Ibland när jag känner mig ensam går jag ner till köpcentret vid Leith Walks rondell och promenerar runt sminkavdelningen. Kvinnorna där påminner om läkare i sina vita rockar med kontrasterande skugglösa tabloidansikten. Deras ansiktsdrag tycks orörliga när de böjer sig fram med sina Cheshire leenden, metallbrickorna med deras namn smattrande mot knapparna i deras rockar och deras brandröda klonaglar kliniskt demonstrerande varorna mot deras sammetslika fingrar. Jag brukar oftast välja en av de yngre homosexuella männen, i nyklippta nyfärgade hår och oklanderligt nystruka svarta skjortor, och låta honom sälja mig något, vad som helst, och sedan väntar jag tills han frågar mig om jag önskar få varan demonstrerad. Oftast frågar de om ditt namn och sedan viskar de det med saccharin stämma medan de rättar till den tronlika tygsätet framför spegeln, Johanna. Let me see your eyes, Jo, säger de. Such lovely eyes. De vevar fingertopparna genom den tjocka röda pastan och stryker försiktigt den röda färgen över dina kinder och sätter fingertopparna mot din haka och böjer sig bakåt och mäter upp dina kindknotor likt en målare. Och sedan ber de dig blunda och borsten vevar över dina ögonlock. Perfect Jo, now pout. Och utan att möta dina ögon målar de dina läppar och ger dig en liten servett att att bita om och vinklar spegeln. Gorgeous, hon, gorgeous. Och du betalar i kassan och går. Men nu har du i alla fall ett ansikte.
Idag är det som att måla ett urblåst ägg och jag är övertygad om att han känner det när han sätter fingrarna mot min kind, att han förvånat lyssnar till den skallika hudens resonanslöshet mot de manikyrerade naglarna.
Alas.
Jag är för stolt för att be, men jag är en ung kvinna: Smickra mig. Skriv något.
Idag är det som att måla ett urblåst ägg och jag är övertygad om att han känner det när han sätter fingrarna mot min kind, att han förvånat lyssnar till den skallika hudens resonanslöshet mot de manikyrerade naglarna.
Alas.
Jag är för stolt för att be, men jag är en ung kvinna: Smickra mig. Skriv något.
9 kommentarer:
Jag kan inget annat säga än att jag njuter omåttligt av att läsa ditt språk.
Kära du! Det blev lite av en bisarr uppmaning det här, men jag har ingen vidare dag idag, så tack. Jag tror jag håller på att bli tokig i den här lägenheten. Persiennernas skuggor ligger som ett galler över golvet. Tack igen.
Som Noémi skriver så fångas man av ditt språk och till skillnad ifrån verkligheten så vill man förbli fången, inspärrad bakom dina inläggs galler.
Hoppas dock att du kommer ut, ut ur lägenheten och andas liv i det urblåsta ägget igen.:)
Du är det vackraste jag vet. A
Återigen. A-M
Jag har inte varit här på ett tag. Nu förstår jag inte alls varför?!
Din blogg är fantastisk. Det ligger ett flor av värme och melankoli över den. Skuggorna faller åt alla håll. Omöjlig att tidsbestämma. Tidlös. Jag älskar det.
Niklas - eftersom jag anat din läslista behöver du knappast säga mer, det är en ära av att bli läst av dig. Jag gick för övrigt ut och promenerade mållöst, med det tacksamma resultatet att jag de där gallret snarare tycktes stänga världen ute än mig inne när jag väl slog igen dörren igen, och det är ju alltid något. Det är kanske pessimismen in absurdum, att varken bry sig om huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt, bara konstatera att man inget vill ha att dricka. Nåväl, ny dag, nya tag.
AM - det glädjer mig.
Ulrika! exklamerade hon. Ulrika!
Transparant som ägg i vattenglas. Sprött som pergament. Du är en av de vackraste och då ljuger jag inte.
Jag läser därför är jag...lite närmare där du är. Kram
Älskade Kersti! Tack för poesin. Och du har rätt, du känns aldrig särskilt långt borta.
Skicka en kommentar