När vi försöker rättställa det som inte kan rättställas och rättfärdiga det orättfärdigbara antar våra handlingar allt mer symboliska former. C har därför i över arton månader burit runt på en kasse med min tillhörigheter medan han hattat genom Europa från den lilla byn Aubusson i Creuse, känt för sina mattor och sitt klocktorn, via London där hans, med hans egna ord "insektslika" flickvän lever, och Edinburgh som i snart tre år har varit bas för hans fåfänga vagabonderi.
Var gång vi slumpmässig sprungit in i varandra under de senaste året har han nästan tvångsmässigt omnämnt denna börda och var gång har jag med viss hänsynslöshet givit honom min välsignelse att kasta vadän det må vara han med sådan omsorg bär runt på. Kanske hade jag inte ens uppfattat det här allt mer bizarra symboliska behovet om det inte vore för det faktum att frågan omedelbart dök upp igen närhelst vi återsågs, allt som oftast på dansgolv till nattklubbar, i barer där han trotsat min välkalkylerat bortvända blick, eller under något lokalt bands spelning, där de bedövande orkestrala hindren knappast befriat honom från bördan och plikten att uppsöka mig för att vädra vårt dilemma, trots mitt upprepade avfärdande, get rid of it. Den senaste månaden, den första längre period han tillbringat i stan, (som vanligt turnerande de sjaskiga klubbarna med sin allt mer åldrade punkversion av en dockteater, hans enda egentliga konstnärliga uttryck som han byggde för över femton år sedan och som han nu reser runt med utan att vare sig kunna förändra eller släppa, ett nostalgiskt konstnärsskap som aldrig dör men ändå upphört att existera) har han dessutom tagit för vana att bära kassen med mina tillhörigheter med sig. Han förklarar detta nästan anklagande när han kommer fram till mig i baren på konstskolans nattklubb och nickar mot dörren. Hans van står utanför, säger han, han tänkte att jag kanske skulle vara här, han har min kasse i baksätet, han brukar ha den i bilen, utifall att vi skulle springa på varandra. Ett skvallrande syndabagage, en bekvämt portabel skuld. Det låter som om han talar om en styckad kropp eller ett utomäktenskaplig avnavling. Jag är tacksam när vi senare samma kväll tappar bort varandra i det epileptiska mörkret i lokalen.
Idag kommer han in till butiken. Hans hår är kolsvart och stripigt av regnet som vräkt oavbrutet i timmar. Hans begynnande gubbmage välver sig under den gröna cashmeretröjan. Han leker med visiret till motorcykelhjälmen medan han talar och förklarar när han tillslut räcker över den gröna återanvändbara kassen med dyngsura mosslika klädesplagg att han ringt runt alla butiker på jakt efter mig och att han nyss varit nere i en av kedjans andra affärer frågandes efter mig, om nu någon skulle dryfta att jag hade en förföljare. Han skrattar tillgjort. Tvärs över gatan har han parkerat sin gula skoter som han pekar ut för mig. Hans ansiktsuttryck speglar den märkliga nonchalans jag vant mig vid hos honom, en kort snedvridning av överläppen och blanka ägglika ögon. Den symboliska frälsningen ebbar ut i pinsam tystnad. Hade det inte varit för regnet hade han gått ögonblickligen. Istället blir han kvar, visiret i hjälmen oupphörligen smattrande likt ett cyklopiskt ögonlock.
Sedan han gått plockar jag amnesiskt ut innehållet ur påsen och radar upp plaggen på kassadisken. Där finns ett överkast i solblekt tegelrött med toviga fransar, ett herrläderbälte med dubbla spännen, och en svart farbrorströja med djup urringning av märket TIGER, den sistnämnda uppenbarligen min. Arton månaders skräp. Det röda tygstycket luktar våt asfalt. Jag viker ihop det och slänger det i soporna. Läderbältet hänger jag bland de andra bältena i butiken. Och tröjan, som när jag vecklar upp den påminner mig om hur C likt en tonåring förklarat att han sov med den om nätterna, luktar också den likt en dränkt kropp, sjögräs och förruttnelse. Och eftersom det är en stafettpinne som överräckts, kan jag inte, trots att jag aldrig kommer att bära den igen, förmå mig att slänga den. Istället rullar jag ihop den och stoppar den först i en genomskinlig plastpåse därefter i min väska. Det är märkligt hur vi sparar souvenirer också från de mest fruktansvärda historier. De letheiska floderna rinner allt torrare ju äldre mänskligheten blir. Det egna förflutna ett allt mer arkeologiskt studium. Först sedan jag tömt kassen finner jag den lilla cd-skivan han stoppat ner. Portugal har han textat i snirklig markeringspenna. Och när jag drar ut skivan igen, Portugal, foton.
Det är nådens säte som väntar minsann. Samma feldirigerade tillrättalägganden som upprepas. När jag stänger igen och lämnar butiken ett par timmar senare glömmer jag den lilla silverdisketten lutad mot diskhon i butikens kök. Det vore naivt att avfärda det som en slump. Öga för öga, tand för tand. När vi försöker rättställa det som inte kan rättställas och rättfärdiga det orättfärdigbara antar våra handlingar allt mer symboliska former.
Var gång vi slumpmässig sprungit in i varandra under de senaste året har han nästan tvångsmässigt omnämnt denna börda och var gång har jag med viss hänsynslöshet givit honom min välsignelse att kasta vadän det må vara han med sådan omsorg bär runt på. Kanske hade jag inte ens uppfattat det här allt mer bizarra symboliska behovet om det inte vore för det faktum att frågan omedelbart dök upp igen närhelst vi återsågs, allt som oftast på dansgolv till nattklubbar, i barer där han trotsat min välkalkylerat bortvända blick, eller under något lokalt bands spelning, där de bedövande orkestrala hindren knappast befriat honom från bördan och plikten att uppsöka mig för att vädra vårt dilemma, trots mitt upprepade avfärdande, get rid of it. Den senaste månaden, den första längre period han tillbringat i stan, (som vanligt turnerande de sjaskiga klubbarna med sin allt mer åldrade punkversion av en dockteater, hans enda egentliga konstnärliga uttryck som han byggde för över femton år sedan och som han nu reser runt med utan att vare sig kunna förändra eller släppa, ett nostalgiskt konstnärsskap som aldrig dör men ändå upphört att existera) har han dessutom tagit för vana att bära kassen med mina tillhörigheter med sig. Han förklarar detta nästan anklagande när han kommer fram till mig i baren på konstskolans nattklubb och nickar mot dörren. Hans van står utanför, säger han, han tänkte att jag kanske skulle vara här, han har min kasse i baksätet, han brukar ha den i bilen, utifall att vi skulle springa på varandra. Ett skvallrande syndabagage, en bekvämt portabel skuld. Det låter som om han talar om en styckad kropp eller ett utomäktenskaplig avnavling. Jag är tacksam när vi senare samma kväll tappar bort varandra i det epileptiska mörkret i lokalen.
Idag kommer han in till butiken. Hans hår är kolsvart och stripigt av regnet som vräkt oavbrutet i timmar. Hans begynnande gubbmage välver sig under den gröna cashmeretröjan. Han leker med visiret till motorcykelhjälmen medan han talar och förklarar när han tillslut räcker över den gröna återanvändbara kassen med dyngsura mosslika klädesplagg att han ringt runt alla butiker på jakt efter mig och att han nyss varit nere i en av kedjans andra affärer frågandes efter mig, om nu någon skulle dryfta att jag hade en förföljare. Han skrattar tillgjort. Tvärs över gatan har han parkerat sin gula skoter som han pekar ut för mig. Hans ansiktsuttryck speglar den märkliga nonchalans jag vant mig vid hos honom, en kort snedvridning av överläppen och blanka ägglika ögon. Den symboliska frälsningen ebbar ut i pinsam tystnad. Hade det inte varit för regnet hade han gått ögonblickligen. Istället blir han kvar, visiret i hjälmen oupphörligen smattrande likt ett cyklopiskt ögonlock.
Sedan han gått plockar jag amnesiskt ut innehållet ur påsen och radar upp plaggen på kassadisken. Där finns ett överkast i solblekt tegelrött med toviga fransar, ett herrläderbälte med dubbla spännen, och en svart farbrorströja med djup urringning av märket TIGER, den sistnämnda uppenbarligen min. Arton månaders skräp. Det röda tygstycket luktar våt asfalt. Jag viker ihop det och slänger det i soporna. Läderbältet hänger jag bland de andra bältena i butiken. Och tröjan, som när jag vecklar upp den påminner mig om hur C likt en tonåring förklarat att han sov med den om nätterna, luktar också den likt en dränkt kropp, sjögräs och förruttnelse. Och eftersom det är en stafettpinne som överräckts, kan jag inte, trots att jag aldrig kommer att bära den igen, förmå mig att slänga den. Istället rullar jag ihop den och stoppar den först i en genomskinlig plastpåse därefter i min väska. Det är märkligt hur vi sparar souvenirer också från de mest fruktansvärda historier. De letheiska floderna rinner allt torrare ju äldre mänskligheten blir. Det egna förflutna ett allt mer arkeologiskt studium. Först sedan jag tömt kassen finner jag den lilla cd-skivan han stoppat ner. Portugal har han textat i snirklig markeringspenna. Och när jag drar ut skivan igen, Portugal, foton.
Det är nådens säte som väntar minsann. Samma feldirigerade tillrättalägganden som upprepas. När jag stänger igen och lämnar butiken ett par timmar senare glömmer jag den lilla silverdisketten lutad mot diskhon i butikens kök. Det vore naivt att avfärda det som en slump. Öga för öga, tand för tand. När vi försöker rättställa det som inte kan rättställas och rättfärdiga det orättfärdigbara antar våra handlingar allt mer symboliska former.
3 kommentarer:
Jag säger läsglädje, i sann A-M anda. /A
Åh" Säger A-M
Ja ni två. Ni är bra.
Skicka en kommentar