PSYKOPOMPISK TRIO

Det är märkligt hur tabu döden blivit. Hur vi förväntas att inte beblanda oss med den, som om den smittade, eller kräver vissa kvalifikationer, att uppstyras, bevittnas och osynligt undanskaffas av the select few, ambulanspersonalen, polisen och begravningsentreprenörerna som raspande med sina avlånga näbblika ansikten upphyskade på kolsvarta uniformer skyfflar likt ibisar av och åter genom korridoren bakom den stängda dörren. Och den enda fråga som ställs i handhavandet av Ps redan hopkrympta kropp är denna: vill ni behålla hennes kläder? framviskat av den svettige polismannen till N sedan han fört henne åt sidan, trots att vi alla kan höra honom. Och N mumlar: jag önskar att jag hade bytt hennes kläder, varpå polismannen upprepar frågan, och N kort svarar att han kan slänga dem. Och sedan ställer sig konstapeln generat med sitt köttiga ansikte mot den stängda dörren och spanar genom glipan och vi sitter tysta och lyssnar till släpandet av fötter, rasslandet av syrgastuber, den svarta plastsäckens prasslande när de suckande baxar ut den, och de upprörda porslinsdansösernas klirrande på hallbordet när träplankorna gungande ger vika för tyngden. Och ekon av röster rasslar fram genom polisradion och polismannen fingrar på öronsnäckan och ler nedlåtande mot A's långsamma monolog om spiritualismens möjligheter, P är inte förlorad, de döda kommunicerar oupphörligen med de levande. Och genom dörrspringan när PC'n otåligt gläntar på den syns endast raden av kubistiska bläcksvarta kostymryggar, likt dominopjäser, oändligen passerande genom hallkorridoren, stumma, skalliga, och ansiktslösa. I tänder rullar en cigarett i svarta rizzlas och hans dotter P sätter händerna mot magen och säger att hon mår illa, N börjar gråta igen. Konstapeln ser ut som ett instängt djur. Exakt vad det är vi ska skyddas från förblir outtalat.
Knappt två timmar tidigare, innan den psykopompiska paraden gjorde sitt intåg, hade vi alla samlats i vardagsrummet sedan vi nåtts av budet på olika håll. P satt i sin fåtölj, sedan pallor mortis hade inträtt, slät och gråvit likt en smält porslinsdocka. Hennes två sista fimpar rökta ner till det oranga filtret, i askfatet på bordet intill. Den mjuka blekrosa trikåtröjan draperad över stolen och ansiktet onaturligt sjunket mot axeln, den slappa huden oformligt utspilld och ögonen slutna. Någon hade tänt en rökelsestav och ett ljus. Över bordet låg kak- och cigarett paket utstjälpta. I hällde upp två glas whiskey åt oss och drack själv ur måttkoppen med en och en halvlitersflaskan under armen. N rökte upphörligt, askande i en skalformad äggkopp. A beskrev ljudet av ugglan som besök honom kvällen innan, denna omisskänliga kallare av snart förlorade själar. P grät hysteriskt. Och den bortgångna tycktes vilsamt sitta där och lyssna till de ömsinta reminscenserna, skämten och förolämpningarna, lutad mot sitt armstöd. Och när J tillslut ringde efter ambulansen skrattade vi alla absurt när han osäkert förklarade det som låg bortom tvivel, jag tror att hon är död, eftersom fraseringen var på en gång komisk och skrämmande definitiv.
Först när den grönklädda ambulanspersonalen bullrande bryter sig in i rummet, tycks döden göra entré likt den främling den förväntas vara. Som om denna ytterlighet måste döljas är det första dessa dödens eskortörer gör att nästan ilsket be oss avlägsna oss och ögonblicket efter att täcka över Ps kropp med ett vitt stickat lakan. Resten är väntan. Och när vi tillåts komma ut igen har döden avslägsnats utan spår. Någon har lämnat en broschyr i ämnet i ett kuvert på den gamla teveapparaten. Annars står endast den tomma fåtöljen kvar, och som om den smittats med samma hemliga transformation som slagit P, förefaller den obrukbar och nästan omänsklig, likt en produkt av något utomvärldsligt, en relik eller optisk illusion. Det förvånar mig att de har låtit den stå. För rötterna till det dammiga rosmotivet som spirar över Ps insuttna kuddar sträcker sig rakt ner i underjorden.