Onsdag kväll, mental deliquesce, långsamt dunstande i vardagsrummet, hängande likt imma mot köksfönstret stirrande över den folktomma gatan. Det slår mig ibland hur mycket jag saknar känslan av utvaldhet som man närde som ung. Känslan av att vara en ytterlighet, att åtföljas av en osynlig åskådareläktare, att vart steg på ett nästan religiöst sätt markerades och dokumenterades. Inget gick förlorat. Också ensamheten var en charad inför historien, som om en berättar röst återgav de solitära apandet, där satt hon... etc.
Nu mer känner jag mig mest som om jag försöker sikta ett vattenfall genom ett sprucket såll. Det är ganska fruktlösa försök. Ibland stirrar jag på väggarna i mitt sovrum, på de haphazardiska bilder jag planlöst nålat upp över den hudfärgade tapeten, den tafatta ofärdiga orkeslösheten som genomsyrar det hela, och allt oftare får jag känslan av att jag försöker återskapa rent materiellt den person jag rent själsligt upplevde mig som för kanske fem, tio år sedan. Och estetiken är så korrupt av tvivel och riktningslös nostalgi att varken en känsla av vällust eller identitet infinner sig.
På P's begravning har N hyrt in en humanistisk taleskvinna, en liten tant med foträta skor, som avslutar varje sektion i talet med den öppna uppmaningen att vi nu ska få några minuter att tänka på P på vårt eget personliga sätt. Och efter vart plågsamt långa stycke begravningsmusik summerar hon i korthet det liv som passerat. Det är märkligt att höra det så bekanta återberättat, och långsamt se den nya P som reser sig ur dödsrunan med sån glasklar tydlighet.
D brukade göra det samma för de levande, ändlöst formulera deras personlighet för dem, gå igenom varje test i Eysenck's bok och gradera introvers/extrovers, feminitet/maskulinitet, konformism/non-konformism, etc. Och vi införlivar med lätthet andras förväntningar. Ändå slår det mig att också dessa pseudo-psykologiska/schizoida analyser har lämnat mig med en sorts saknad. Varför ska man behöva vänta till sin begravning på en simpel definition?
Tills vidare alltså inte annat än denna fuktiga onsdags cuntly ignorance.
Addendum: I blame Larkin for the swearing. 1000 sidor samlade brev i ex-lib utgåva upphittad för ett pund. Det enda jag bär hem från carbootsalen på söndagsmorgonen. Det är ännu 1941. Karln är bara barnet. Följande fastnar jag för: "I suppose my writing is terrible. Sod & ballocks, anyway. Not to mention cunt and fuck. Omitting bugger & shit. I think I shall start going to church."
Nu mer känner jag mig mest som om jag försöker sikta ett vattenfall genom ett sprucket såll. Det är ganska fruktlösa försök. Ibland stirrar jag på väggarna i mitt sovrum, på de haphazardiska bilder jag planlöst nålat upp över den hudfärgade tapeten, den tafatta ofärdiga orkeslösheten som genomsyrar det hela, och allt oftare får jag känslan av att jag försöker återskapa rent materiellt den person jag rent själsligt upplevde mig som för kanske fem, tio år sedan. Och estetiken är så korrupt av tvivel och riktningslös nostalgi att varken en känsla av vällust eller identitet infinner sig.
På P's begravning har N hyrt in en humanistisk taleskvinna, en liten tant med foträta skor, som avslutar varje sektion i talet med den öppna uppmaningen att vi nu ska få några minuter att tänka på P på vårt eget personliga sätt. Och efter vart plågsamt långa stycke begravningsmusik summerar hon i korthet det liv som passerat. Det är märkligt att höra det så bekanta återberättat, och långsamt se den nya P som reser sig ur dödsrunan med sån glasklar tydlighet.
D brukade göra det samma för de levande, ändlöst formulera deras personlighet för dem, gå igenom varje test i Eysenck's bok och gradera introvers/extrovers, feminitet/maskulinitet, konformism/non-konformism, etc. Och vi införlivar med lätthet andras förväntningar. Ändå slår det mig att också dessa pseudo-psykologiska/schizoida analyser har lämnat mig med en sorts saknad. Varför ska man behöva vänta till sin begravning på en simpel definition?
Tills vidare alltså inte annat än denna fuktiga onsdags cuntly ignorance.
Addendum: I blame Larkin for the swearing. 1000 sidor samlade brev i ex-lib utgåva upphittad för ett pund. Det enda jag bär hem från carbootsalen på söndagsmorgonen. Det är ännu 1941. Karln är bara barnet. Följande fastnar jag för: "I suppose my writing is terrible. Sod & ballocks, anyway. Not to mention cunt and fuck. Omitting bugger & shit. I think I shall start going to church."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar