söndag 20 mars 2011

KAPPAN


Jag sveper natten om mig likt en kappa innan jag ger mig ut. En tung rock vars foder brinner av återhållet ljus och vars ändlösa mantel släpar genom myllan när jag klättrar upp för bergsslutningen. Och jag kan höra hur det rasslar över stenen, kvällens förluster och återerövringar som jag drar efter mig likt ett bröllopsfartyg, likt de urätna konserver som knöts runt kofångarna på de nygiftas bilar. She got him today, but he will get her tonight.
Vid klippavsatsen faller vinden ner för stupet, dimman river i mina kläder innan den mjukt låter sig släpas ut över avgrunden. Och där jag står känner jag mig som om jag verkligen iklätt mig den här nattens likt ett plagg, som om mitt hår vore dimma, och bergssluttningen mina kjolar, som om mina andetag blåste upp de stilla vårvindarna som rasade utför the crags, och min rock, min kappa av natt, slog upp runt om mig, som om det var jag, jag ensam, som höljde staden i mina tunga tyger, draperade sluttningen likt man övertäcker möblerna i ett hus man tänker lämna. Mina läppar dröp av sömn och min tunga sådde drömmar. När jag svepte staden min kolsvarta sammetsmatta, min natt.

9 kommentarer:

Anonym sa...

WOW skriker P då han läser över min axel, sedan säger P att detta är riktigt, riktigt, riktigt bra. Det är faen litteratur - hon borde skriva den där boken. Hon borde faen skriva den säger P. Jag skriver att jag har läst dig. Ma

Anonym sa...

P sitter och njutläser denna text. - Så mycket kraft det är i det här, utbrister P. Faen va bra den är! Jag skriver återigen att jag har läst. Litteratur älskar jag. Ma

J sa...

Tack ni båda.

Niklas sa...

Vackert!

Anonym sa...

- Skrev hon inte mer sa P, Näe sa jag. Ma

A sa...

Jag saknar dig också, mycket. /A

J sa...

P och Am - lev, som sagt.

J sa...

Niklas, tack.

J sa...

A - du anar inte hur glad det gör mig att du är tillbaka!