SPOTT

Vid busshållplatsen vid South Bridge, utanför den gamla bingohallen, försöker en man med keps stiga på men avvisas sedan hans växel räknats. Busschauffören, en liten man som till utseendet påminner om en tandläkare eller brevbärare, smala läppar under en fint trimmad pennmustasch som sträcker sig likt en grå linje, obruten över hans svagt markerade philtrum. Jag antar att det är hans brittiskhet snarare än hans auktoritet som får honom att uppmärksamma den korta växeln, eftersom hans röst är så låg att vi knappt kan höra honom när han ursäktande ber mannen avlägsna sig.
Mannen, i en smal grå blixtlåsjacka och vita träningsbyxor skrubbar armen mot sin stubbiga crewcut innan han vrider handen mot plexiglaset i en obscen gest. Jag kan bara se hans läppar röra sig. Den vita smala bleka öppningen som glider isär över hans hundlika bett. När bussen sätts i rörelse böjer han huvudet tillbaka, de slappa håliga kinderna kollapsar mot hans käkben som om han sög in sin egen mun, de hårda ögonen stirrande på vindrutan. Innan bussen hinner svänga ut från hållplatsen måttar han och loskar rakt över glaset framför chaufförens ansikte. Det sega vitagrå salivet flyter ut när vi sätts i rörelse men hänger orört över rutan hela vägen till Clerk Street där jag hastigt går av.