BELOVED CAGOPHILIST

Fönsterposition. Himlen påminner om grunt havsvatten om somrarna, en tjock gråsvart soppa av tång, i vilket öppnar sig plötsliga kristallklara pölar. Molnen är tunga och klumpiga, likt lermodd, en begravande filt som vi inbillar oss att vi kan sticka fingrarna i och gräva runt efter förflutna förluster. Jag åter i min roll som Rapunzel, om ej en acersecomic (mitt hår tycks i själva verket knappt ens växa som en förlängning av min sociala envishet) hägrande över de passerande, inväntande den ende. Så kanske förvånare det mig inte nämnvärt när han anländer (ungefär i det ögonblick som det svarta remlika spöregnet börjar prygla kullerstenen och det skumma gatorna fåfängt vaggar sina dränkta silverspeglar upp och ned, upp och ned, vaggar tills gatlyktorna slås på och usuperar den melankoliska vätan med sitt bjärta oranga svall), och jagande blir stående där på gatan likt ett dränkt hundkräk fingrande över fickorna och en enorm antik resväska vid fötterna stirrande upp mot min pojklika page. Först efter ett ögonblick går det upp för mig att han faktiskt inte kommer in och jag springer ned för farstuntrappan och släpper in honom. (Förbannad kyla, satans grannhundar smattrande över dörrträt likt frenetiska piskor, wruu, wruu, wroof). Väl uppe i lägenheten ställer han ned den meterlånga resväskan och börjar tömma sina fickor, drypande över parketten med det lockiga håret likt en pälsmössa över huvudet och regndropparna svällande i de blonda ögonbrynen och skägget. Rasslande släpper han ett tjog antika nyklar över soffan, och sedan med båda nävarna ytterligare ett. Han gräver runt i innerfickorna och fingrar upp ännu en handfull. I couldn't get in, säger han, for all these damned keys. Keys, keys everywhere, but none to open the lock." (En parafras på Coleridge's Ancyent Marinere, som han vet att jag är svag för, också de mer opiatiska verserna). Och sedan sätter han sig bredbent på golvet och börjar dyrka den gamla läderkofferten han burit upp. Vad som kommit först, det låsta bagaget, eller de mångfaldiga nycklarna förtäljer inte historien, men jag misstänker att han funnit resväskan i soporna på någon bakgata, och därefter gått ned till A's hus och letat upp den gamle cagofilistens förråd av nycklar.
Medan min egen pappa skrev ständigt historier om låsta skrin som sedan nyckeln återfunnits lämnades olåsta, imagination before truth, är J hans motsats. J är en predikant för revelationen. Han bär ständigt runt en dyrk. När vi först träffades brukade han ta mig till överklassens låsta offentliga trädgårdar i the New Town och sticka en skruvmejsel i de rostiga grindarnas lås, vrida om och bjuda mig entre. (De välansade buskagen, rosbuskarna i sina gallerlindor, de meandrande stigarna upp eller ned för sluttningarna ut med the Dean, och hundskiten från renavlade pooches) Any minute now, och med ett ljud som om av ett barn som satt tungan mot gommen och sedan låtit det tillfälliga vacuumet mellan gomseglet och den spända muskeln släppa, glider låset upp. Inuti, pas de mystère, fyra damhattar i en fyrtioår gammal Boots papperpåse, en gul, en rosa, en brun och en grön fedora. (Natten har begravt himlafästet vars sega rötter nu kämpar genom det mosslika molntaket, skogsgrönt i skymmningen och ådrat som granit, men ogenomträngligt.) J slänger hattarna i soporna. So much for the truth.