde appliceras med stor framgång på den fria marknaden och senare också på politiken, har konsumtion kommit att i grunden bli irrationell, känslostyrd och individualistisk. Allt syftar till att vara ett uttryck för jaget, från valet av mjölk, till litteraturlistan, till uniformeringen, husdjuren, diskvattnet, och toalettstolen. Det finns ingen meter av vårt hem vi inte kan mäta ut som en förlängning av vår person, ingenting vi stoppar i oss som inte ytterst är skapat att symbolisera oss. Ytterst, menade Bernays, som efter 1900-talets första hälft, insett att människan en masse lätt föll offer för en farlig Trottersk flockmentalitet, kunde dessa irrationella och oroande lustar och aggressioner kanaliseras av den korporativa eliten med ekonomisk framgång. Massproduktion och ständig konsumtion var lösning på människans oroande djuriska hunger. Och så har det blivit självklart att vi för våra politiska och existensiella strider främst framför hyllorna i varuhuset, den ändlösa frågan is this me? gång på gång ställd till den väntande parten medan kroppen vrider sig likt en mjuk fönstermannekäng framför spegeln i provrummet.
Och denna konsumtionismens väl odlade känslosamhet och starka identitetsband, tycks ha gett uttryck för sitt eget vansinne. Ett funktionellt vansinne. Och således uppträder Rockabilly-mannen som konsumtionens spöke. I själva verket handlar han inte alls; trots att han dagligen kommer in i butiken, har han aldrig köpt något. Istället granskar han maniskt personalen upp och ned och komplimenterar, aldrig vår skönhet, istället våra kläder. Princess, kallar han mig, och med en resonanslös röst upprepar han om och om igen, Princess, princess, such a beautiful dress. Likt ett urverk dyker han upp var förmiddag och rör sig tvångsmässigt men ointresserat genom butiken. Han pekar ibland på varorna och muttrar för sig själv, that is ace, och sedan mer högljutt med betoning på det sista ordet som han nästan ropar ut i de halvtomma rummen, that is ACE. Efter ett halvår i butiken har jag insett att det inte endast är oss han kommer till utan att han i själva verket rör sig genom stans alla butiker under dagen, oupphörligen på väg någon annanstans. Jag har sett honom bland hyllorna i John Lewis' porslinsavdelning, den krumma ryggen återspeglad in finitum i kristallvaserna och silverfaten, jag har sett honom i de skumt upplysta välgörenhetsaffärerna på Clerk Street där pensionärersvolontärerna dricker kaffe i kassan, i sexbutikerna på Home Street med dess komiskt groteska överdrift av det attraktiva - plastiga lackbustiärer, billig spets och skrevlösa hotpants - där tuggummituggande studenter i färgat hår mäter ut timmarna under penisförlängarna svärandes över någon hemtenta till de dundrande tonerna av billig amerikansk pop. Jag har sett honom i matvarubutikerna i Broughton där dyra organiska varor i estetiska medelklassförpackningar krängs till de politisk korrekta för vansinniga priser, jag har sett honom konversera den sega latte-loja cafétiären på Starbucks vid Hunter Square, liksom de felfritt manikyrerade, pedikyrerade, make-upade och ansiktspeelade flickorna i Harvey Nichols sminkavdelning, i deras medicinskt vita rockar, och deras docklika sammetslena händer, likt framtidens vetenskapsmän, citerande forskningsrapporter från obskyra institut i Schweiz. Jag har sett honom i kiltbutikerna på the Royal Mile, drottningens paradgata BAH!, där han fingrat över akryliska tartantyger, och i kyrkans basar på en bakgata i Leith där stram-ansikten kränger allt från barnböcker till urverk i de fattigas namn. Det finns ingen butik i Edinburgh som inte beträtts av Rockabillymannen. Inte en vara som inte kontemplerats av denne mållöse vandrare, inte ett biträde som inte tilltalats, utfrågats och komplimenterats. Men det är också allt. Rockabillymannen imiterar konsumtion, han konsumerar inte. En slags samhällslig mimikry, där att likna en handlare ger samma belöning som handlandet.

2 kommentarer:

N sa...

Personalize your own home yourself!

This 'over-reflexive' expression tells the real story. What the rhetoric says, while floundering about unable to say it, is precisely that THERE IS NO ONE THERE - NO PERSON. The 'person' as absolute value, with its indestructible features and specific force, forged by the whole western tradition as the organizing myth of the subject - the person with its passions, its will, its character (or banality) - is absent, dead, swept out of our functional universe. And it is this absent person, this lost instance which is going to 'personalize' itself. It is this lost being wich is going to reconstitute itself in abstracto, by force of signs, in the expanded range of differences, in the Mercedes, in the little light tint, in thousands of other signs, incorporated and arryed to re-create a synthetic individuality and, at bottom, to shine forth in the most total anonymity, since diffrence is by definition that wich has no name.

-J. Baudrillard

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.