MÖRK KAMMARE

camera (kăm'ər-ə, kăm'rə) 1708, "vaulted building," from L. camera "vaulted room" (cf. It. camera, Sp. camara, Fr. chambre), from Gk. kamara "vaulted chamber," from PIE base *kam- "to arch." The word also was used early 18c. as a short form of Mod.L. camera obscura "dark chamber" (a black box with a lens that could project images of external objects), contrasted with camera lucida (Latin for "light chamber"), which uses prisms to produce an image on paper beneath the instrument, which can be traced. It became the word for "picture-taking device" when modern photography began, c.1840 (extended to television filming devices 1928). Camera-shy is attested from 1890.

Bröderna fotograferar A, den japanske cellisten. Han har en docklik kropp som tycks lika anpassbar som en teckningsmodell i trä. J justerar bryskt hans späda kvinnofingrar, som om han hanterade en avancerad automata, och stryker nästan taktlöst undan de svarta hårtestarna ur ynglingens ansikte. T tvinnar sin mustash och lutar ögat mot hasselbladen. Den clownlikta komik som annars skiftar över hans ansikte lämnar honom. Rummet är tyst så när som på det stilla hummandet från spotlightsen och det upprepade knäppandet av linserna, av de torra antika bländarna som knakande öppnas och sluts, ett ljud som påminner om insekter som krossas mot skosulorna. Jag betraktar A's kropp som de onaturliga poserna fått att skaka omärkligt, som om han knappt vore mer än ett ark papper, upprört av den stilla brisen från köksbalkongen. De tunna fingrarna med buketten torkade påskliljor rasslande mot mahognyn. T, imiterande den lille prinsen, har knutit hans vita scarf med sytråd, och det darrande tyget hänger utspänt från A's tunna furu-gula hals, likt en vindmätare i en artificiell storm. Det är falskheten i förespeglandet av stillastående som fascinerar mig, det kontinuerliga livet som kameran aldrig kommer att fånga. A's narcissistiska tremens och det stilla leendet som bränner över hans hårt spända läppar.

Professionalismen i T's betraktande oroar mig. Jag har inbillat mig att om han kunde ta mitt porträtt och fånga något vackert skulle detta bevisa mitt värde. Lurad av denna kvinnliga desperation lät jag honom en gång placera mig framför den gamla Mayfair'n. Eftersom jag kände mig obekväm föreslog han att han skulle binda för mina ögon. Blindheten och rödvinet gjorde mig uppsluppen. Fibrerna i det hårda sträckta bomullstyget silande ljuset likt vatten genom väven. Den tunga värmen från belysningen. Och ljudet från hans gnisslande bara fotsulor jagande runt mig.

Han skickar över fotografierna ett par dagar senare med orden: Darling, I don't know if you'll hate the black and whites. Filmen är gammal och de åldrade kemikalierna har dragit upp kontrasten i fotografierna, svärtan är överväldigande och sjuklig. Kameran har till och med fångat min blyga rodnad över bröstkorgen, den fläckiga hettan över den mjölkiga huden, förstärkt av de klaustrofobiska vita lamporna och min emotionella instabilitet. Likt ett porträtt ur en dermatologisk diagnostiseringkarta från 30-talet, en ruttnande Maria, klättrar den likt ett fläckigt band av sotat eksem över bröstet och halsen. Knottriga svarta flammor, påminnande om kallbrand eller lepra. Och mitt spända ansikte är upplöst i ett nålverk av porer, en porös vegetation av mörker som äter sig genom mitt fåfänga apansikte.