måndag 31 maj 2010

ADRESS


Moat House har två hissar. Den ena för de ojämna våningarna med den bizarra skylten Odd Lift i röd text på vit plåt, en halvmeter över ansiktshöjd ovanför de insparkade silverdörrarna. Den andra liften bär efter samma logik skylten Even Lift, likaledes oläsligt placerad ovanför entren. Det förefaller självklart att hissen till T's residens ska betitlas Odd. Och lika självklart att knappen till våning 5 sedan du stigit in i den konservlika kontraptionen sedan länge har försvunnit och rudimentärt ersatts med en knapp med en upp och ned vänd 4:a, mer lik en obsolet runa än en siffra, och därtill illa passande med sin sigillröda embossering i skarp kontrast till de andra. Man har nyss renoverat hissen, och likväl funnit denna lilla abstraktion i adressen föga betydelsefull. Och de silverfärgade väggarna är redan ristade fulla av osedligheter och signaturer.
Det förefaller inte heller ologiskt att adressen ska innehålla ordet moat, vallgrav, som om namnet implicerade en sorts fortifiering. Skrapan påminner om en brutalistisk borg, en arkitektonisk bastard som borrat sig ur den söta grönskan i det kringliggande parkområdet med dess vulgära körsbärsblommor och gräsmattor som puttrar av de fuktiga ryggarna på kvarterets oräkneliga förrymda tamkaniner. Den tunga hissen gnisslande penetrerande de tunna cementvåningarna, metallen i väggarna rasslande likt kättingar mot byggnades själva stomme. Mind the doors.
Och i detta otuktiga och korruperade Eden, finner jag mig stående i denna
farstu med dess medicinskt sterila tapetsering och en kvävande doft av tobak och cider. Där dörren till höger är inslagen och rudimentärt återställd med en masonitskiva. Och dörren till vänster är upptagen av en snaggad pojke i gymnastikkläder, med den plumpa pre-puberala näsan piercad med en tunn nickelring, en cigarett inkilad mellan örat och det blekgrå håret och en papperskasse Tennants i handen. Och i slutet av korridoren vrids den tunga grå armerade kassaskåpsdörren till T's lägenhet, likt en sista utpost, en skyddsbunker, knarrande upp.

torsdag 27 maj 2010

élan morbide


Victor, i natt påminner stukaturen om hundratals vita fåglar som bevakar sängen, likt gamar över ett kadaver. Den tunga doften av deras toviga fjädrar, likt våt halm och spillning. När skymningen faller kan jag höra deras pennor skrapa mot gipsbruket och det rappande ljudet av luft under deras vingar när de otåligt rör sig av och åter.
Om jag sluter ögonen kommer de att oroligt lägra sig över sängen, flyga ner och placera sig över sängkarmarna och det dova kurrande ljudet från deras uppsvällda bukar kommer att jaga mig in i sömnen.

torsdag 20 maj 2010

NATT DAG NATT DAG NATT DAG NATT

Morgonljuset rasar in likt sand genom fönstret. Dräper sitt tunga damm över lakanen. Jag har legat och väntat på att natten ska slå över idag och finner en krypande lättnad i att se det obarmhärtiga ljuset konservera scenen. Men ännu kan jag inte gå upp. Kroppen smälter mot den våta huden likt en övermogen frukt i hettan. Och när han biter min skuldra känner jag det slappa klämda skinnet spricka och sötman drypa ut ur mig som om allt jag lämnat kvar var en ruttnande delikatess att konsumera.

lördag 15 maj 2010

LANDNING


Det askgrå täcket ligger utspänt över Skottland likt pälsen på en best med rest ragg. Det toviga håret ruggat likt eggen på en kniv. Och när vi sjunker ned genom detta vita kött, tycks hela odjuret vrida sig och spänna ut sin rygg mot maskinen, likt en nyvaknad byracka som otåligt slår bort en insekt med svansen. Och för ett ögonblick önskar jag att vi ska stanna i denna absoluta vithet. Jag önskar vila huvudet mot min varma otämjda valp och känna de tunga musklerna långsamt sluta rycka under mig, de tunga andetagen stillna. Istället skingras dimman och vi störtar mot the Firth of Forths svarta käft.

lördag 1 maj 2010

ANIMUS REVERTENDI

Blåmärket på min underarm skiftar färg var morgon. Idag är det gult som dött skinn eller billigt wax med konturer i grönt och lila, den koagulerade lila färgen av ett övermoget plommon. Hårsäckarna likt askgrå nålmärken genom det porösa köttet. Den möra kroppsdelen påminner om en exotisk frukt, nästan vulgär i sitt ogenerat nostalgiska upprätthållande av den nu veckogamla brännmärkningen. Ändå uppskattar jag att beröringen har lämnat detta fysiska märke. Själva blodkärlen har rest sig och spänt de heta röda sömmarna mot insidan av skinnet ögonblicket innan mötet, likt reflektionen i en spegel, och sedan brustit orgiastiskt mot den varma handen sedan den omslutit armleden, kättjat den i sitt grepp.