NOMEN NESCIO, I WISH

Jag läser du Maurier, författarinnan som givet ett kollektivt namn åt alla dessa kvinnor du temps perdu. Vilket jag är tacksam över eftersom jag tvångsmässigt glömmer namnet på de kvinnor som passerat genom J's liv. Hur närvarande de än känns, detta hägrande gastspel av gamla passioner, kan jag aldrig minnas deras namn, istället detta storslagna substitut, Rebecca. Däremot kan jag precis som R's successor deras handstilar lika väl som baksidan på min egen hand, oläsligt signerande gamla födelsedagsgåvor i bokhyllan.
A_____?, en ryska, definitivt en ryska, med kolsvart page runt det klotrunda ansiktet, A_____ som förkroppsligas var lördagkväll på konstskolans diskotek, yvigt boxande till northern soul, formulerar sig med samma apeironisk kvinnlighet som hennes mjukt snirkliga bokstäver antyder, dessa nästan klichee-artade typer av ömhetsbetygelser som karaktäriserar en viss typ av kvinna, darling, baby, hon, i kombination moderna förkortningar och colloquialismer och oemotståndligt flicklika cirklade i'n.
N____ eller M____, ett bibliskt namn onekligen, var konstnär, från öarna, och jag känner henne endast till namnet, bokstavligen, (trots att det undflyr minnet) så som hon tecknat det i kungligt blått bläck i den bok med sovietisk hantverkskonst hon i höstas skickade J. Jag har någon natt rivit sönder pappersomslaget, men första sida täcks ännu intakt av hennes artistiska kubistiska doodles och den kurvigt spretiga signaturen i vilken de meandrande initialerna parasiterar på sina kompanjoner likt två ormar. N____ minsann, eller M____, whatever. Och N____, oförglömliga N, den galna amerikanskan som efter över åtta år ännu skickar månatliga brev om sina älskare, sina katter, och lustiga små filmklipp av djur. N brukade flyga sin knappt byxmyndige J till olika destinationer runt om staterna för att möta honom på redan betalda hotellrum och i en byrålåda hittar jag en gång en snart åtta år gammal nota signerad i hennes tjocka röda penna. Denna svällande sumptuösa crimson som äter sig in över denna odödliggjorda diné, över en flaska rödvin, $68 och en skaldjurstallrik to share, bröd och smör, och ett fat oliver, likt en brinnande fläck, ett svettigt märke som flutit ut i papprets ådring och blött igenom till baksidan. Och S, S som etsat in sitt namn med sin druckna stolpiga enda svenska mening, me namn are Silvia tsom dråttnin, och som var gång vi ses lägger sina fuktiga läppar mot min kind och fumlar med den skrynkliga taffligt rullade cigaretten. Hennes signatur, hennes otyglade handstil, klumpigt embosserande punkskivorna i J's samling, likt en ägandestämpel. SS, SS, SS, likt två snabba snitt över kartongen, SS.
Manderley förblir runt hörnet...