MÄNNISKOR

Speak of the devil, K, min Regina, kommer in i butiken och hänger likt en förkroppsligad doft av Chanels no 5 framför den lackröda disken. Och sedan, helt utan förvarning, börjar hon prova klänningar. Var gång hon kommer ut och snurrar sin taniga translucenta kropp över trägolvet framför mig känner jag mig som jag betraktar en olycksplats, ett kvaddat däck på den abstrakta plåtformation som en gång varit ett bil, som gnisslande fortsätter spinna. Jag är för generad för att våga betrakta henne, istället fäster jag blicken vid den brinnande punkt där solljuset kristalliseras i dörrglaset och bränner in över golvet likt en laserstråle. Det påminner mig om samma känsla som övermannade mig när D plockade ut sina löständer, och det gamla ansiktet sjönk ihop över kinderna likt en tömd ballong, och hans röst knappt märkbart skiftade, och s'n läspande hängde kvar med cigarettröken. Eller när J, min nya chef, kommer in osminkad om mornarna, ansiktet askgrått och svamplikt och hennes drag så konturlösa att ansiktet framträder endast i sin avsaknad av definitioner, den mjuka huden likt en syn-, tal- och doftlös filt över kraniet. Och jag upplever ett obehag jag knappt en själv kan nagla fast. Likt den vattniga gallika smaken i gommen innan magen vrider sig ut och in. Och K's nakna ben borrar sig genom golvplankorna. Hon köper klänningen, en harlequin-rutig 70tals rob, och betalar i ovikta sedlar. Sedan hon gått hänger den köttiga doften av parfym kvar i lokalen likt en skugga. Först efter lunch lyckas jag skingra den genom att slå upp butiksdörrarna och låta den tunga avgasstormen från gatan rulla in.