FANTASMA

När jag kommer upp har någon polerat köksgolvet. Rummet har en orörd karaktär, som en utställningsmodell från ett varuhus. Och hallen ligger försänkt i ett konstant mörker, uppbrutit endast av den konvexa övervakningsspegel som placerats på en bordsskiva i mitten av korridoren av någon gastjägare, som ett sista försök att registerera husets rörelse; det förvridna silverglaset uppskuret av de tunna ljusstrimmor som spiller ut under mina grannars dörrar. Jag har ännu inte sett grannen som bor bakom höger dörr men lärt mig varsla hans steg, genom det dämpade ljudet av hans gymnastikskor och hans ovana att lämna glasdörren i entren på glänt, samt den kniv och en sked han ibland lämnar på den annars kliniskt rena köksdisken. M, i dörren intill, å andra sidan, är ständigt närvarande, rastlöst vandrande av och åter genom korridoren, hans steg kännetecknade av hans leders knäppande, likt torr brandved, och det stilla rasslandet från tekitteln han kokar. Han är husets ursprungliga gast och yrkar dess organisation, som vore det hans enda kall. Ibland tänder han en rökelse i badrummet, och den tjärlika aromen kryper in under min dörr, och jag undrar vad det är för stank kan försöker dölja, vad för mänsklig förruttnelse han så fåfängt bestrider. Det är ett hus av gastar, nästan olidligt tyst om kvällarna, som om rummen bakom de stängda dörrarna vore obebodda. Och jag är livrädd för att lämna mitt rum, livrädd för att lämna dörren på glänt, livrädd för att låta livlösheten krypa in.