AND GOD SO LOVED THE WORLD (US)

De korsfäster Jesus på grässlättningen nedanför slottet. Längst med de kungliga trädgårdarnas promenadgator ekar megafonrösterna, my god, why have you forsaken me? Följt av de upprepade plågade skriken av sonen. Romarnas röda kläder brinner i sommarsolen, deras tuppkamshjälmar rasslande mot mikrofonerna. De påminner om en av de barocka oljemålningarna vi just studerat i de oxblodsfärgade rummen i det Royal Scottish Academy så till den grad att jag för ett ögonblick nästan vill sätta fingrarna tablån eller vända mig till J och kommentera det artistiskt detaljerade arbetet i lövverken. Vi äter plockgodis medan romarna genomborrar Jesu mage med ett spjut och flinar åt pekoralen när han en sista gång skriker ut sin smärta.
På väg hem har de kristna slagit läger vid hörnet av Waterloo place. Deras banderoll i nogrannt skissad markeringspenna annonserar Guds uppoffring: And god so loved the world (us), that he gave his only son. Det roar mig att de känt sig tvugna att vidare förklara the world, som om vi inte längre identifierar oss med denna kollektiva term utan bokstavligen måste skriva ut ett pronomen vi kan relatera till, us, i parentes. Under det fladdrande skynket förklarar en ung hiphopare, över en inspelad trummaskin på kassett, att han slutat dricka och festa och knulla runt, att han funnit ljuset. En halvcirkel av skolelever gungar leende runt honom i matchande t-shirtar. Solen bränner ned genom molnverket likt en himmelsk strålkastare. Halleluja.