ÖK

Vi dricker vårt förmiddags vin på andra sidan Arthur Seat i den lilla puben the Sheeps Heid In, Mary's gamla lokus halvvägs mellan Craigmillar castle och Holyrood, och Skottlands äldsta utskänkningslokal. De uppstoppade baggarna stirrar ned från barväggarna med sina kurviga rotlika horn och trötta halvslutna ögon. Amerikanska turister beställer Whiskey i baren och tömmer förtjust sina Famous Grouse med is på den lilla bakgården, kartorna utfläkta över de antika borden, och ryggsäckarna upphyskade i den gamla skinnfåtöljerna. De påminner om dragdjur med sina packningar och sina långsamma aningslösa rörelser, likt vilsna mulor som vaggande rör sina tunga kroppar genom lokalens olika rum, osäkert stirrande på varandra hellre än den gamla puben de kommit för att se, de historiska plakaten och bokhyllorna med uniforma band Waverley, baggarnas uttråkade nunor och de otåliga bartendrarna som avvaktande vevar sina frottetrasor genom pintglasen, och över deras blanka ögon spelar vad jag inbillar mig vara ett ögonblicks genuin skräck sedan de tillslut klumpigt klövt run över de nednötta venetianskt röda mattorna och generat önskar beställa. Deras röster skär genom den nedskruvade musiken, tonlöst uppskruvade och osäkra. Och sedan vallas de bort, slokande över sina blaskiga drams, enfaldiga ök. Jag inbillar mig att jag blir elakare ju mer jag dricker, men kanske är det snarare världen som tycks allt mer vildvuxen, som hänger över baren i övermogen riklighet. Som om de vinägerlika rödvinet vaskar ut detaljer en masse och får dem att plötsligt svämma över blickfånget i sitt överflöd. Baggarna, horderna av lönnfeta turister, hundarna som vaksamt ruvar under borden och de nyss tattuerade männen vars blåa illustrerade skinn bokstavligen tycks spira, klättra, slå rot. Och sedan övermannar den slöa oskärpa som alkohol på tom mage spär, denna loja vertiginousness, som får också mattans kaleidioskopiska mönster att förefalla milsvitt och avgrundslikt. Till baren, en till, why not.
När vi kryper hem timmarna senare brinner den gamla vulkanen Arthur i senapsgult av ärttörnen som klättrar upp över dess sidor och genom vars taggiga snårverk den eroderade sanden sliter upp sina grå skåror där under somrar för länge sedan bränder härjat över kullarna. Och utmed the Queens Road häckar vårens oljesvarta ungkorpar som kläckts i de gamla murarnas skrevor och som ensamma cirkulerar det gula törnehavet längst Duddingston Loch's sluttningar. Och liksom baggarna, turisterna och de groende tattueringarna tycks också de otaliga, dessa bläcksvarta näbbar, som hökar i de bladlösa krumma sluttningsträden. De reser sig likt en enda varelse när vi böjer oss över muren, ett femtiotal, likt en mörk kropp av smattrande fjädrar. Och ärttörnens blommor tycks vagga och nicka och bocka i vinden som om hela kullarna kommit till liv i det skuggrika eftermiddagsljuset. Som om själve Arthurs bullrande stenverk häver och sänker sig i tunga andetag.
När vi når the Crags har dimman redan börjat rulla in. Naturen trumfar vår vinstinna oskärpa. Den böljar ned ur den rödbruna tandrad i sten som skuter ut ur det mossgröna landskapet och forsar ned över dalgången. Ett brudpar och deras fotograf på en av bergsavsats rör sig oroligt nedåt. Hennes långa slöja vilar horisontellt i vinden, på håll förefaller den perfekt stilla som om den inte ens darrade i blåsten utan låg där vilande i vinden. Och de enorma kjolarna lika stilla gungande runt hennes ben likt en massiv ljudlös klocka. Och sedan sväljer den vita dimman landskapet och luften runt oss börjar bära frukt, ur intet tar denna tunga filt form, och vi drar den skrattande över oss undan den nyktrande kylan. Och kanske är det vinet, kanske dimman som förskjuter perspektiven, men allt känns plötsligt så futilt, så litet och futtigt att jag skulle kunna sträcka mig efter de docklika nygifta och hyska loss dem ur stenverket, likt två svampar ur mossan, och försiktigt placera dem i handflatan.