Eftersom jag sitter hemma likt en hermitisk Rapunsel större delen av dagarna kan jag alla trapphusets ljud som inte tillhör min älskade utantill, liksom jag kan alla klockslag som inte förebådar hans retur.
Vår grannfru, en ensamstående 50-årig kvinna är omisskännlig. Hon smäller upp dörren, som sedan brandkåren slog in gångjärnen en natt för något år sedan med ett morbid redskap kallat the persuader (ropen ekande genom trappuppgången, bring in the persuader, the persuader, the persuader) rasslar likt en käpp som dras genom ett trästaket, ratatatatatatatat. Hennes steg akompanjeras ständigt av det misstänkta klirrandet av glasflaskor, antingen tre fulla flaskor rödvin en montant, eller ett oräkneligt antal tömda en descendant, tomhänt endast i sällskap vilket sällan händer.
Irländskan på våningen över bär klackar och spinger både upp och ned över stentrappan, två eller tre steg i taget. Redan på andra våningen rasslar hennes nyckelknippa, och när hon nått tredje våningen tar det knappt mer än en sekund innan nyckeln vridits i låset, likt en tunga om en klubba som smackande glider ut mellan läpparna, därefter den korta vakuumlika smällen av dörren som onostalgiskt slås igen.
Paret intill irländskan har två nippriga terrier som skäller var gång dörrarna går. Deras klösande mot dörren och korta burklika skall ökar när stegen närmar sig tredje våningen. Mannen på trean rör sig långsamt upp genom trapphuset. Hans steg är släpande som vore han groteskt korpulent, den typ av raspande sulor som dras över stengolvet snarare än lyfts. Likt en säck potatis. Hans tjej snackar oftast, en gräll arbetarklassengelska, som om orden maldes mot krossat glas, antingen i telefonen eller ackompanjerad av en väninna. Hundarna gnyr när de hör henne. Och när hon drar med sig byrackorna ut raspar deras oklippta tassar likt mot stenen och deras dissonanta otåliga morrande rullar ned genom farstun.
Brevbäraren visslar. Den andra brevbäraren smäller posten mot fönstret en halvtrappa upp och slår ilsket igen porten när han går. Några andra besökare har vi knappast. Endast fyllon ringer på dörrklockan vid midnatt på lördagkvällarna. Eller pissar ostadigt lutade mot porten ut mot gatan i skenet av den gula gatlampan.
Och så J.
Vår grannfru, en ensamstående 50-årig kvinna är omisskännlig. Hon smäller upp dörren, som sedan brandkåren slog in gångjärnen en natt för något år sedan med ett morbid redskap kallat the persuader (ropen ekande genom trappuppgången, bring in the persuader, the persuader, the persuader) rasslar likt en käpp som dras genom ett trästaket, ratatatatatatatat. Hennes steg akompanjeras ständigt av det misstänkta klirrandet av glasflaskor, antingen tre fulla flaskor rödvin en montant, eller ett oräkneligt antal tömda en descendant, tomhänt endast i sällskap vilket sällan händer.
Irländskan på våningen över bär klackar och spinger både upp och ned över stentrappan, två eller tre steg i taget. Redan på andra våningen rasslar hennes nyckelknippa, och när hon nått tredje våningen tar det knappt mer än en sekund innan nyckeln vridits i låset, likt en tunga om en klubba som smackande glider ut mellan läpparna, därefter den korta vakuumlika smällen av dörren som onostalgiskt slås igen.
Paret intill irländskan har två nippriga terrier som skäller var gång dörrarna går. Deras klösande mot dörren och korta burklika skall ökar när stegen närmar sig tredje våningen. Mannen på trean rör sig långsamt upp genom trapphuset. Hans steg är släpande som vore han groteskt korpulent, den typ av raspande sulor som dras över stengolvet snarare än lyfts. Likt en säck potatis. Hans tjej snackar oftast, en gräll arbetarklassengelska, som om orden maldes mot krossat glas, antingen i telefonen eller ackompanjerad av en väninna. Hundarna gnyr när de hör henne. Och när hon drar med sig byrackorna ut raspar deras oklippta tassar likt mot stenen och deras dissonanta otåliga morrande rullar ned genom farstun.
Brevbäraren visslar. Den andra brevbäraren smäller posten mot fönstret en halvtrappa upp och slår ilsket igen porten när han går. Några andra besökare har vi knappast. Endast fyllon ringer på dörrklockan vid midnatt på lördagkvällarna. Eller pissar ostadigt lutade mot porten ut mot gatan i skenet av den gula gatlampan.
Och så J.
1 kommentar:
Det är spännande med ljud. När man lever i samma port införlivar man grannarnas ljud med familjens efter ett tag. När sedan grannen ovanpå flyttar blir det svårt en tid. Främmande fotsteg oroar i kvällningen. Det hostar på ett ödestiget sätt. Men efter några veckor har vi vant oss och hör dem inte längre utan noterar dem istället någonstans djupt i det omedvetna.
Kram
Skicka en kommentar