V, på tal om kärlek och oräddhet kom jag att tänka på följande liknelse ur Kierkegaard:
En fransk soldat stationerad i Ryssland under Napoleon, fick efter en skottskada benet amputerat från knäskålen nedåt efter att ha utvecklat kallbrand. Så snart den plågsamma operationen avslutats, grep han tag om benstumpen och kastade den i luften och skrek Vive L'Empereur!
Vad råd kan jag ge dig, min soldat? Annat än de rent medicinska. Annat än de rent kirugiska. Inget utom detta vansinniga appell:
Vive l'-----!
En fransk soldat stationerad i Ryssland under Napoleon, fick efter en skottskada benet amputerat från knäskålen nedåt efter att ha utvecklat kallbrand. Så snart den plågsamma operationen avslutats, grep han tag om benstumpen och kastade den i luften och skrek Vive L'Empereur!
Vad råd kan jag ge dig, min soldat? Annat än de rent medicinska. Annat än de rent kirugiska. Inget utom detta vansinniga appell:
Vive l'-----!
5 kommentarer:
Jag kan inte låta bli att fråga vad jag själv skulle göra? Kanske göra förlusten till något heroiskt, såsom vår vän? Hur kan man annars utstå förlusten av ett underben, bära smärtan och hältan med högburet huvud? Leve Kungen? Leve Prins Daniel? Leve Reinfeldt? Leve vansinnet? Leve det meningslösa?
Vilken kärleksförklaring. Vilka ord. Vilka vackra ord till någon. Jag önskar jag kallades V.
Eller som man säger i Mexico: Viva la vida, viva el amor, viva la muerte!
Leve kärleken vackra J.
Ända sedans barnsben har jag funderat över vad jag skulle kunna offar mig för. Rent teoretiskt. Det fick mig också att tänka på något Ceasar lär ha sagt.
"It is easier to find men who will volunteer to die, than to find those who are willing to endure pain with patience."
Leve meningslösheten, mycket bra, min vän.
De vet vad de talar om mexikanerna. Leve döden! Vilken fantastisk oxymoron.
Skicka en kommentar