lördag 12 mars 2011

TA HAND OM DEN HÄR DOCKAN FÖR DET ÄR DET INGEN ANNAN SOM GÖR

Ibland undrar jag om vad jag söker i J är ett sorts förlorat föräldraskap, eller också den bisarra önskan om en evig barndom. Vår relation har alltid haft drag av denna skevhet. Han håller min hand när vi går på stan och jag springer för att hinna ikapp med hans steg. Han hämtar ut sitt arv på banken och sedan tar han mig till en resturang och låter mig beställa lunch. Hans hår har grånat och ibland när jag betraktar hans ansikte så påminner det mig om när jag oförväntat fångar min egen bild i en förbipasserande spegel, och slås av dess överväldigande främlingsskap. Hans enorma ögon sjunkna i begynnande veck och den mjuka skeletala benstrukturen tecknad under den vita nästan askfärgade huden. Han sträcker handen över bordet och rufsar om mig i håret och beställer in en körsbärskaka åt mig och förklarar att allt kommer att bli bra och att jag är vacker och klok och begåvad och att jag aldrig kommer att ha svårt att hitta någon som kan älska mig. Han säger allt det som mina föräldrar brukade säga till mig när jag var barn, med sedan länge har upphört att säga, detta mjuka invaggande löfte om en lycklig framtid. Ibland om nätterna kommer han in och bäddar om mig, och stryker mig över pannan, inte för att han vill ha mig, utanför att han älskar mig, så som man älskar en dotter.

2 kommentarer:

Niklas sa...

Det finns en kärlek som man aldrig vill ska ta slut men som man ändå ibland kan hata, kärleken utan några egentliga krav. Hur kan man begära något av någon som inget vill ha av oss?

J sa...

En så vacker kommentar, Niklas. Tack.