Moat House har två hissar. Den ena för de ojämna våningarna med den bizarra skylten Odd Lift i röd text på vit plåt, en halvmeter över ansiktshöjd ovanför de insparkade silverdörrarna. Den andra liften bär efter samma logik skylten Even Lift, likaledes oläsligt placerad ovanför entren. Det förefaller självklart att hissen till T's residens ska betitlas Odd. Och lika självklart att knappen till våning 5 sedan du stigit in i den konservlika kontraptionen sedan länge har försvunnit och rudimentärt ersatts med en knapp med en upp och ned vänd 4:a, mer lik en obsolet runa än en siffra, och därtill illa passande med sin sigillröda embossering i skarp kontrast till de andra. Man har nyss renoverat hissen, och likväl funnit denna lilla abstraktion i adressen föga betydelsefull. Och de silverfärgade väggarna är redan ristade fulla av osedligheter och signaturer.
Det förefaller inte heller ologiskt att adressen ska innehålla ordet moat, vallgrav, som om namnet implicerade en sorts fortifiering. Skrapan påminner om en brutalistisk borg, en arkitektonisk bastard som borrat sig ur den söta grönskan i det kringliggande parkområdet med dess vulgära körsbärsblommor och gräsmattor som puttrar av de fuktiga ryggarna på kvarterets oräkneliga förrymda tamkaniner. Den tunga hissen gnisslande penetrerande de tunna cementvåningarna, metallen i väggarna rasslande likt kättingar mot byggnades själva stomme. Mind the doors.
Och i detta otuktiga och korruperade Eden, finner jag mig stående i denna farstu med dess medicinskt sterila tapetsering och en kvävande doft av tobak och cider. Där dörren till höger är inslagen och rudimentärt återställd med en masonitskiva. Och dörren till vänster är upptagen av en snaggad pojke i gymnastikkläder, med den plumpa pre-puberala näsan piercad med en tunn nickelring, en cigarett inkilad mellan örat och det blekgrå håret och en papperskasse Tennants i handen. Och i slutet av korridoren vrids den tunga grå armerade kassaskåpsdörren till T's lägenhet, likt en sista utpost, en skyddsbunker, knarrande upp.
Det förefaller inte heller ologiskt att adressen ska innehålla ordet moat, vallgrav, som om namnet implicerade en sorts fortifiering. Skrapan påminner om en brutalistisk borg, en arkitektonisk bastard som borrat sig ur den söta grönskan i det kringliggande parkområdet med dess vulgära körsbärsblommor och gräsmattor som puttrar av de fuktiga ryggarna på kvarterets oräkneliga förrymda tamkaniner. Den tunga hissen gnisslande penetrerande de tunna cementvåningarna, metallen i väggarna rasslande likt kättingar mot byggnades själva stomme. Mind the doors.
Och i detta otuktiga och korruperade Eden, finner jag mig stående i denna farstu med dess medicinskt sterila tapetsering och en kvävande doft av tobak och cider. Där dörren till höger är inslagen och rudimentärt återställd med en masonitskiva. Och dörren till vänster är upptagen av en snaggad pojke i gymnastikkläder, med den plumpa pre-puberala näsan piercad med en tunn nickelring, en cigarett inkilad mellan örat och det blekgrå håret och en papperskasse Tennants i handen. Och i slutet av korridoren vrids den tunga grå armerade kassaskåpsdörren till T's lägenhet, likt en sista utpost, en skyddsbunker, knarrande upp.
2 kommentarer:
Ett litet mästerverk Johanna.
och jag har läst. MA
Skicka en kommentar