APROPÅ DÖDEN

Den största nyheten i skvallerpressen i det här landet har en längre tid varit av ett helt annat slag än de vanliga banaliteterna, de chockerande uppvisandet av en nymflik sångerskas orakade armhåla, ett omålat men likväl famöst ansikte fångat i all sin groteska storhet i ett shoppingcenters apotekskö, kartläggningen av en åldrande celebritets rynkors vara eller icke vara, samt de till synes ändlösa livscyklerna, graviditetstecken, viktuppgångar, skiljsmässor och affärer. Till detta förenklade och monstruösa tappning av människans uppgång och fall har ett hittills sällan popkulturaliserat ämne lagts till tablån: den psykopompiska Herr Tod, hukande likt en illa förklädd celebriteternas celebritet över de glossiga tidningarnas kulörta headliners, likt en nyheternas nyhet, usurperande X's affär och Y's bröstoperation, V's druckna natt och C's babybump, med sin allt mer definitiva sanning och sin grymma nedräkning till kollektdatumet. Och nu följer vi alla den nyligen vigda såpaskådisen i döden. Vart omslag blottläggande ett allt mer urlakat naket ansikte, och artiklar inkasserande på den dödsdömdes sista förhoppningar, på de tvära kasten och de effektiva rubrikerna som döden erbjuder à gratuit: Sweetheart Prince proposes, J turns last hopes to healer, Devastated JG is given two month to live, JG: I won't see my boys grow up, Chock confession of JG - fears to die alone - her most intimate interview exclusive, J's dream marriage, A broken-down J back in hospital. Och var gång jag rör mig upp genom tidningshyllorna i Tesco går en ilning genom min kropp när de ändlös tårdrypande versionerna av den numer skalliga och magra unga såpakändisens följer mig med blicken. De rödskurna ögonlocken och de nästan perfekt pudrade blanka tinningarna som aldrig släpper dig ur blickfånget inte ens på bröllopsfotot där den vita marängklänningen komplimenteras av de lapptäckslika armarnas bomullsbandage, inte ens på familjeporträttet där sönerna kramar sin allt tunnare moder, och inte på de mer realistiska omslagen där hennes ännu hjärtformade och välmålade ansikte lutar sig tillbaka i sjukhussängen med droppnålarna onaturligt infogade i inramningen. Märkligt nog, likt en skvallerpressens Mersault, har hennes person helt upphört att vara sedan nyheten om hennes stundande sorti. J är knappast längre en människa, istället har hon blivit en slags publik personifiering av döden. Och än mer absurt, trots att döden plötsligt blivit ett acceptablet skvallerämne att spendera 99pence på och läsa medan man för håret lagt på salongen, trots att vi får läsa om medicinering och ångest och de planerade begravningslåtarna så tvivlar vi alla på att denna popkulturens allt mer helgonlika varelse verkligen ska dö. För om döden alltid präglas av en ogenomtränglig mysticism så tycks detta groteska tragglande genom pressen snarare än att simplifiera förstärka det totalt ogreppbara i detta att gå bort. Och ändå lyckas J knappast introducera verkligheten för nöjesmagasinen, istället tycks nöjesmagasinen injecera sin glassiga lättsamhet i dödsmotivet. För inget ämne tycks avgrundsdjupt nog att inte kunna överbyggas med en snygg oneliner, en slagkraftig rubrik och ett oxymoroniskt retuscherat men blottläggande fotografi. Döden har blivit allmän. Cirkeln är sluten. Vi är nu alla påväg till avgrunden med Fru G. Nationen räknar ned.