torsdag 23 april 2009

DEN DÄR JÄVELN MR BLAIR...

När New Labour under Tony Blair fick sitt uppsving under nittiotalet vred sig P var gång partiets namn yttrades över radion som ständigt spelade i hennes vardagsrum. Hon sög på sin whiskey med tomatjuice, hennes märkliga vice au preferance, medan hon svor åt nyhetsankaret. Det enda hon avskydde mer än Labour var tyskarna.
Till skillnad från den inbitne kommunisten A och vi andra som anade oråd när den skenhelige premiärministern levererade sin moderna retorik eller spelade gitarr med britpopens unga stjärnskott, hade P sina egna motiv till den heta aversionen. Labour, sa hon, Labour, I've had enough kids already. And I've had enough of it, som hon brukade klaga, meningen formad i den trötta munnen som om tungan hasade ned för en stege i ökande takt. Labour, partiet som bar detta tvetydiga engelska ord för arbete såväl som förlossning, blev i P's ögon, förlossningspartiet, partiet för de gravida, och de ändlöst födande, partiet som skapade och torterade mödrarna. Hon hade vid det här laget redan tappat räkningen av sina otaliga barn, refererade inte sällan till J som den mytologiske seventh son, trots att han inte var mer en nummer fyra. Och Labour, New Labour, hatade hon med en intensitet som fick den rosa fåtöljen att skaka av indignation.

2 kommentarer:

annemarie sa...

Jo du - det är politik att få det egna folket att föda barn... eller begränsa det egna folket att föda barn. Summan av kardemumman är att folk nog vill välja själva... A-M

J sa...

Haha, jag älskar den här historien. Jävla Labour. Satans ungar.