onsdag 2 mars 2011

NEDRÄKNING


Om natten mäter vi ut den tunga bördan av alla morgondagar, likt två handelsresande i tid. Vi måttar upp alla sekunder som ska passera, placerar dem varsamt i vågskålarna, hans minuter, mina. Och bördan lättar medan vi räknar den, vart andetag lite närmare slutet, för var sekund vi fördelar, förflyter vår gemensamma valuta. Tills dygnet slår över och hans hand sjunker under tyngden. Och hans kropp långsamt ger efter för timmarna, och ljudet av hans andetag är allt som ringer genom mörkret. Och när jag tillslut somnar, likt en dotter mot hans skuldra, så kan jag känna min egen klocka slå, och de ändlösa fält av det som kommer att ske och de ännu vidare vidderna av det som inte kommer att ske brer ut sig mot mina ögonlock, tills allt som återstår i mörkret är drömmen om nuet, den otvivelaktiga vetskapen om detta enda singulära ögonblick: vi sover.

4 kommentarer:

Niklas sa...

Mycket, mycket fint skrivet!

Anonym sa...

Den texten behövde jag just nu. Den är ofantligt vackert skrivet. Jag tycker aldrig att man ska överge ett nu. Men vi gör det ständigt. Och det är dessvärre så vi fungerar vi människor. Nuet får aldrig vara, värka ut, finnas i sitt egenvärde. Detta nu stjäls av dåtid och framtid. A-M

J sa...

Niklas - tack, från botten av denna avgrundslika kropp.

AM - I slutändan har vi inget annat än ett ständigt undflyende nu. Även om den beskrivna stunden ironisk nog redan förflutit och förpassats. "Värka ut" är ett vackert uttryck.

Anonym sa...

Jag vill förstå nuet mer än då och imorgon. Det är så att vi söker famna allt i ett och samma stund. Dessvärre utan att förstå det stora som äger rum just nu. A-M