ARKITEKTUR

Jag minns en väninna som studerade till arkitekt och yrkade för en introduktion av samtliga rum med förbundna ögon. Hon hade arbetat på byggnader utformade för de oseende, och kunde mäta ut ett utrymme genom att vila kinden eller händerna mot stenen och leta sig fram, eller viskande och lyssnande till hur ljuden eller tystnaden repellerade mot väggarna. Och nya rum har denna högst fysiska karaktär. Det fyller inte en tomhet utan är istället den materiella gränsen, containern, för denna tomhet. Var morgon när jag vaknar och sträcker ut fingertopparna och försiktigt slår upp fönsterluckan och ljuset obarmhärtigt spiller in över morgonscenen, likt vatten ur ett hål som har slagits i ett sjösatt skrov, så är det som jag avtäcker något främmande som legat dött och begravt under många år. Det är som att slå in en vägg i en uråldrig grav och betrakta det orörda komma till liv, de mjuka vaserna som löses upp till damm, och rasar samman i den lätta vinden. Och jag betraktar summan av mina år, mina reliker. Klänningarna draperade över stolskanterna, den vita fjädringen i fåtöljen, och spegeln, vit som porslin, oläslig i det bländande ljuset.
Eftersom jag saknar lampor och lever i halvdagern av stearinljus och månsken, är det likt en blind jag känner detta rum, de tio fotstegen från dörren till sängen, den mosslika mattan mot tårna, och den mjuka uppskurna tapeten mot fingertopparna över sänggaveln, likt bark eller fläkande hud.
Om nätterna är rummet mitt, om morgnarna någon annans.