fredag 11 mars 2011

BÄVAN

Min första upplevelse av paranoia, beblandat med en nästan arkaisk skam, inföll någon gång runt sex års ålder, och efterföljdes av år av oro jag aldrig ens yppade för mina föräldrar. På kvartersgården där min mor arbetade hade man den sommaren hyrt in en cirkusgrupp som uppträdde i parken. De hade slagit upp sitt läger på fältet nedanför den blåa ruschkanan och eftersom min mor var upptagen hade man överlåtit min yngste brors vårdnad på mig, en roll jag axlade för första gången med genuin pliktkänsla och ett sorts varslande vuxenskap. Istället för att beblanda mig med de andra barnen tågade vi iväg till de bortre kanterna av parken och besteg granitklipporna, som på den tiden var gränsen till den kända världen och som öppnade upp sig mot vildmarkerna och oändligheten, och från vilken parkens längsta kana sträckte ut sig, likt en tunga ur gapet.
Jag minns att jag höll honom i mina armar när vi tillsammans kastade oss ut för den spegelgrå ruschkanan, och jag minns ännu den kalla metallen som skavde mot mina lår, rev upp mina kjolar, och det mjuka rungandet när strukturen vred sig under vår tyngd. Först vid foten av kanan anade jag att något inte stämde, en sorts dissonans i ställningen, i den så välkända strukturen, och innan jag kunde stanna upp slog vi mot två burar med fåglar som placerats bland uppslagna koffertar och främmande metallställningar i sanden vid kanans fot. Djuren fladdrade mot gallret, ett läte påminnande om piskrapp, och jag minns ännu doften som fjädrarna rörde upp, likt våt kartong eller upphettat vete. Jag ryggade tillbaka i fasa inför deras skrik, och släppte min bror och för ett ögonblick var det som om själva barndomens permanens, den trygga orördhet med vilken min uppväxts miljöer hade brett ut sig hade slagits ur led och själva världens urgrund hade rubbats och när jag tittade upp föll den mjuka skuggan av en man, vars ansikte skulle jaga mig genom mina barndomsår, men vars drag jag ej längre kan minnas, likt en svart profil över den blåa himlen, endast ögonvitorna upplysta i motljuset, va fan gör ni här? Och jag kände hur hett vatten sipprade ned för mitt ben och ned i min sko, och doften av ammoniak reste sig från mitt kön, och kjolarna slog, likt tunga våta segel runt mina ben, när jag reste mig och sprang.
Jag minns att någon kvinna i hallen på kvartersgården drog av min mina trosor och slängde dem i en papperskorg i entren. Man hämtade min mor, hon har pissat på sig, och man frågade vad som hade hänt. Och jag skulle aldrig kunna förklara vad det var som skrämt mig så fullkomligt eller vad det var som jagade mig under åren som kom. Den paniska fantasin om att den skugglika mannen skulle komma tillbaka och förbanna mig för vad jag gjort, komma och blottlägga skulden som närdes i mitt bröst. Jag brukade leta med blicken efter honom när vi promenerade genom E och ibland om nätterna tänkte jag på hans ansikte.
Många år senare, kanske var jag elva, introducerades jag tillslut för honom i egyptiern's lägenhet i förortsområdet Dalen och trots att jag knappt vågade betrakta honom minns jag att jag för första gången insåg att han inte mindes vem jag var, och åmin mage vände sig medan han konverserade med min far. Han hade ett nästan mjukt feminint ansikte, skugglöst och brunbränt, och hans hår var flätat i en tunn rem som föll över hans muskulösa skuldror. Ansiktet överensstämde inte alls med mitt minne och fastän jag gick hem med en sorts lättnad, nästan barnslig jovialitet över den uppenbara disparansen och glömskans absolution, så upptäckte jag snart att vad som infunnit sig den där dagen, alltid hade varit något annat, något ursprungligare och mer abstrakt, en skugga som egentligen aldrig burit den unge cirkusartistens ansikte, utan som redan från början varit ett varsel om en annan gast, en följeslagare som aldrig skulle lämna mig, och som också den natten, för snart sjutton år sedan, ömt kröp upp mot min kropp och lade sina armar över mitt bröst.

2 kommentarer:

Niklas sa...

Mycket bra skrivet!! Ingen bild behövs då du serverar oss en tydlig bild genom ditt sätt att skriva. Men jag måste ändå säga att ditt bildval fångade min blick först, då Bacon är kanske den konstnär jag gillar mest.

J sa...

Jag avskydde Bacon som barn, eftersom hans tavlor skrämde mig, men medan jag växte upp blev jag allt mer berörd av dem, och numer tror jag att han förmodligen är den konstnär jag älskar mest.