onsdag 30 mars 2011

RENHET

I köket står M och polerar besticken. Det visar sig att G har flyttat ut och när jag försynt frågar om M kan tänkas behöva någon hjälp skakar han på huvudet och viskar lakoniskt "don't worry, I'm just disinfecting anything he had his mucky hands on". Han har två flaskor rengöringsmedel och en trasan med vilken han gnuggar skaftet på kökssaxen. Ett ögonblick senare kan jag höra ljudet av sprayhylsan och det vaga klirrandet av låset i ytterdörren när han metikulöst polerar dörrhandtagen.
Natten innan bjuder han in mig på en guinness på hans rum eftersom han hört mig gråta genom väggarna. Han gungar av och åter i skrivbordsstolen och han dricker långsamt och spelar Led Zeppelin. Ölen är avslagen, och rödbrun i det matta ljuset från hans skrivbordslampa. Vi pratar om barn och äktenskap, om hans ungdom och våra misslyckanden. Rummet är nästan renklätt, tomt så när som på en säng, två doftljus och en mänsklig skalle i plast.

När jag lämnar honom runt ett tiden på natten reser han sig oroligt, som för att skaka min hand. Hans ensamhet sitter i hans kläder, sitter i hans hår, sitter i hans hud, och i hans möbler likt en kvarhängande stank eller en sjukdom.

The Romans Stopped At Bowling

Högvattnet stiger. Bowlings gamla hamn ligger ödelagd, båtarna halvt begravda utmed banken vid the Firth of Clyde. Var gång vi reser utmed de skottska ödelanden fylls jag numer av en sorts molande känsla av förlust. Där vi förut spirade i de döda landskapen, likt två ensamma överlevare, är vi numer en del av det döda, av det förlorade och obrukbara. Vi kastar våra skuggor mot vraken och betraktar det stigande vattnet som slickar de sönderfallande trät och den sträva rosten. Vi sitter där och väntar till solen sjunker och vi inte längre ens kastar skuggor, tills vattnet ligger stilla likt utslaget silver och alla båtar har sjunkit och övertäckts av natten.

lördag 26 mars 2011

ALLTINGS ORDNING


Ibland inbillar jag att de konspirerar mot mig, de inneboende i lägenheten. M är ständigt närvarande, nästan omnipresent, han varken lämnar lägenheten eller tar emot besök och även när jag går upp på toaletten långt efter fyra på morgonen kan jag se det sparsamma ljuset eminera från springorna i hans dörr, det stilla knakandet av hans möbler under hans tunga muskulösa kropp. På morgonen vaknar jag åter till det slappa dreglandet av moppen över köksparketten, likt en enorm lapande tunga, ett så organiskt nästan könsligt ljud.
Det andra rummet bebors av en ofta frånvarande handikappad ung man, vars namn undflyr mig eftersom vårt enda utbyte i hallen en kväll, hans röst som talade han med en mun full av hett kol, var en simpel artighetsfras. En gång när jag kom ut i köket hade han lämnat en odiskad kniv på diskbänken. Detta enda objekt låg där på den orörda skivan och M skakade på huvudet. He's such a mess.
Ibland inbillar jag att M valt oss för våra bristfälliga sociala tendenser, för vår konfrontationsskräck, och att han lurar oss på något vis. Ibland tänker jag till och med att mitt rum ska vara uttömt när jag återvänder, och låset utbytt. I köket talar M om hyresvärden, denna illusiva demiurg, en indisk resturang ägare, och utbyter under samtalet den naturliga tredje person formen mot ett allt mer auktoritärt första person singulär. Han säger att hyran är mycket kompetativ, och att en höjning är att vänta. Jag försöker undvika köket så gått det går. Endast när J kommer över tillagar jag mat. Men alltid som för ett ögonblick rubbar ekvilibriumet oroar mig, och den tunga doften av stekt lamm och det dimlika oset har samma upprörande effekt på de luktlösa korridorerna som våra viskande röster har på tystnaden.

ARKITEKTUR

Jag minns en väninna som studerade till arkitekt och yrkade för en introduktion av samtliga rum med förbundna ögon. Hon hade arbetat på byggnader utformade för de oseende, och kunde mäta ut ett utrymme genom att vila kinden eller händerna mot stenen och leta sig fram, eller viskande och lyssnande till hur ljuden eller tystnaden repellerade mot väggarna. Och nya rum har denna högst fysiska karaktär. Det fyller inte en tomhet utan är istället den materiella gränsen, containern, för denna tomhet. Var morgon när jag vaknar och sträcker ut fingertopparna och försiktigt slår upp fönsterluckan och ljuset obarmhärtigt spiller in över morgonscenen, likt vatten ur ett hål som har slagits i ett sjösatt skrov, så är det som jag avtäcker något främmande som legat dött och begravt under många år. Det är som att slå in en vägg i en uråldrig grav och betrakta det orörda komma till liv, de mjuka vaserna som löses upp till damm, och rasar samman i den lätta vinden. Och jag betraktar summan av mina år, mina reliker. Klänningarna draperade över stolskanterna, den vita fjädringen i fåtöljen, och spegeln, vit som porslin, oläslig i det bländande ljuset.
Eftersom jag saknar lampor och lever i halvdagern av stearinljus och månsken, är det likt en blind jag känner detta rum, de tio fotstegen från dörren till sängen, den mosslika mattan mot tårna, och den mjuka uppskurna tapeten mot fingertopparna över sänggaveln, likt bark eller fläkande hud.
Om nätterna är rummet mitt, om morgnarna någon annans.

tisdag 22 mars 2011

VIVE


V, på tal om kärlek och oräddhet kom jag att tänka på följande liknelse ur Kierkegaard:

En fransk soldat stationerad i Ryssland under Napoleon, fick efter en skottskada benet amputerat från knäskålen nedåt efter att ha utvecklat kallbrand. Så snart den plågsamma operationen avslutats, grep han tag om benstumpen och kastade den i luften och skrek Vive L'Empereur!

Vad råd kan jag ge dig, min soldat? Annat än de rent medicinska. Annat än de rent kirugiska. Inget utom detta vansinniga appell:

Vive l'-----
!

söndag 20 mars 2011

KAPPAN


Jag sveper natten om mig likt en kappa innan jag ger mig ut. En tung rock vars foder brinner av återhållet ljus och vars ändlösa mantel släpar genom myllan när jag klättrar upp för bergsslutningen. Och jag kan höra hur det rasslar över stenen, kvällens förluster och återerövringar som jag drar efter mig likt ett bröllopsfartyg, likt de urätna konserver som knöts runt kofångarna på de nygiftas bilar. She got him today, but he will get her tonight.
Vid klippavsatsen faller vinden ner för stupet, dimman river i mina kläder innan den mjukt låter sig släpas ut över avgrunden. Och där jag står känner jag mig som om jag verkligen iklätt mig den här nattens likt ett plagg, som om mitt hår vore dimma, och bergssluttningen mina kjolar, som om mina andetag blåste upp de stilla vårvindarna som rasade utför the crags, och min rock, min kappa av natt, slog upp runt om mig, som om det var jag, jag ensam, som höljde staden i mina tunga tyger, draperade sluttningen likt man övertäcker möblerna i ett hus man tänker lämna. Mina läppar dröp av sömn och min tunga sådde drömmar. När jag svepte staden min kolsvarta sammetsmatta, min natt.

söndag 13 mars 2011

EXQUISITE CORPSE


Vindarna sliter isär världen utanför och jag slår för fönsterluckorna och bommar igen dem, bommar för de solkiga lakan med vilka någon annan täckt fönsterglasen. Det mjuka skallrorna av hårt regn. Innanför jagar de stilla viskningarna. I halvdagern kan jag inte känna igen mitt eget ansikte. Jag är konsumerad av fantasier. Konvulsioner av paranoia och svartsjuka. Det har regnat i snart fem dagar nu. Ett kallt oförlåtande regn. Mitt ansikte förändras var morgon. Detta tänker jag när jag rullar av täcket och bit för bit avtäcker kroppen, ett sådant utsökt lik.

lördag 12 mars 2011

FANTASMA

När jag kommer upp har någon polerat köksgolvet. Rummet har en orörd karaktär, som en utställningsmodell från ett varuhus. Och hallen ligger försänkt i ett konstant mörker, uppbrutit endast av den konvexa övervakningsspegel som placerats på en bordsskiva i mitten av korridoren av någon gastjägare, som ett sista försök att registerera husets rörelse; det förvridna silverglaset uppskuret av de tunna ljusstrimmor som spiller ut under mina grannars dörrar. Jag har ännu inte sett grannen som bor bakom höger dörr men lärt mig varsla hans steg, genom det dämpade ljudet av hans gymnastikskor och hans ovana att lämna glasdörren i entren på glänt, samt den kniv och en sked han ibland lämnar på den annars kliniskt rena köksdisken. M, i dörren intill, å andra sidan, är ständigt närvarande, rastlöst vandrande av och åter genom korridoren, hans steg kännetecknade av hans leders knäppande, likt torr brandved, och det stilla rasslandet från tekitteln han kokar. Han är husets ursprungliga gast och yrkar dess organisation, som vore det hans enda kall. Ibland tänder han en rökelse i badrummet, och den tjärlika aromen kryper in under min dörr, och jag undrar vad det är för stank kan försöker dölja, vad för mänsklig förruttnelse han så fåfängt bestrider. Det är ett hus av gastar, nästan olidligt tyst om kvällarna, som om rummen bakom de stängda dörrarna vore obebodda. Och jag är livrädd för att lämna mitt rum, livrädd för att lämna dörren på glänt, livrädd för att låta livlösheten krypa in.

TA HAND OM DEN HÄR DOCKAN FÖR DET ÄR DET INGEN ANNAN SOM GÖR

Ibland undrar jag om vad jag söker i J är ett sorts förlorat föräldraskap, eller också den bisarra önskan om en evig barndom. Vår relation har alltid haft drag av denna skevhet. Han håller min hand när vi går på stan och jag springer för att hinna ikapp med hans steg. Han hämtar ut sitt arv på banken och sedan tar han mig till en resturang och låter mig beställa lunch. Hans hår har grånat och ibland när jag betraktar hans ansikte så påminner det mig om när jag oförväntat fångar min egen bild i en förbipasserande spegel, och slås av dess överväldigande främlingsskap. Hans enorma ögon sjunkna i begynnande veck och den mjuka skeletala benstrukturen tecknad under den vita nästan askfärgade huden. Han sträcker handen över bordet och rufsar om mig i håret och beställer in en körsbärskaka åt mig och förklarar att allt kommer att bli bra och att jag är vacker och klok och begåvad och att jag aldrig kommer att ha svårt att hitta någon som kan älska mig. Han säger allt det som mina föräldrar brukade säga till mig när jag var barn, med sedan länge har upphört att säga, detta mjuka invaggande löfte om en lycklig framtid. Ibland om nätterna kommer han in och bäddar om mig, och stryker mig över pannan, inte för att han vill ha mig, utanför att han älskar mig, så som man älskar en dotter.

fredag 11 mars 2011

BÄVAN

Min första upplevelse av paranoia, beblandat med en nästan arkaisk skam, inföll någon gång runt sex års ålder, och efterföljdes av år av oro jag aldrig ens yppade för mina föräldrar. På kvartersgården där min mor arbetade hade man den sommaren hyrt in en cirkusgrupp som uppträdde i parken. De hade slagit upp sitt läger på fältet nedanför den blåa ruschkanan och eftersom min mor var upptagen hade man överlåtit min yngste brors vårdnad på mig, en roll jag axlade för första gången med genuin pliktkänsla och ett sorts varslande vuxenskap. Istället för att beblanda mig med de andra barnen tågade vi iväg till de bortre kanterna av parken och besteg granitklipporna, som på den tiden var gränsen till den kända världen och som öppnade upp sig mot vildmarkerna och oändligheten, och från vilken parkens längsta kana sträckte ut sig, likt en tunga ur gapet.
Jag minns att jag höll honom i mina armar när vi tillsammans kastade oss ut för den spegelgrå ruschkanan, och jag minns ännu den kalla metallen som skavde mot mina lår, rev upp mina kjolar, och det mjuka rungandet när strukturen vred sig under vår tyngd. Först vid foten av kanan anade jag att något inte stämde, en sorts dissonans i ställningen, i den så välkända strukturen, och innan jag kunde stanna upp slog vi mot två burar med fåglar som placerats bland uppslagna koffertar och främmande metallställningar i sanden vid kanans fot. Djuren fladdrade mot gallret, ett läte påminnande om piskrapp, och jag minns ännu doften som fjädrarna rörde upp, likt våt kartong eller upphettat vete. Jag ryggade tillbaka i fasa inför deras skrik, och släppte min bror och för ett ögonblick var det som om själva barndomens permanens, den trygga orördhet med vilken min uppväxts miljöer hade brett ut sig hade slagits ur led och själva världens urgrund hade rubbats och när jag tittade upp föll den mjuka skuggan av en man, vars ansikte skulle jaga mig genom mina barndomsår, men vars drag jag ej längre kan minnas, likt en svart profil över den blåa himlen, endast ögonvitorna upplysta i motljuset, va fan gör ni här? Och jag kände hur hett vatten sipprade ned för mitt ben och ned i min sko, och doften av ammoniak reste sig från mitt kön, och kjolarna slog, likt tunga våta segel runt mina ben, när jag reste mig och sprang.
Jag minns att någon kvinna i hallen på kvartersgården drog av min mina trosor och slängde dem i en papperskorg i entren. Man hämtade min mor, hon har pissat på sig, och man frågade vad som hade hänt. Och jag skulle aldrig kunna förklara vad det var som skrämt mig så fullkomligt eller vad det var som jagade mig under åren som kom. Den paniska fantasin om att den skugglika mannen skulle komma tillbaka och förbanna mig för vad jag gjort, komma och blottlägga skulden som närdes i mitt bröst. Jag brukade leta med blicken efter honom när vi promenerade genom E och ibland om nätterna tänkte jag på hans ansikte.
Många år senare, kanske var jag elva, introducerades jag tillslut för honom i egyptiern's lägenhet i förortsområdet Dalen och trots att jag knappt vågade betrakta honom minns jag att jag för första gången insåg att han inte mindes vem jag var, och åmin mage vände sig medan han konverserade med min far. Han hade ett nästan mjukt feminint ansikte, skugglöst och brunbränt, och hans hår var flätat i en tunn rem som föll över hans muskulösa skuldror. Ansiktet överensstämde inte alls med mitt minne och fastän jag gick hem med en sorts lättnad, nästan barnslig jovialitet över den uppenbara disparansen och glömskans absolution, så upptäckte jag snart att vad som infunnit sig den där dagen, alltid hade varit något annat, något ursprungligare och mer abstrakt, en skugga som egentligen aldrig burit den unge cirkusartistens ansikte, utan som redan från början varit ett varsel om en annan gast, en följeslagare som aldrig skulle lämna mig, och som också den natten, för snart sjutton år sedan, ömt kröp upp mot min kropp och lade sina armar över mitt bröst.

lördag 5 mars 2011

Despair is perfectly compatible with a good dinner


Flytten fyller mig med en våldsam känsla av äckel. När vi stiger in genom dörren mår jag fysiskt illa. När ag sätter mig på den tunna hårda futonmadrassen man temporärt rullat ut över sängskivan kan jag känna smaken av blod och galla mot tungan. Stanken av fruktan reser sig ur klänningsbröstet. Och när mannen som delar lägenheten med mig försynt knackar på dörren för att instruera mig i hur jag slår på elementen känner jag ett sånt avgrundslöst hat att jag skulle vilja sticka ut hans ögon och riva ut hans tunga och jag stirrar under vårt korta samtal på hans spruckna framtand, hans breda brittiska rugbykropp och de obscena randiga pjamasbyxorna han bär med en förtvivlad skräck jag knappt kan dölja, fingarna kramande om den halvöppna dörren mellan oss.
När jag kommer tillbaka till J's lägenhet och kastar upp middagen och duschar av mig främlingskapet, tänker jag på något Rollo May skrev om depression som en oförmåga att konstruera en framtid. Men kanske passar Bataille bättre: "Intellectual despair results in neither weakness nor dreams, but in violence. It is only a matter of knowing how to give vent to one's rage; whether one only wants to wander like madmen around prisons, or whether one wants to overturn them."

SAVAGES


Konstnärens piece de la resistance är en papperspåse upphängd i taket innehållandes en enda gräshoppa som stundvis förtvivlat slår kroppen mot pappret, likt en desperat trumma, vaggande över de allt mer druckna åskådarna. Efteråt rör jag mig genom de rökiga nattgatorna över till frimurarklubben tvärs över gatan. De mattlagda golven i brunt och orange och den iskalla nästan kliniska belysningen får lokalen att påminna om ett väntrum från 70-talet. En sorts sjuklig doft av inrökt tobak, tjära och nikotin reser sig ur de blå tygsätena och ur rockarna på männen som frekventerar furubaren. Deras uråldriga kroppar, likt stenstoder hänger över de fastskruvade masonitborden, nästan orörliga. Genom glaset till de inre salongerna, kan jag se T, med en dilettants iver, försöka förföra sin väninna. De ser så identiska ut de två, när deras oxblodsröda hår blandas i deras kyska omfamning och mönstren i deras blommiga klänningar växer in i varandra och blommar upp ur deras lår, att det är som om hon lekfullt förenades med sin spegelbild. Den våta isen smälter i plastglaset med gin och den avslagna tonicen surrar mot mina fingrar, likt en döende insekt. På vägen ut blir jag stående under ljusrören i hallen till loungen stirrande på ett rudimentärt amatörporträtt av den store skottske poeten. Burns ansikte är så förvridet att hans ögon, försvinnande små, påminner om ett djurs och över hans karikatyriska läppar gäckar ett oroligt leende. Ett konturlöst landskap breder ut sig bakom hans breda nacke. De tunna penseldragen får det hela att förefalla vildvuxet, nästan barbariskt, som om den strukturlösa grönskan långsamt övermannade ramen. Det håriga golvet fladdrar under brisen. Och jag kan känna samma vildvuxna grönska klättra upp genom struphuvudet och slå ut och förtorka mot mina ögonlock. De tunga rötterna gräver genom min mage och när jag andlöst blinkar kan jag känna dem falla, bladen, över mina kinder.

onsdag 2 mars 2011

NEDRÄKNING


Om natten mäter vi ut den tunga bördan av alla morgondagar, likt två handelsresande i tid. Vi måttar upp alla sekunder som ska passera, placerar dem varsamt i vågskålarna, hans minuter, mina. Och bördan lättar medan vi räknar den, vart andetag lite närmare slutet, för var sekund vi fördelar, förflyter vår gemensamma valuta. Tills dygnet slår över och hans hand sjunker under tyngden. Och hans kropp långsamt ger efter för timmarna, och ljudet av hans andetag är allt som ringer genom mörkret. Och när jag tillslut somnar, likt en dotter mot hans skuldra, så kan jag känna min egen klocka slå, och de ändlösa fält av det som kommer att ske och de ännu vidare vidderna av det som inte kommer att ske brer ut sig mot mina ögonlock, tills allt som återstår i mörkret är drömmen om nuet, den otvivelaktiga vetskapen om detta enda singulära ögonblick: vi sover.