måndag 26 oktober 2009

DYSFUNKTIONELL MADELEINEKAKA

Te utan socker påminner mig ofelaktigen om de artificiella smakerna i min sedan länge förlorade barndomsvän L's kök. Var ingrediens hade en beska onaturliga arom av ersättningsprodukter samt en plasticitet som fick var måltid att förefalla märkligt konstgjord, likt en iscensättning av verkligheten. Var måltid var en imitation av måltiden, en imitation vars mest fundamentala element ersatts av detta enda, det rent visuella. En sorts estetisk paradox som i efterhand skrämmande nog gick att applicera på familjen i dess helhet. Dess märkligt upplysta nukleära struktur som föreföll lika tvådimentionell som en sekelskiftes tableau vivant.
Som barn var förtåss detta obehag högst materiellt och personligen anade alltså jag dysfunktionismen i detta avida bruk av sötningsmedel, fettfria produkter och smakämnestillsatser.
Till teet hade vi nollprocentig mjölk och små enportionspåsar av kristallikt konstsocker, med den salta medicinskt beska eftersmak som aspartam och sackarin lämnar på tungan. Saften var blek och späddes tills färgen hängde endast som en svag antydan kring botten av glaset. Och smörgåsarna breddes med det blekgula lättprodukter som smakade plast och gräddfil och som aldrig smälte trots att de lämnades i solen på köksdisken. Ibland bakade L, alltid en viss chokladkaka som kom fördigförpackad och vars enda tillsättningsämne var vatten. Produkten hade otrolig spänst, likt en svamp och en blank gummilik yta.
Det enda som fanns i riklighet var vin, ett körsbärsvin som bryggdes i en jäsande tiolitersflaska på ö-köksdisken, likt en piece de la resistance. L's mamma var läkare, och jag antar att det var hon som gjorde hushållsinköpen. Hennes decennier av anorexi hade gjort hennes hud seg och färglös. Likt alla som fysiskt botats från psykiska sjukdomar präglades hennes kroppspråk av en sorts bräcklighet, en sorts konturlöshet, som om hennes kropp var en sorts dräkt hon bar snarare än en del av hennes person.
L's kropp var något helt annat. Hon var kvinna innan hon ens fyllde tvåsifftrigt. Moderns flickkläder, som hon inte sällan bar, glipade och späde över denna otympligt fylliga barnkropp. En gång på sykunskapen blödde hon genom sina vita linnebyxor och drog mig åt sidan innan hon sprang hem. Hon bad mig torka upp efter henne så att ingen såg. Blodet påminde mig mer om död än liv och medan jag tvättade träsitsen genom vars ådrig den svarta fläcken hade flutit ut i ett sorts linjärt mönster, var det med en känsla av obehag, som om hon var fysiskt skadad.

fredag 23 oktober 2009

ILLUSIV KAUSALITET

"In London" säger hon, "there are people who pay to get mud splashed over their cars, so that it will look like they've been out to their country houses over the weekend." Hon flinar. Skakar bort det tagellika blonderade håret från Barbour-axeln, regnet likt gåshud över det gröna vaxade bomullen. Hennes väninna petar med gaffeln i sin bakelse. "Perhaps you should get them to splash the wheels of the pushchair..." Hon nickar mot barnvagnen. Den porslinslika 2-åringen har glidit ur sitsen, hon slickar glaset till kakdisken, salivavtrycket upplyst av de epileptiska ljusrören bakom plexidisken. "Really?" säger hon. "Should I?" Hon sträcker sig över bordet och lägger för sig av vänninans lemon meringue. Hon torkar läpparna med en servett, viker den och och baddar försiktigt handflatorna. "There is obviously a market for it." Hon lutar sig tillbaka. "Mudsplashes." Hon tittar på barnet som trycker udden av en pastellkrita mot skon, kroppen rastlöst förvriden, och sedan på den våta plasten över vagnen. "Whatever for?" säger hon. "We clean the car after our weekends." Hon suckar. "And we've actually spent our holidays at up north." Vänninan skjuter fatet ifrån sig. "Off course you do?" säger. "Why on earth would you want mudsplahes on you car?"

Mud
. Orsak och verkan är förståss endast skenbar. Vi är vad vi synes vara. I vilket fall verkan föregår och skapar sin orsak. Vi kan konkludera att punkt A når punkt B oavsett A's egentlighet. Sällan kan vi se mönstret manifesterat med en så enastående förening av två så paradoxala element. Fåfängan som för ett ögonblick på det mest naturliga sätt korrelerar:
a. filth
b. wealth


FRÅNVARO

lördag 10 oktober 2009

DEKONSTRUKTION


Övning 1A)
Skriv ditt egen hypergrafiska prosapoem. Välj bland liknelser, adjektiv och verb i listan nedanför. Du kan också välja en metafor som du vill arbeta med ur listan och skriva egna ord som överensstämmer med ditt val av symbolik och övningstexten.

Metaforik
1. Aska / Eld
2. Antropomorfism
3. Förruttnelse
4. Gröda
5. Stillastånd
6. Kropplig dysmorfism
7. Meta
8. Museum

Liknelser
1. Ägg
2. Rot
3. Svamp
4. Sten
5. Tyg
6. Mycel
7. Buk
8. Fläsk

Verb
1. Krossa
2. Pressa
3. Koka
4. Slingra
5. Drunkna
6. Brinna
7. Hänga
8. Flyta

Adjektiv
1. Dammig
2. Svettig
3. Tom
4. Övervälmigande
5. Porös
6. Obscen
7. Grotesk
8. Vansinnig

Text
Oh ..........., ack .............! Förbannad är texten, ........... likt en............. som bryts ned under pennan, flyter ut, likt ........... över pappret, så .......... och ofruktbar. Den mjuka .......... grafiten likt ............ . Ingenting växer här, ingenting ..........., ingenting ............... . Det torra ............. av ........... och det ............ bläcket, likt koagulerat ........... . Sjuka djävliga
............., den hårda ............ som maler mot ......... .............. ............... öken. Plågsamma .................. ................... ..................... ..................... ................. ruttnar och puttrar.
............. och ........... som ensamt möjliggör skrivande har sedan länge .......... . Det ................ som långsamt ............... mig ............. tills allt som återstår är ......................... .

tisdag 6 oktober 2009

SPLEEN

Så bekvämt att sitta och betrakta elden när inget inuti en längre brinner. Att se flammorna resa sig ur askan och kolet och trummande prygla sin väg upp genom skorstenshalsen för att sedan krossas mot natthimlens grå marmorblock och rinna ut över natten. Och om morgonen, att skrapa ut detta askgrå puder, denna existentiella negation av det som varit. Så likt mig själv.

söndag 4 oktober 2009

KVANTUMTEORI

Det är när de börjar göra sig klara för att gå ut och nesessärerna plockas fram som vi upphör att vara en grupp. Spegeln blir en tillfällig Carneades planka i hallen. Vi måste alla klänga oss fast vid den silverfärgade slatten, eller drunkna i den osynlighet som reflektionslösheten erbjuder. Det är märkligt att för ett ögonblick se den egna, högst privata blicken, transformera dem, att för ett ögonblick se deras reflektioner som de själva önskar se dem. De har alla inövade masker, former de identifierar sig med, vinklar som smickrar dem. De suger in kinderna så att ansiktshalvorna kollapsar in i munnens håligheter, medan läpparna likt övermoget fruktkött flyter ut över tänderna, de komiska ögonbrynen i pudrade valv över pannan. Medan de linjerar konturerna, kolorerar knotorna under huden, ögonmandlarna och de fjuniga erosbågarna. De uppslukas så fullkomligt av den egna statueska skönheten. Och det finns ingenstans i K's lägenhet att gömma sig undan denna ritual, inget utrymme som inte på given signal har fyllts av denna publika kvinnliga toilette. Och trots all dess omsorgsfulla ömhet och övermåttliga detaljrikedom, är det här vi glider isär, är det här vi nyktert faller tillbaka i våra kroppar, fullkomligt ensamma. För skönheten är inget vi delar, skönheten är i dessa sammanhang en kvota, en begränsad källa vi alla tappar ur.