lördag 5 mars 2011

Despair is perfectly compatible with a good dinner


Flytten fyller mig med en våldsam känsla av äckel. När vi stiger in genom dörren mår jag fysiskt illa. När ag sätter mig på den tunna hårda futonmadrassen man temporärt rullat ut över sängskivan kan jag känna smaken av blod och galla mot tungan. Stanken av fruktan reser sig ur klänningsbröstet. Och när mannen som delar lägenheten med mig försynt knackar på dörren för att instruera mig i hur jag slår på elementen känner jag ett sånt avgrundslöst hat att jag skulle vilja sticka ut hans ögon och riva ut hans tunga och jag stirrar under vårt korta samtal på hans spruckna framtand, hans breda brittiska rugbykropp och de obscena randiga pjamasbyxorna han bär med en förtvivlad skräck jag knappt kan dölja, fingarna kramande om den halvöppna dörren mellan oss.
När jag kommer tillbaka till J's lägenhet och kastar upp middagen och duschar av mig främlingskapet, tänker jag på något Rollo May skrev om depression som en oförmåga att konstruera en framtid. Men kanske passar Bataille bättre: "Intellectual despair results in neither weakness nor dreams, but in violence. It is only a matter of knowing how to give vent to one's rage; whether one only wants to wander like madmen around prisons, or whether one wants to overturn them."

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jaha! Det är litteratur! A-M

J sa...

Just så. Sublimering. Sublimering.

Plipp sa...

Vilken otrolig målning! Jag kan inte sluta stirra på den, så perfekt och så grotesk.

Sublimering och transillumination.

Anonym sa...

Vad är viktigast, kärlek eller frihet?

/Anders

J sa...

Anders, Kärlek utan tvivel.