Jag träffar B på Lothian Road och fastän vi avskytt varandra i snart sex år innebär vårt nya gemensamma utanförskap att vi är nästan lättade att ses. Vi är paria, B och jag, han sedan hans sex månader långa bigami uppenbarades, och jag efter att mina modesta skandaler (de raisons privé) offentligt punkterats. Alas, möts vi som två debauchee's, med den irrationella lättsamhet som den skavande sociala löpknuten förlöser. B's hud har den typ av vattniga mukosa textur som slagna män ofta bär, likt en havsväxt eller ett ostron. Hans gulblå kindknotor är blanka som om han polerat dem med silverputs och huden är tunn som glas. När han flinar krakelerar den transparent hinnan och de rosa såren öppnas och sluts. Exakt vem det är som har slagit honom och varför förblir oklart. Hans kolsvarta ögon är mindre än någonsin, likt hål under de uppsvullna koagulerade ögonlocken. Och näsvingen tycks lösskuren, den broskiga huden fladdrande när han andas. Med den okänslighet som är förbehållen de fördömda frågar jag honom hur hans affärer fortskrider. Han svarar jakande, väl. Och mina? Jag nickar. Aldrig varit bättre. Folk pratar. Han skakar på huvudet. De pratar mindre om mig nu när de har dig att prata om. Själva hans mun ser ut som ett sår. Som om någon snittat upp hans ansikte, en vulgärt lång och smal mun, röd och köttig. Jag gillar honom än mindre nu när vi är likar. Eller kanske var vi alltid just detta. Après vous le déluge!
1 kommentar:
Jag är här! Mamma
Skicka en kommentar