Konstnärens piece de la resistance är en papperspåse upphängd i taket innehållandes en enda gräshoppa som stundvis förtvivlat slår kroppen mot pappret, likt en desperat trumma, vaggande över de allt mer druckna åskådarna. Efteråt rör jag mig genom de rökiga nattgatorna över till frimurarklubben tvärs över gatan. De mattlagda golven i brunt och orange och den iskalla nästan kliniska belysningen får lokalen att påminna om ett väntrum från 70-talet. En sorts sjuklig doft av inrökt tobak, tjära och nikotin reser sig ur de blå tygsätena och ur rockarna på männen som frekventerar furubaren. Deras uråldriga kroppar, likt stenstoder hänger över de fastskruvade masonitborden, nästan orörliga. Genom glaset till de inre salongerna, kan jag se T, med en dilettants iver, försöka förföra sin väninna. De ser så identiska ut de två, när deras oxblodsröda hår blandas i deras kyska omfamning och mönstren i deras blommiga klänningar växer in i varandra och blommar upp ur deras lår, att det är som om hon lekfullt förenades med sin spegelbild. Den våta isen smälter i plastglaset med gin och den avslagna tonicen surrar mot mina fingrar, likt en döende insekt. På vägen ut blir jag stående under ljusrören i hallen till loungen stirrande på ett rudimentärt amatörporträtt av den store skottske poeten. Burns ansikte är så förvridet att hans ögon, försvinnande små, påminner om ett djurs och över hans karikatyriska läppar gäckar ett oroligt leende. Ett konturlöst landskap breder ut sig bakom hans breda nacke. De tunna penseldragen får det hela att förefalla vildvuxet, nästan barbariskt, som om den strukturlösa grönskan långsamt övermannade ramen. Det håriga golvet fladdrar under brisen. Och jag kan känna samma vildvuxna grönska klättra upp genom struphuvudet och slå ut och förtorka mot mina ögonlock. De tunga rötterna gräver genom min mage och när jag andlöst blinkar kan jag känna dem falla, bladen, över mina kinder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar