ALLTINGS ORDNING

Ibland inbillar jag att de konspirerar mot mig, de inneboende i lägenheten. M är ständigt närvarande, nästan omnipresent, han varken lämnar lägenheten eller tar emot besök och även när jag går upp på toaletten långt efter fyra på morgonen kan jag se det sparsamma ljuset eminera från springorna i hans dörr, det stilla knakandet av hans möbler under hans tunga muskulösa kropp. På morgonen vaknar jag åter till det slappa dreglandet av moppen över köksparketten, likt en enorm lapande tunga, ett så organiskt nästan könsligt ljud.
Det andra rummet bebors av en ofta frånvarande handikappad ung man, vars namn undflyr mig eftersom vårt enda utbyte i hallen en kväll, hans röst som talade han med en mun full av hett kol, var en simpel artighetsfras. En gång när jag kom ut i köket hade han lämnat en odiskad kniv på diskbänken. Detta enda objekt låg där på den orörda skivan och M skakade på huvudet. He's such a mess.
Ibland inbillar jag att M valt oss för våra bristfälliga sociala tendenser, för vår konfrontationsskräck, och att han lurar oss på något vis. Ibland tänker jag till och med att mitt rum ska vara uttömt när jag återvänder, och låset utbytt. I köket talar M om hyresvärden, denna illusiva demiurg, en indisk resturang ägare, och utbyter under samtalet den naturliga tredje person formen mot ett allt mer auktoritärt första person singulär. Han säger att hyran är mycket kompetativ, och att en höjning är att vänta. Jag försöker undvika köket så gått det går. Endast när J kommer över tillagar jag mat. Men alltid som för ett ögonblick rubbar ekvilibriumet oroar mig, och den tunga doften av stekt lamm och det dimlika oset har samma upprörande effekt på de luktlösa korridorerna som våra viskande röster har på tystnaden.