En tid övertygade jag J om att vi skulle förse skafferiet med ett lås. J hämtade upp en enorm kedja från sin fars lägenhet som han rasslande slog runt skafferidörrarnas handtag och försedde med ett rostigt hänglås. Det var i vår första lägenhet, en liten viktoriansk etta med fönster mot en skolgård. Jag tyckte inte om att titta på barnen genom fönstret på rasterna. De hade en slags flockdjursmentalitet jag önskade förbli ovetande om. Och i sin plisserade tartankjolar, knästrumpor och små skolblazrar påminde de om en uniformerad armé. Men de enda andra möjliga placeringen av soffan var 180 graders vridning, likt en läktare framför köksskåpen. Mina skift i bokhandeln var få. Så jag kunde sitta i timmar och stirra in i kylskåpsdörren. Så jag bad honom sätta ett lås på den. Nåväl, jag övertygade honom. Och jag uppskattade det där låset, som om det vore jag själv som bar det. Jag älskade att se honom komma hem och plocka upp den lilla nyckeln och rasslande likt en fångvaktare plocka ner kedjorna och förbereda sin lunch medan jag betraktade honom från honom från soffan, långsamt bre smörgåsarna och skiva upp den svettiga brien, och den spädbarnslika köttrosa skinkan och sedan som om det vore det naturligast i världen äta, lutade mot disken, ännu i den svarta bussförarkavajen och den skeva yllehalsduken virad kring halsen. Den påtvingade sadismen varade inte särskilt länge. J har aldrig varit särskilt bekväm med att bestraffa mig. Men likt en pavlovsk hund saliverar jag ännu till ljudet av kättingar liksom jag känner magen svältande vrida sig när lekande skolbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar