Jag vaknar till den söta doften av körsbärscider i J's andedräkt. Han kvider på det där sättet som endast tonåringar gör, med en illa dold stolthet över vad som tolkats som en initiationsrit in i vuxenskapet medan hans händer, tunna och vita likt gossamer i morgonljuset, kramar om mitt högra bröst. Vi kommer alltid att vara barn slår det mig, vi kommer alltid att vakna till denna stilla komik, denna barnsliga overklighet. Också när vi älskar med varandra så gör vi det som två barn, som om det är nyupptäckt och främmande var gång, och vi med komisk naivitet axlar det där inövade vuxenskapet.
Han har somnat i skjortan jag fumlande försökt knäppa upp vid fyra tiden på morgonen, och en servett hårt pressad till ett rynkigt ägg i vänsterhanden. Ögonen liknar krossade körsbär, vilket kanske är varför jag inbillar mig att han luktar frukt, när jag senare överväldigas av doften av härsken vinäger. Till skillnad från mig, som blir antingen lite uppsluppnare eller lite elakare efter ett par glas, blir J någon helt annan när han dricker. Jag bär honom hem från Viewforth till Broughton sedan han tumlat ut ur den ännu rullande taxin och liggande raklång på trottoaren spytt på trappan till konstskolan. Vid Forest road börjar han gråta, han går dubbelvikt och snyftar, och när vi tillslut når statyn av den lille hundjäveln Greyfriars Bobby, går han ner på alla fyra och kryper fram och säger att han vill dö. Han snyter sig i handflatan och stryker fingertopparna mot kullerstenen. Och medan jag axlar hans tyngd börjar han sjunga med den tunga andedräkten mot mitt öra och hår:
Han har somnat i skjortan jag fumlande försökt knäppa upp vid fyra tiden på morgonen, och en servett hårt pressad till ett rynkigt ägg i vänsterhanden. Ögonen liknar krossade körsbär, vilket kanske är varför jag inbillar mig att han luktar frukt, när jag senare överväldigas av doften av härsken vinäger. Till skillnad från mig, som blir antingen lite uppsluppnare eller lite elakare efter ett par glas, blir J någon helt annan när han dricker. Jag bär honom hem från Viewforth till Broughton sedan han tumlat ut ur den ännu rullande taxin och liggande raklång på trottoaren spytt på trappan till konstskolan. Vid Forest road börjar han gråta, han går dubbelvikt och snyftar, och när vi tillslut når statyn av den lille hundjäveln Greyfriars Bobby, går han ner på alla fyra och kryper fram och säger att han vill dö. Han snyter sig i handflatan och stryker fingertopparna mot kullerstenen. Och medan jag axlar hans tyngd börjar han sjunga med den tunga andedräkten mot mitt öra och hår:
I don't believe in an interventionist God
But I know, darling, that you do
But if I did I would kneel down and ask Him
Not to intervene when it came to you
Not to touch a hair on your head
To leave you as you are
And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms
Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms
But I know, darling, that you do
But if I did I would kneel down and ask Him
Not to intervene when it came to you
Not to touch a hair on your head
To leave you as you are
And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms
Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms
1 kommentar:
Mina två - tänker jag. A-M
Skicka en kommentar