onsdag 30 mars 2011

The Romans Stopped At Bowling

Högvattnet stiger. Bowlings gamla hamn ligger ödelagd, båtarna halvt begravda utmed banken vid the Firth of Clyde. Var gång vi reser utmed de skottska ödelanden fylls jag numer av en sorts molande känsla av förlust. Där vi förut spirade i de döda landskapen, likt två ensamma överlevare, är vi numer en del av det döda, av det förlorade och obrukbara. Vi kastar våra skuggor mot vraken och betraktar det stigande vattnet som slickar de sönderfallande trät och den sträva rosten. Vi sitter där och väntar till solen sjunker och vi inte längre ens kastar skuggor, tills vattnet ligger stilla likt utslaget silver och alla båtar har sjunkit och övertäckts av natten.

6 kommentarer:

Plipp sa...

Underbara bilder!

J sa...

Merci. Mercy.

A sa...

Det är en sorglig liten text men jag tycker den nog är än mer vacker än sorglig egentligen. Jag har läst den flera gånger och förstår att det är sorglig den är men på något sätt så domineras den kvardröjande känslan ändå av hopp. /A

Anonym sa...

Det kan vara läge för ett miljöombyte, om du frågar mig. Bretagne skulle nog passa som hand i handske.

/Anders

J sa...

Du har allid varit vis A. Och jag har alltid trivts i ödemarkerna.

J sa...

Anders - Jag har många här som försöker kedja fast mig i, eftersom min instinkt alltid har varit att fly. Samtliga bör tilläggas själva experter på att fly fältet.