The Romans Stopped At Bowling

Högvattnet stiger. Bowlings gamla hamn ligger ödelagd, båtarna halvt begravda utmed banken vid the Firth of Clyde. Var gång vi reser utmed de skottska ödelanden fylls jag numer av en sorts molande känsla av förlust. Där vi förut spirade i de döda landskapen, likt två ensamma överlevare, är vi numer en del av det döda, av det förlorade och obrukbara. Vi kastar våra skuggor mot vraken och betraktar det stigande vattnet som slickar de sönderfallande trät och den sträva rosten. Vi sitter där och väntar till solen sjunker och vi inte längre ens kastar skuggor, tills vattnet ligger stilla likt utslaget silver och alla båtar har sjunkit och övertäckts av natten.

SJUKHUS

Några timmar utanför stan ligger det övergivna mentalsjukhuset Bangour. Likt alla sen-viktorianska instutitioner för de aparta, är det inte i egentligen mening ett sjukhus, utan snarare än liten stad, komplett med kyrka, skola, farm, bibliotek, butik, postkontor och en egen busslinje. Vid sekelskiftet ansågs detta vara den ultimata lösningen på problemet, att upprätta ett sorts samhälle för alla de som inte passade in under det normala. Och Bangour, efter den schweiziska modellen, Alt Sherbitz, var skottlands första psykiatriska koloni sjukhus, och hade som mest runt 1000 patienter utspridda i de trettio tal villas som byggts för ändamålet. Och Bangour likt de flesta av dessa institutitioner visade sig vara osedvanligt framgångsrik i att skapa vansinne, genom såväl isolering som de ganska rudimentära experiment i medecinering, insulin shock therapy och hjärnkirurgi i Freeman-Watts eller Moniz anda som var a la mode på tiden. Till följd var 1900-talets asylums nästan omöjliga att lägga ned, också sedan trenden skiftats runt 80 och 90-talet och farmakologin tagit över där den experimentella psykoterapin hade avslutats, och vansinnet hade återintroducerats i samhället. De allt mer daterade sjukhusbyarna hängde således kvar långt in på nittiotalet, inte sällan med patienter som levt större delen av sina liv, över trettio eller fyrtio år, bakom instutitionens väggar.
Bangour stängde först 2004. Och den enorma anläggningen ligger sedan dess igenbommade och övervuxen, långsamt sönderfallande, i ett skogsområde utmed M8'an till Glasgow. Den lilla stigen genom skogen är täckt i ett kompakt lager våt is och i entren ligger likt utslagen en gammal kommod på hjul. Utöver slättlandet sträcker sig de gastliga stenbyggnaderna, samtliga med fönstren antingen igenmurade eller rudimentärt igenbommade med brädor och masonitskivor av olika storlek och färg. Landskapet är fullkomligt desaturerat, mellan den vita himmlen, nästan övervälmigande i sin askgrå palett, och det slagna blekt gula gräset, endast sten, regnvått tegel, och krossat glas. Den kolsvarta kyrkan likt ett utbränt skelett har graverat i guld över den gallerförsedda porten: Friend, this house of God stands open for thee ever that thou mayest rest, think, kneel and pray. Ett lätt regn hamrar mot de svamplika brädorna över fasaderna. Den mjuka asfalten ger efter under fötterna när snön sjunker undan. Vi vilar i ett övergivet buss-shelter, glasen sedan länge krossade av de övervuxna buskarna som hamrar mot plåttaket i vinden. Skyltarna pekar ut rikningarna till det förflutna: rehabilitation centre, surgical sundries shop, villa 25. Allt tycks satt i upplösning.

Пикник на обочине

Bussen är fylld med byggarbetare i neongula västar och hjälmarna nedskjutna i nacken. En ensam pojke köper en biljett till ändhållplatsen men stiger av utmed motorvägen och sätter sig och stirrar tomt från hållplatsens glasbås. Han bär en vitblå tracksuit och halva hans ansikte är sönderslaget och rudimentärt ihopsytt, det högra ögat totalt slutet med två vita tejpbitar fästad på vardera sida om den uppsvullna blå köttet. När vi rullar in genom underklass-surburbiat i Glasgows utkanter med dess igenspikade lägenheter, solblekta sopor i buskagen, sönderslagna möbler i parkerna, och underåriga föräldrar i uniformerade i träningsoveraller och crewcut snagg, gadgies, neds och chavs, passerar vi en ensam kvinna som pressad mot staketet till en tom park, skriker ut sin ilska, häftigt gestikulerande. J och jag har en gemensamt ledig måndag och väderlägsrapporten visar på en av dessa schizofrena skottska meterologiska fenomen som innebär regn fram till klockan ett och solklart vid klockan två. Bussen kryper fram längst uppdämda motorvägar, under en ojämn grå himmel, moln likt utrullad asfalt utanför rutan. Jag äter dadlar. J sover mot min axel, hans grånande lockar intrasslade i min skinnjacka. Bussens tryckande hetta smälter huden likt gummi. Glasgae likt ett eskapistiskt monster vid horisonten. Måndagsutflykt till ödelandet.
Gatorna luktar chip olja när vi stiger av vid Buchanon Street och långsamt betar oss ned mot de förfallna industri-områdena i södra Glasgow, på andra sidan floden Clyde. Krossande det grå vattnet, den tunga avspeglingen av himlen utsträckt både över och under oss, varnar J för denna Glasgows sällan besökta ingemansland. Stab-capital, minsann. Han skakar på huvudet. The Ice-cream wars, här i krokarna på 80-talet, rivaliserande glassförsäljare fasader för droghandel, en farsartad anekdot ur stadens kriminalhistoria. J lär i sin ungdom ha länsat det privata franska ostskåpet tillhörande mannen som låg bakom glasskriget, mördare turned författare, herr B, som efter att ha spenderat ett antal år i fängelset, gifte sin advokat och började importera brie och camenbert, ostar som min vän J alltså, olovligt underhöll sig med på något nyårskalas för femton år sedan. J stoppar försiktigt kameran i den nötta arméväskan och fortsätter vidare, snabba steg, alltid en halvmeter framför mig, den lilla huvudet bobbande upp och ner över den taniga kroppen. None the less, you don't want to be walking around here on your own...
Folksamlingarna blir glesare som vi rör oss längre från centrum. Och en efter en har butikerna slagit igen, dörrarna teglats upp, spikats igen, eller i de äldre husen försetts med ogenomträngliga metallplåtar. Endast krogarna står kvar, likt öppna hål i dessa ögonlösa fasader, små mörka tidlösa pubar med sänkta tak och stammisarna redan vid fyratiden lutade över trädiskarna. Det är som att äntra Tarkovski's zon, att tränga sig längre in i the Gorbals. Nästan varenda byggnad står tom, enorma gamla industrikomplex ur vars tak och sönderslagna fönster, växer träd, gräs och buskar, vaggande mot himlen, utsträckta ur dessa igenspikade fasader. Gamla reklamskyltar fortfarande hängande över tegelväggarna bakom gallerstaketen. En mur bär avtryck av en krossad bil. Gatornas marginaler är tecknade fulla med sopor: mayfair-paket, irn-bru burkar, kläder, skor, chipspaket och frigolitförpackningar. Luften är seg av avgas från de kringliggande motorvägarna ut ur stan. Det senviktorianska industriområdets röda tegel brinnande mot himlen. Dessa en gång så storslagna byggnader, nu moderna ruiner, vildvuxna trädgårdar, och tomma våningsplan. Barnen skjuter prick genom glasfönstrena. Klottrarna signerar. Och gamla affischer, cheap cheap cheap, best deals in town, everything must go!, flagnar sakta över den chippade stenen.
I slutet av synfältet tecknar sig den arkitektoniska evolutionen: en neoklassicistisk kyrkruin med hellenistiska kolloner, ett höghus med lådlika lägenheter och fasad som det sura regnet svett in sina tunga grå tårar i, och alldeles intill de säkert tio meter höga tornen av bråte efter en demolition, tunga cementblock, förvridna metallstänger, trä, tapeter och sand, som sträcker sig ut mot det öde stenlandskap som är evolutionens slutpunkt och krona, den öken som lämnas sedan varje spår av en byggnad avlägsnats. Den negativa ytan. Scenen påminner mig av Picassos långsamt nedbrutna skisser av tjurar, från det individuella djuret till det nästan linjära idén bakom öket i teckningar som fångar idén snarare än tinget, bilden nedbruten till sina minsta gemensamma nämnare, till två horn, fyra ben, rygg och mage. Knappt åtta linjer över ett vitt ark, likväl en tjur, onekligen. Och så, kyrka, höghus, bråte, intet, historien nedbruten i dessa klassiska termer av uppgång och fall. För att givetvis på nytt påbörja cykeln. J suckar, this was Edinburgh in the 80s, come 2015, yes, give it a few more years, and this wasteland will be gone, replaced by cheap housing estates, thought-less architecture slammed up to fill empty spaces, built for no one, by no one, to keep the economy running. Grand plans of rubbish... Runt hörnet av det stenklädda månlandskapet har någon dragit ut en par hundra svarta bildäck och tänt på dem. Gummits brända röda strängar påminner om tegellikt hår, krullande sig upp genom det kolsvarta fältet.
Och upp ur det enoma ödelandet sträcker sig den gamla tågrälsen, upprest över byggnaderna, i sekelskiftestegel som rullar ut sina tunga valv. De kraftiga pompösa broarna med deras tunga kurvade pelarverk gör det inte svårt att föreställa sig de industriella framgångsförhoppningar som låg bakom planerna. The age of steam's ambitiösa transportvisioner, produktivitet, effektivitet, och maskinell tilltro. Idag har dessa spår återtagits av naturen. Likt en bizarr lineär skog har rälsen sedan länge vuxit igen med spröda björkar och aspar, med ogräs och brännässlor. Den vildvuxna moderna floran spirar från broarna, från hustaken över vilka rälsen passerar, över motorvägarna och över själva Clyde, där den gamla rälsen är en av de många strängar som spelas av den smutsiga floden.

Och kanske är det sorgligaste just detta, att Gorbals, vars rötter sträcker sig tillbaka till femtonhundratalet under namnet Bridgend, broslutet, om vi skuvar klockan tillbaka skulle ha varit ett mindre viktorianskt mästerverk. Ett storslaget industriområde med rader av kullersten och gathörn upplysta med glaskupade gaslyktor. Av pompösa viktorianska byggnadskomplex, storslagen somber klassisk stenarkitektur av Skottlands främsta arkitekter.
Den illa omhändertagna kyrka som sträcker sig upp mellan höghuskomplexen, bidande sin tid i väntan på demolering, och de enorma stenöknar som lämnats likt rösen över redan rivna byggnader, visar sig vara byggd av Glasgows främsta viktorianska arkitekt, Alexander Greek Thomson, 1856, ett litet A-listat arkitetonisk mästerverk av en man som eklektiskt kryddade den samtida diskreta designen med egyptiska och grekiska influenser: The Caledonia Church, övergiven och lämnad att förfalla 1962 sedan the Gorbals avbefolkats och Thomsons kyrka lämnats utan församling. Och sedan 70-talets Glasgow sett den utarmning av äldre arkitektur till förmån för det snabba uppresandet av cementblockshus och brutalisktiska kontorskomplex med svärtade glasfasader som också Stockholms city mötte, och som nu osörjda långsamt åter ska rivas ner och nybyggas, reser sig denna gamla stenkyrka i ett ödeland. Och med förfall följer förfall. En ledsam tristesse, där allt som faller tillåts ligga, och allt som raseras lämnas orört. Det är märkligt att följa ett områdes uppgång och fall. Att resa genom tiden, promenera genom industriellt framtidshopp, det sena nittonhundratalets sopstrejker, upplopp och ambitiösa artiktektoniska vandalism för att hamna här och nu, på semester i den samtida letargin och uppgivenheten.

REMINISCE NO. 2

Berlin, den sommaren, var sänkt i en tung, obarmhärtig hetta.Träden hängde slokande över promenadvägarna utmed floden, orörliga i den vindlösa morgonen. Det långa staketet mot vad som föreföll vara inte annat än ett skogsområde var täckt med röda Betreten Verboten skyltar. Ändå saknades så väl de givna brittiska CCTV kamerorna som taggtrådsdekorationer och söndagspatruller. Den här ganska oansenliga skillnaden påminner mig om diskussionen om ett samhället mätbart genom dess syn på lås. Ett samhälles syn på dess övergivna byggnader säger givetvis precis lika mycket. I skottland har de i den samtida historien genom sin uttsträckhet och sin tillgänglighet (i Glasgow, idag, står fortfarande Armani's lyxbutik bara ett par dörrar ifrån en tegelbyggnad i sånt förfall att dess väggar bältats åt med stora järnbarer för att hindra dess spontana sönderfall) gått från ett kollektivt barndomsminne till en allt svårare hobby, alltid betraktat med Nannystatens övervakningskameror. Kamror som ytterst inte är mer än symboliska. Inte sällan finner man dem blint irrande över sin egen tegelvägg som försökte de spegla sig i stenen, eller riktade upp mot tacknocklarna snarare än ner mot gatan. Liksom ett störande ljud har folk slutat se dem. De sitter som osynliga flugor på väggarna, men vad de verkligen ser förblir ett mysterium. Likväl finns i Edinburgh inte en dörr som inte för ett par dagar likt förbannat kommer att stå öppen och djungeltrumman sprids bland arkitekturentusiasterna, fotograferna, kidsen och de utslagna och de drar sig dit och rör sig under dessa nedtickande timmar runt i bråten. Portugal å sin sida, när vi reste genom landet förra året var vidöppet, skyltlöst och aldrig orört. Husen hängde tomma ut med motorvägarna, dörrarna på vid gavel och en handmålad Vende-Se skylt på sniskan över balkongen. Gick man in i dessa skal till byggnader fanns alltid en madrass i ett hörn på golvet, ett par burkar, tidningar, toapapper eller åtminstone närmare städerna en infernalisk färgpalett av grafitti. Här var också definitionen "övergiven" allt mer flytande, för igenbommad betydde knappast tom, och i en mjölk-fabrik i Spanien klev vi således rakt in i vad som var en familjs hem. Berlin, i min ringa erfarenhet, har en större kultur av squats, konstnärskollektiv och således, åtminstone ett par år (decennie) tillbaka, en mer konstruktiv syn på övergiven arkitektur, byggnaderna tillhör staden och folket, det som står tomt bör användas. Ett ganska demokratiskt sätt att ta hand om och utnyttja staden (att jämföra med skottland där en serie unga huliganer garanterat kommer att slå ut vart enda fönster inom räckhåll inom loppet av en vecka). Således var the Spreepark snarare än igenmurad och överbevakat, endast täckt av dessa tillitsfulla skyltar som respektfullt förklarade för förbipasserande att området var avstängt. Och under grinden mot parkens asfalterade plan med dess kringslängda skräp och rostiga bilskepnader fanns ett gap stort nog för en mindre person att oproblematiskt hasa under.
Parken hade 2006 stått tom i lite över fyra år. Ett märkligt mått på förfall. Den heta sommaren hade bokstavligen sprängt upp grönskan i parken som förutom naturens erosion var märkligt intakt och orörd. Inte ett spår av grafitti, inga uppbrutna dörrar eller krossade fönster, istället en överhängande människolöshet som världen i ett slag hade utrotats och vi vandrade som arkeologer genom vår samtid. En grupp hägrar hade satt bo vid Vilda Western vattendrag mot ett artificiellt plastberg stod de pampigt uppradade, orörliga på sina tunna ben. Asfalten hade sedan länge sprängts sönder av ogräset. Den utgrävda stillastående meanderloppet som varit scen för nöjesfältets vattenresa, samt hem för dess ståtliga sju meters Vikinga skepp, hade vuxit över med grönagula alger. Spridda glödlampor flöt runt på ytan över vilka sländor och spinnare for fram. Och där bakom, intakt som om tiden stått stilla, det enorma Pariserhjulet med dess regnbågsfärgade vagnar.
Jag vet inte hur många timmar vi promenerade omkring i ett tillstånd av hungerlös euforisk energi. Runt varje hörn en ny absurditet, en ny artificiell avapning av naturen som plastiskt stirrade fram genom det meterhöga gula torra gräset. De gamla dinosaurierna som prytt ängen hade sedan länge lagts på ända, med fåniga trubbiga sabeltandade grinanden och de små kloförsedda benen tamt hängande i luften. Ett par elefanter simmade genom havet av gräs. Och i en skogsdunge stod i en ring en serie enorma svanvagnar bredvid de eleganta Chapeau-Claque herrarna med deras svarta plommonstop och för stora glasögon. Hyper-reella färger exploderade genom den torra grönskan, primär-rött, grönt, blått och gult mot de urvattnade metallverken och rostens intensiva tegeltoner. Genom tystnaden, det stilla knastrande gruset, tycktes de enorma metallskapelserna sjunga. Stålet kved i den lätta vinden tio meter över oss, gnisslande och tjöt likt en dämpad mistlur. Nöjesparker, till att börja med ett så märkligt fenomen, ett slags förstoring, förstärkning och intensifiering av det verkliga, ett slags sensorama för våra avtrubbade sinnen. Lusthus, skräckhus, kärlekstunnlar och vindlande bergochdalbanor. Ett kontrollerat känslospektrum och en förvriden återskapning av världen utanför, från de karikatyriska vagnarna, till veteranbilarnas vuxenlek, och disco-tågets muraler ur high-society med rosa champagne, 90-tals frisyrer på kvinnor och män som i hollywoodska eleganta dräkter slickar varandras körsbärsröda läppar.
Det enda som tillslut överträffar den märkligt apokalyptiska hyper-reella känslan de här miljöerna illustrerar är känslan av att lämna dem. Att krypa ut ur Alice's kaninhål och sekunderna senare promenera genom en folksamling utmed en motorväg. En overklig intensifierad vardag som plötsligt tecknas i sitt eget framtida förfall. En sån kontrasternas förening att världen för ett ögonblick verkligen förefaller vara ens egna mussla, ens lekplats, foglig, fantastisk och gränslös framför en.

REMINISCE NO. 1

En av de mest märkliga platser jag besökt är Berlin's Spreepark, ett apokalyptiskt eden av metallvarelser, intill floden Spree.
Det måste ha varit två år sedan nu, en sommar utstakad i samma mönster som denna sommar påbörjat. Ett slags haltande begär och en riktlös lust efter att lämna allt bakom sig. Den här sommaren bodde vi på en madrass i ett tvättrum i ett föråldrat punkkollektiv i Kreutzberg där en av J's skottska vänner upptagits. Hettan var som en mur mot fönsterglasen och om morgnarna vaknade vi av främlingar som slog ut de ändlösa raderna flaskor som ställts upp i fönstergavlarna, när de stapplade in för att tvätta the Clash-t-shirts, håliga tie-dye's, och fransade armébyxor. Vi hade byggt väggar av tvättlinor och handdukar, men i värmen tycktes tyget inte längre torka, utan fyllde istället rummet med en tjock filtlik fukt som klibbade mot huden och en doft av våt stenvägg och organiska fibrer.
Vår värd, en London-punkare, var enbent och hade en knähög protes som var märkligt ljudlös mot golvet när han rörde sig. Morgnarna spenderade han framför teven med en flaska Lidl-vodka och en tetra lidl-apelsinjuice och en bong. Han skrev underbar grov lyrik som tände hans trötta ögon när han läste dem ("a cold wind came in from behind the tv-set, and her nipples stood out like lumberjack thumbs"). Och om nätterna som vore vi deras två barn lyssnade vi på han och hans flickväns druckna gräl i trapphuset.
Huset var annars satt i ständig rörelse. På bänken utanför satt alltid ett gäng med en nyöppnad back öl. Och i de olåsta dörrarna kunde vem som ville komma och gå som de ville. Högst upp i huset bodde en äldre man, H, med sin koreanska flickvän. Han hade en Harley uppspikad på väggen och vår första natt föreslog han att han skulle visa oss sitt rum, ledde upp oss på loftet och satte sig i skinnsoffan och började med blank blick fingra på sin nyktra flickväns avklädda bröst i vad som i efterhand kvalificerar som ett av de mer absurda ögonblicken i mitt liv. Hon låg utsträckt i en uppknäppt kimono, en liten mörk pryd flickkvinna som spenderade dagarna på badhusen i stan och eftermiddagarna på shoppingstråken med sina flickvänner, och tittade nyktert på oss medan hennes gråhårige pojkvän fumlade över hennes kropp samtidigt som han fortsatte tala om Polen, motorcyklar och frihet och sedan erbjöd oss en sängplats.
Fotbolls-VM var i full gång och teven roterade lägenheterna i huset. Oftast satt vi hos en arbetslös kille på andra våningen eftersom hans enda möbler var en serie fällstolar, en wide-screen och en madrass. Senare skulle staten ge honom ett större bidrag med vilket han skulle investera i en kyl intill madrassen och sex backar öl. Rummet var hängt i den sötsliskiga doften av gräs och den mer beska doften av svett. Främlingar kom och gick genom de alltid öppna dörrarna. Nyheterna i halvlek räknade brittiska huliganer som arresterats. A, vår enbente värd, slog handen i väggen och svor varje gång numret steg. En liten kvinna, uttorkad likt ett plommon, med det ironiska namnet, Frau Blomma, iklädd en slående leopard-bh, kastade konfetti i luften och skrek på gräll men hes tyska. Hennes make, en rotund fyrtioåring i skinnbyxor, som arbetade i en skolmatsal om veckorna, flinade. Hans engelska var primitiv och slipat tysk. Och efter varje mening slog han handen kamratligt i ryggen på den tilltalade.
I köket var speglarna linjerade i pudervitt och det gamla träbordet ständigt klätt med en utslagen påse fet konfektyr, billiga munkar, wienerbröd och syltbakelser på flottigt skrynkligt papper. Korridorerna var linjerade i pantglas.
Ändå förflöt vardagen i kollektivet lika stilla som vilken annan vardag. Med en slags uppgivenhet inför livet. I slutändan stod de alla och bankade på den yttersta dörren. Ett missbruk så uppriktigt och tröstlöst att missbrukstermerna föll platt. Vår vän A, vars händer skakande knappt kunde föra cigaretten till läpparna om morgnarna, brukade rykta på axlarna, I couldn't care less when I die, och om än inte helt sant, var det något de alla intalade sig. Jag och J förblev, under vår vistelse, ett slags absurd symbol för den ofördärvade ungdomen, som en främmande art, som de alla uppskattade att ha som åskådare, att förebrå om livet, att berätta anekdoter för och att studera.
I alla fall var det här vi först fick höra talas om den gamla nöjesparken ett antal kilometer bort längst vattnet. Ursprunglingen rest 1969 under namnet Cultural Park Plänterwald, döptes parken om 1991 för att p g a fallande besökssiffror och brist på parkeringsplatser tvingas slå igen endast tio år senare. Ägaren, en Mr Witte, lyckade skeppa iväg en stor del av attraktionerna till Lima i Peru, under skenet av att de skulle repareras, för att två år senare, 2004, gripas för kokain-smuggling då 180kg kokain upptäckts i en av masterna till åkattraktionen "the flying carpet". Nöjesparken, komplett med ett 45 meter högt pariserhjul, ett vilda western område, två bergochdal-banor, och ett vikingaskepp hade alltså lämnats att förfalla...

WITH CHRIST, WHICH IS FAR BETTER

I alla städer finns centrala miljöer som av en eller annan anledning har lämnats att förfalla och som långsamt har börjat återerövras av naturen. Den näst sista ingången till Warriston Cemetary, knappt en halvtimme från trafikkaoset kring Leith Walks slut, där vi bor, har murats igen med vita skeva stenar och klumpig puts i skarp kontrast med det mossklädda 1800-tals arbetet som sträcker sig runt kyrkogårdens kvadratkilometer. Det är en av dessa uråldriga murar, som folk av vana eller ointresse glömmer att ifrågasätta och börjar förutsätta, som om den i själva verket sträckte sig runt slutet av vår platta planet och bakom den gröna stenen, en enorm bottenlös avgrund bredde ut sig. Likt alla murar tenderar vi att ta dem för givet, anta att de stänger något inne, snarare än stänger oss ute, och blint följa den uppslagna väggen tills vi kan ta oss runt den. Warriston Cemetary är därför alltid öde och folktom. Endast bruset från bilarna och den ordlösa tjattret från förbipasserande påminner om omvärlden när man närmar sig en av skogsområdets yttre väggar, maskerad i murgröna, som om naturen själv försöker gömma sina egna gränser och förvilla sina enda besökare. Kyrkogården kan däremot knappast längre beskrivas som övergiven, likt en apokalyptisk djungel har den återerövrats av storstadsdjuren, feta ekorrar som gräver upp leran på jakt efter nötter, möss, kaniner, ett och annat skyggt rådjur och otaliga arter flyfän och insekter som gror i de naturliga små vattendrag som grävt sig fram genom gravmonumenteten och mynnar ut i det brungrå Water of Leith vid kyrkogårdens slut. Myllan knäpper och puttrar med liv. Buskagen skakar oupphörligen. Hela stenlandskapet mullrar. Snarare än den totala tystnad man skulle kunna föreställa sig, är kyrkogården ständigt i rörelse och en påtaglig närvaro andas dig i nacken med varje steg. Och snarare än förgängelse, en känsla av odödlighet. De enda människor som letat sig in i djungeln, genom den svekfulla sista metallgrinden som leder ut till underjordens övre sfärer, ännu nedklippta och tämjda, ett gränsland mellan de fina ansade stenträdgårdar som ramar in Stockbridge's kärnfamiljsvillor och det begynnande domedagsträdgård som breder ut sig nedanför kullen, är de original som alltid befolkar övergivna platser. Tre män med kraftiga mustacher står och samtalar lutade mot en av gravarna. De röda burkar de lämnat i rostande travar sticker ut mot den ganska enformiga paletten av grönt, brunt, tegel, senapsfärgad mossa och gråsvart sten. Men distansen är delad, i utkanterna av samhället behöver vi inte ens nicka igenkännande till varandra. Hälsningsfraser förefaller lika absurda här som om vi artigt hade räckt fram handen åt en av ekorrarna, som feta och lata gäckar i träden ovanför.

Kyrkogården med allt sitt symboliska bagage har gått igenom en märklig metamorfos med de skiftande seklerna. Kvarlämningarna av vad som en gång måste ha varit riktigt pompösa lyxornament över Edinburgh's handelsmän har långsamt förfallit; glasmontrar över stenskulpturer har krossats, och de fina kopparporträtt som suttit fästade vid obelixerna har chippats loss och stulits, med all sannolikhet smälts ned och sålts till panthandlare. De gravstenar som inte redan vält har baxats omkull av Edinburgh's statsråd, organiserad vandalism och gravskändning, för att skydda eventuella vandaler från att krossas under monumenten. På åttiotalet, redan då förfallen, var Warriston en pickup för ensamma homosexuella män. På nittiotalet strejkade dödgrävarna och en av J's vänner fann en hand med fingrarna spretande i jorden.
Endast gravarna förmedlar en slags uråldrig hoppfullhet och högtravande tilltro. De kislade citaten kontrasterar ironiskt mot förfallet, de kostsamma stenar och skulpturer som släkt och vänner samlats kring, idag lika mycket ett monument över en förlorad tid som över de redan oläsliga vittrande namn som mejslats in. Det är som om vi inte längre tillhör vårt eget släkte. Det som inte mossan erövrat, och knaprat ner till sina minsta beståndsdelar (Die, Jesus, God, Peace) har murgrönan slukat i ett ogenomträngligt hav av grönska. De inskriptioner som fortfarande går att urskönja är lika hoppfulla som absurt tragiska. Det genomgående budskapet en slags pietisk tro på efterlivet. Som om dessa tusentals kroppar gemensamt vill säga: vi har det bättre nu. Vi liver endast för den dag vi dör, det här är vårt mål, vi har nått fram, vi är äntligen lyckliga. Och som ett sista efterlämnat budskap från mänskligheten är det påfallande absurdt. Sedan vi gått bort, och lämnat detta ödsliga kaos efter oss, är de enda ord vi väljer att lämna: "With Christ, Which is Far Better." Den här godtrogna tilltron fascinerar mig. Hade jag förlorat mina fyra barn innan de nått ett års ålder, likt fru Hope, och begravt dem, år efter år, under en sten i en trädgård, hade jag förmodligen velat pränta ett trotsigt NEJ i kapitäler i graniten, inte det lakoniska Peace Perfect Peace. Ändå tycker jag iden om detta flydda viktorianska folk som så ädelt och uniformt godtog döden är otroligt spännande. För trots att gravarna givetvis en gång varit statussymboler, stenrösen symboler för makt, rikedom och religiositet, är de som manifest över egentliga personer ödmjukt opersonliga. Och de sista orden, uteslutande någon annans. "My flesh and my heart faileth; but God is the Strength of my Heart, and my Portion Forever.", det dessvärre ironiska, då graven sedan länge vuxit igen: "The righteous shall be in everlasting rememberence." och det så kryptiska "At evening time it shall be light."

UTFLYKTER TILL FÖRORTEN OCH INDEED, UNDERGÅNGEN

Ungefär en halvtimmes bussresa utanför Edinburgh, ligger förorten Niddrie, vars område till stora delar består av uniforma 60-tals bostadsprojekt (inte helt olika miljonprojektet) som med åren blivit ett av Edinburgh city councils axelryckningsprojekt, långt bortom turistzonen och samtidigt en ständig nagel i ögat, the eyesore. Niddrie, för den apokalyptiske expeditionären, är likt en sista utpost, en laglös zon: den sönderfallande kyrkan från vilkens vita skylt över fasaden någon stulit ett U och ett N, (Iddrie Community Chrch), de krakelerade rostfärgerna, och de återkommande tecknen på pyromani, och fågelsången ackompanierade av det konstanta ljudet av demoleringsmaskiner och springande gymnastikskor mot krakelerad asfalt som kontrasterar stark mot det skenbart öde bostadsområdet.

Bakgårdarna har alla vuxit igen med grönska, muskiga röda stjälkar, och gräs till knäskålarna som viker sig i vinden. Husen har utan undantag fått alla fönster och dörrar igenhammrade med rödmålade trä- och plåt-skivor som flagnat i det skottska regnet och tidigare invånares skräp ligger utkastat över gräsmattorna, klädesplagg, badkar, ett barns brutna kritor. Över en av murarna, en sorgligt lokalpatriotisk banderoll, av gulfärgade arbetarklassmän från förr som i gemensam kraft reser namnet, Niddrie Mill, mot himlen. Och längre in, dolt från gatan, de nedbrända resterna av ett dagis, barnens målningar fortfarande intakta på några av väggarna, från de förkolnade väggarna tre pojkars fnittrande röster.
Att möta andra besökare i detta gränsland är en mycket dubbel erfarenhet, en slags ömsesidig skepsis medan man ögnar varandra upp och ned, som om den vildvuxna kringliggande mänskligheten och frånvaron av auktoritet och ordning sått ett frö av otämjdhet i dess besökare, likt två flockar vilddjur, avvaktande och misstänksamt vädrande i luften och samtidigt onekligen en gemensam känsla av bekantskap. Det är tre små pojkar som flinande springer över det svartnade golvet och som stannar lika hastigt som om de ertappats mitt i brottsakten när de ser oss. Vi stirrar på varandra likt vilda hundar, den där passerande förvåningen över att vi tycks vara vuxna, som ganska snart ersätts med ett upproriskt nästan hotfullt flin, whateva? Det är som om våra gensamma kulturella och social etiketter på ett ögonblick har skalats av oss, jag är inte vuxen, jag är inte svensk, jag är varken kvinna eller bokhandlare. Jag skulle ha kunnat stått där naken. "Wha ya doin ere?" säger en av pojkarna, kanske åtta, svarta gymnastikskor och lika mörka handflator. Samtidigt rycker han på axlarna som om det är oviktigt. "Nothin, just havin a wee look round." "Yea?" Han tittar på sina vänner. Deras fötter rör sig otåligt. "Wha fa?" J skakar på huvudet. "Nothin, its nice, ey?" Pojken skakar på huvudet som om det inte slagit honom. Denna anarkistiska lekplats är deras revir, precis som samhällets också barndomens sista utpost. Det är långt bortom medelklassens estetiska termer. "Yea" säger han. J nickar. "Have you been in to the houses?" "Yea." "Whats it like?" "Theres nothin there." "No? Just junk?" "Wha?" "There's just junk inside?" "Yea." Han stirrar på oss. Och tveksamt fortsätter han. "But noh on the top flor..." Han styker handflatan mot jeansen. "Theres stoff there, clothes and stoff. Ba its fockin dark, you cannie see nothin, cans an stoff on the flor an that." Hans vänner har backat tillbaka mot den övergivna tomten. Den yngsta av den har satt sig på staketet. Den andra pojken har plockat fram ett kramat tuggummipaket ur fickan. "Cool" säger jag. "Yea."
De följer oss en bit på vägen, några meter efter innan de alla tre på given signal springer tvärs över fältet och försvinner genom hålet i ett staket. Vi fortsätter bort fyra fem kvarteret till den lokala launderetten, kring vilken en rivmaskin roterar. En man i en blank svart saab står parkerad vid trottoaren, och betraktar den otåligt medan han röker en cigg genom det nedvevade fönstret. Mannens kollega i en liknande röd maskin skrapar trägolvet och bråten ur ett halvdemolerat hus, de kulörta tapeterna likt ett rutmönster över den enda resterande väggen och dammet tjock i luften och torrt i munnen.
Ännu längre bort mitt i detta ödeland, i ett av de sista sönderfallande husen med dess igenspikade fönster, och upproriska rabatter, en våning med fönstren envist uppslagna i vinden, vita spetsgardiner och rosa porslinsfigurer prydligt uppradade på fönsterkarmen. Looks like they probably refused to move. J flinar. Nedanför, mellan det vilda havet av gräs och klättrande snår, brer deras fint klippta och fuktade gräsmatta ut sig, rosenbuskarna och rabatten prydligt planterade mot fasaden. Den sista utposten som sagt. That's humanity for you...

I VÄNTAN PÅ SÖMN I LEITH

Efter en serie sömnlösa nätter, har vi börjat gå ut om nätterna, som av någon anledning är både mildare och mer vindstilla än dagarna, och det folktomma bakgatorna nedåt Leith är ett väl behövt avbrott från julrushens Princesstreet (som Glasgows innevånare lite syrligt kallar Edinburghs enda gata, eftersom det i princip är Edinburghs enda shoppingstråk, skuret likt ett sår mellan Old town och New town, och överskuggad av slottet).

Nätterna kastar nya skuggor över det redan bekanta. När jag och J ligger och oroligt skruvar på oss framåt morgontimmarna är vi likt två främlingar. Utomhus är gatorna annorlunda. En räv passerar ett par meter ifrån oss, stilla, vänder sig till och med och sneglar efter oss när vi visslar, innan han fortsätter bort i mörkret. Den annars så röda pälsen likt bränt tegel i det gula ljuset från gatlyktorna. Vi delar en märklig gemenskap med dem vi möter, om så utelåsta husdjur, hemlösa, druckna män på väg från puben, eller andra insomniacs. Vi nickar, som om vi delade en hiss till sista våningen eller som om vi vagt känner igen något hos varandra utan att kunna sätta fingret på vad. Kanske är det det faktum att vi människor, om natten, är en minioritet, att världen plötsligt reser sig i all sin kraft, en otämjd natur runt oss, och att vi plötsligt ser vårt släktskap och vår egen mänsklighet och nickar igenkännande.

Nya världar öppnar upp sig, rum som om dagarna är stängda. I natt passerar vi den gamla busstationen halvvägs neråt Leith. Om dagarna försigår ett febrilt rivningsarbete, män i neongula jackor, ljudet av metallklot genom tegel och krossat glas, surrandet av ändlösa motorer. Om natten, står en av bakdörrarna öppen och slår i vinden, och byggmakinerna kastar långa skuggor över den igenvuxna bakgården, över det krossade glaset och den gamla roddmaskinen från boxningsklubben vägg i vägg.

Det är något utomvärldsligt fascinerande med övergivna byggnade som gör att jag kan vandra timtals i dem i extas, med hjärtat smattrande mot bröstkorgen och kylan bitande i kinderna. Det är en absurd värld utan mening och utan mänskliga drag. Det är miljö på en gång offentlig och privat, på en gång allmän och egen. Och den är förbjuden. Det är märkligt att klättra in i ett rum som en gång varit byggt av människor för människor men som i sitt förfall förvandlats till något främmande. En miljö som reser sig runt omring sin besökare helt i sin egen rätt, i mänsklig mening syfteslös, men just därför så mäktig, som vore den byggd för ett helt annat väsen. Den utslagna taket höjer sig för ett väsen av betydlig längd. De multande trapporna inte längre anpassade för det en homo sapiens ben. De svarta skuggorna, tillintegjorda av kamerablixten, existerar för ett annat ögonpar.

Vi balanserar över golv som inte längre är gjorda för att beträdas, krasandet av glassplitter under våra skor, rester av möbler och kablar utspridda i de öppna lokalerna. Regnvattnet som samlats på taket droppar ner i en av de djupa pölarna där vad som en gång varit en matta långsamt multnat till en svampaktig sankmark. Vi klättrar fram genom dörrposter med dörrar som sedan länge lyfts av sina gängor, ibland med resterna av gamla meddelanden uppspikade "Close door behind you", "Wipe your feet on the carpet". Över våra huvuden de takåsar som blivit bon för ett femtiotal duvor, som kuttrande och kurrande rör sig i mörkret, vingarna smattrande mot de sista takrutorna när vi väcker dem.

Det här skulle kunna vara det sista som finns kvar av mänskligheten, bakom de tjocka tegelväggarna och det gula ljuset som skiner in från gatan är det svårt att lita på att något finns kvar där utanför. Det är ingen ironi att någon klottrat ordet apocalypse över väggen. Människlighetens flyktiga tillvaro är så påtaglig och de spridda rester hon lämnat i den sönderfallande byggnaden får mytologiska mått i nattmörkret. De svartvita affischerna från 90-talets stora boxningsmatcher, de gamla gymnastiksalsrepen i taket i boxningsklubben, metallformationerna i maskinrummet som fortsätter ner i underjorden, det lilla fotografiet av en båt i en blå sjö, som fortfarande sitter uppklistrad på en vägg, och till och med vår egen spegelbild i det krossade glaset i ombytesrummet.