I köket ruttnar maten. Kylskåpet är fyllt av hyllplan av måltider som inköpts men aldrig förtärts. Den tunga aromatiska doften av förruttnelse; förtvivlan. Var gång jag återvänder hem slår jag upp kylskåpet för att utröna hans aktivitet, försöka pussla samman hans dygn. Ibland har mjölken tömts. Ibland brödet, men kökspannorna är fortfarande täckta i den sista middagen vi delade. Grönsakerna påminner om dränkta lemmar, förkrympta och rynkiga, och porösa likt vätskefyllda blåsor.
Strågardinen är neddragen och vaggar som om fönstret vore gjort av vatten, i stilla vågor. Doften från den oätna laxen jag slängt ut ligger som ett mjukt täcke över rummet, nästan mänsklig, likt otvättad hud eller blottlagt kött. Jag finner den söta havsdoften berusande, som om denna kroppsliga arom likt en famn omsluter mig, en närvaro att förtrösta på, att påminna om att tiden gått, att dagarna passerar.
Strågardinen är neddragen och vaggar som om fönstret vore gjort av vatten, i stilla vågor. Doften från den oätna laxen jag slängt ut ligger som ett mjukt täcke över rummet, nästan mänsklig, likt otvättad hud eller blottlagt kött. Jag finner den söta havsdoften berusande, som om denna kroppsliga arom likt en famn omsluter mig, en närvaro att förtrösta på, att påminna om att tiden gått, att dagarna passerar.
1 kommentar:
I was here / A
Skicka en kommentar