onsdag 19 december 2012

DISJUNKTIONER


Språkligt, ja, rent logiskt, fann hon att varje sanning kunde ställas bredvid en absurd osanning för att skapa en viss retorisk effekt. Var mening bygger således upp en värld i vars periferi sträcker sig en skugga av kaotiska liknelser sprungen ur lagarna om disjunctive introduction. Som en gammal filosofi student är argumentationsform förståss fullkomligt giltig. Hennes vansinniga disjunktioner kan läggas till hennes lika logiska sanningar utifrån slutledningen att om P är sant så måste P eller Q vara sant.



P \to (P \or Q)



Eller, som hon beskriver tillståndet över en flat guiness vid den öppna spisen på the Barony måndagskvällen:

"I'm fucked. Either I'm fucked or the fucking fuckbrigade are on their way to fuck me up as we speak."

Förutsättande förståss att det första är en sanning, så är the fuckbrigade en fungerande syntaktisk konsekvens av i detta logiska system. Jag tömmer mitt glas, tittar från klockan till dörren, väntar avvaktande på realiseringen av den obscena disjunktionen. Puben är tom så när som på oss och två män lutade över bardisken. Dörren svänger omärkbart i den lätta mötet av het publuft, rökig och fet, doftande av steak pie, chips och rödblek ale, och kall Broughton Street air 
Q förblir en gast i en retorisk spegelvärld. Vilket lämnar oss med det otvivelaktiga: She's fucked.  








tisdag 18 december 2012

SEXUALISERING


Hon har på sin vänstra hand ett litet sår som hon generat under vårat samtal försöker dölja med de målade röda naglarna på hennes högra hand. När jag liksom i förbigående påtalar skadan, blinkar hon skyldigt, nästan lustfyllt, och böjer sig fram och viskar:
-"Ja du ser, det är så skamligt, jag råkade skära mig och när det började läka, så började det allt mer påminna om ett kön."
Försiktigt låter hon fingrarna glida över det röda märket och tittar bort samtidigt som hon räcker mig sin hand.
"Ser du" säger hon. "Ser du hur det påminner om ett kvinnligt organ." 
Hon drar åt sig handen och skyler den med ärmuppslaget. 
"Jag tycker ständigt folk tittar på det, såret, jag tycker de tittar på det som om jag var naken."
"Jag känner mig..."
Hon suckade.
"...obscen."

torsdag 26 juli 2012

IMPOTENS

Drömmar om att tappa håret. Om att dra ut testar som aldrig tycks vilja ta slut, som om jag vore gjord av en enda lång strand av hår som jag långsamt drar ur mig, de svarta lockarna bildande en hög över lakanen. 

Drömmar om att förlora naglarna. Att riva bort för mycket av skinnet. Jag river och river, tills hela naglarna lossnar med samma lätthet som en lös knapp faller av en kappa. 

Drömmar om att tänderna brister. Att käken är porös som spunnet socker och långsamt ger vika över mina läppar, smälter mot min tunga. Det mjuka krasandet som tycks resa sig liksom inifrån min kropp och brisera genom mitt bakhuvud.

onsdag 11 juli 2012

Nowhere in Particular

Jag är övertygad om att väggarna i badrummet är mer levande än jag. Den alltmer kulörta mykotoxiska tapeten tycks häva sig i takt med mina andetag, som om byggnaden itself, synkroniserade sin andning med min egen. Där jag ligger och stirrar upp i den svarta väven av gnistrande mycel kommer jag att tänka på en dokumentär jag sett om physarum polycephalum, och hur denna typ av slime mould kan röra sig likt en organism med en sorts kollektivt singulär intelligens inte olik en encellig organism eller vissa typer av insekter. Genom en lätt puls, fullkomligt observerbar, likt en tunn våg genom den gula protoplasman, skickar den ut information till den gemensamma kroppen. I en studie i Tokyo placerade man ut veteflingor i ett mönster representerande staden och dess förorter och betraktade hur möglet, med bizarr effektivitet förgrenade sig ut ur sitt centrum i tunna spröda trådar och ett mönster nästa identiskt Tokyo's tågsystem. Ett nätverk så korrekt i kombinatoriska optimering att det påminde om ett Steiner träd. Det finns något befriande i denna så primitiva intelligens som utan tvivel om och om igen leder rakt genom labyrinten den kortaste möjliga vägen. Kanske än mer så, när all hunger i världen inte kan få mig att resa mig ur det ljumma badvattnet.

torsdag 5 juli 2012

GULDFISK

Han berättar en historia om en vän han hade som ung. Han kom över till deras hem en gång och blev stående vid guldfiskskålen. Sedan stack han armen i vattnet och en efter en, kramade han sönder fiskarna. Jag frågar om han vet vad som blev av honom, eftersom handlingen med vis sannolikhet annonserade en framtida psykopati. Det visar sig snart att han är en gemensam bekant. Jag hade sprungit in i honom knappa veckan tidigare nere i Stockie, där han tilltalat mig genom det svarta visiret på en motorcykelhjälm, de smala ögonen ourskiljbara i solskenet. Han var pizzabud för någon känd snabbmatskedja. Om jag inte minns fel hade han upprepade gånger arresterats för ofredande.

onsdag 4 juli 2012

BATTLE SCARS

Om nätterna sluter sig ärren samman, likt blomknoppar när solen går ner, viker de sig stilla mot mina armar i väntan på att en ny dag ska väcka dem. Det finns inget helare på min kropp än dessa röda blomster som huden långsamt omfamnar. Det är det oöppnade såren verkligen blöder.

ATT LYSSNA

Tystnaden hittade mig omedelbart. Den fanns i mjölken jag drack och i lakanen jag sov i. Den fanns i saltet och i badvattnet om morgonen. Den hängde med rockarna i garderoben. Den satt i krämerna jag smörjde mig med, i tvålen som långsamt upplöstes mot min kropp. Den satt med mig vid matbordet. Den låg med mig i sängen. Och när jag somnade kunde jag höra den, den enda rösten som verkligen talade till mig: tystnaden.

lördag 30 juni 2012

Efter två dagars frånvaro


I min frånvaro upplöses staden. När jag sätter händerna för ögonen upphör den. När jag blundar finns inget kvar. I dess ställe reser sig andra byggnader. Kartlösa marker som inte längre tar form ur jorden, som istället växer ur mina händer, ur de mjuka skuggorna som gäckar mellan mina kupade handflator och ögon: där gror de, dessa oändliga variationer av staden, visionerna runt denna så otrogna metropol. Arkitekturen som lösaktigt breder ut sig, bjuder ut sig, fläker ut sig över kullarna, ommålad, konstgjord, svekfull. Det råder inget tvivel om hur lättfärdigt Edinburgh överger mig varje gång.

torsdag 21 juni 2012

KADAVER

Jag minns att min lärare i kriminalpsykologi brukade säga att det var det absurda över allt annat som folk mindes. Att vapen och hattar eller masker, snarare än att skydda berövarens identitet, agerar en sorts återvändsgränd för åskådarnas minnen, det groteska, det oväntade och det anormala ersätter den samlade informationen av färglösa detaljer och medelmåttigheter. Vi minns plastmasken, fedoran, geväret, eller skägget, inte för att det skrämmer oss utanför att det förvånar oss. 
      Min lärare, för övrigt en avid bärare av en serie trilby's in olika nyanser av asfaltsgrått, brukade ta njuta av att konstatera att det förmodligen inte fanns varken en bättre förklädnad eller ett säkrare vapen än att råna en bank med en rå hel kyckling från frysdisken trädd över handen. 
      Tanken slår mig alltid numer, som en varningssignal, när okända människor hälsar på mig på gatan. Det bisarra erfarandet att jag hyser något abnormalt. Att jag i denna främlings ögon måste bära en anstötlig mask eller slaktkroppen av en fjäderlös fågel i mina armar. Påminnelsen om att de minns mig, inte för vem jag är, utan för denna osynliga grotesk.

onsdag 20 juni 2012

ÄLSKA


Vi var som tvillingar. Vi talade ett eget språk. Han tog vid där meningslösheten inkräktade, han fyllde och fyllde upp det där gapet, och höll ihop mig. Han var framtiden. Han var löftet om att det fanns något att fortsätta för. Att det fanns något att kämpa för. Att försöka vara lycklig för. Att det fanns något att vakna till, också om han aldrig var där. Det fanns alltid något att vänta på, hur litet det än var, något att hänga sig fast vid. Jag älskade honom som ett djur. Jag älskade honom som en syster och en bror. Jag älskade honom som en mor och en dotter. Jag älskade honom som en vän. Och jag älskade honom som en älskande och älskare. Jag älskade honom så mycket. Jag älskade honom som om han var det enda som fanns. Som om han var det enda som funnits. Jag kunde inte minnas mitt liv, jag kunde inte minnas vem jag var, och jag kunde inte se någon framtid. Jag älskade honom så intensivt och så hämningslöst att jag inte kunde se att jag var ensam. Att jag hela tiden var ensam. Och att all kärlek i världen inte kunde förändra det. 

söndag 17 juni 2012

EMPATINS MARKNADSVÄRDE

Konflikten är på många sätt den fundamentala komponenten i mänsklig kommunikation, den naturliga brytpunkten i den dramatiska kurva vi applicerar på vår verklighet. Med de kvinnor jag har arbetat genom åren fann jag ofta att den måttliga problematiken, eller den tröstbara sorgen, var ett sorts förväntat utbyte, ett sorts tvunget utlämnande för möjliggörandet av intim vänskap. Det var en sorts transaktion, och indirekt alltid ett löfte om ett framtida utbyte. Sedan någon gråtit på din axel i fikarummet, föll det sig naturligt att du vände dig till dem med din desperation vid ett senare tillfälle. Processen var aldrig uttalad men dess köpslående karaktär sprang ofta till ytan när någon konsekvent handlade i andras bekymmer, utan att någonsin bjuda ut sig själv, eller motsvarande när marknaden saturerades, och ett sorts kompetativt ointresse infann sig, det fanns inget mer att ge, inget mer att dela. Jag minns särskilt en kvinna, K, som brukade läsa de oakademiska dammagasinen om psykologi, med titlar som True Self, och Psychologies, med retuscherade celebriteter ur den äldre generationen och tematiska artiklar om hur man kände sig hemma i sin kropp, 10 steg till en god självbild, eller How to be an optimist? Hon applicerade samma typ av ytliga professionalism på sina samtal, en konstruktiv men själlös analys, och jag hörde dem ofta tala om henne med en viss obekvämhet och misstänksamhet. Man sa att hon fick en att känna sig "tömd" eller "dissekerad", inte för att man ogillade den egna blottläggandet, utan för att man saknade utbytet. Hon köpslog för generöst utan att någonsin betala. Eller D, vars behov, likt en aktie överskred marknadsvärdet, och möjligheten till tröst, och vars genuina mentala problem omöjliggjorde den vedertaget balanserade närheten. Eller E, vars distinktionslösa konfessionader, sänkte desamma i en slags billighet, en form av lågprissorg som aldrig respekterades.
För ett skulle jag lära mig under de där åren, att det mänskliga utbytet av tröst och närhet, byggdes på fundamentet om dess egna begränsning, dess tillfälliga och botliga natur. Vi tröstar för att vi kan trösta. För att mottagligheten innebär att vi gör gott. Och inget är mer socialt oaccepterbart än den där punkten där tröstlösheten tar vid, där kommunikationen inte längre gör någon skillnad, där vi håller om någon vars kropp inte längre svarar. För sorgen förlöses inte i mötet, den består, orörd, i dess center, och allt vi kan göra är att försöka maskera den, att försöka fungera. Det är en form av inflation. Punkten där kapitalet, i sitt överflöd, förlorar allt värde, där vi tillslut är fullkomliga i vår ensamhet, eller också, fullkomligt ensamma.

torsdag 7 juni 2012

FLUKTUATIONER

I Stockbridge springer jag in i M. M är mentalarbetare, men själv tillräckligt mentalt sjuk för att ha blivit nedskuren till knappa åtta timmars arbete i veckan.  Han bär ständigt en röd scarf slängd över axeln och jag har sett hans hals och kinder svälla och krypa bakom den där ständigt nyparfymerade yllehalsduken genom åren. Fastän att han har en naturlig fallenhet för en sorts fysisk uppblåsthet, en sorts nedärvd korpulens, har han likt alla deprimerade en fallenhet för att fluktuera hastigt i vikt. Något som gör att hans byxor inte sällan hänger löst och veckar sig runt det hårt snörda bältet, likt en två tygpåsar. Jag antar att han av samma anledning varken orkar eller vill investera i en ny garderob som han lika hastigt kommer att växa ur. Det hela ger honom en slags tillfällig karaktär, en sort dysmorfisk otillförlitlighet, som om hans hand i det ögonblick jag griper den, ska växa okontrollerbart, eller alldeles försvinna mellan mina fingrar. Hans kropp känns på en gång benig och mjuk, tung av lös hud. Och när han böjer sig ner och kramar om mig vrider jag instinktivt undan huvudet. Jag minns att han kysste mig, en natt efter konstskolans avslutningsfest, på den upptramade lersluttningen utanför universitetsportarna. Till min förskräckelse fann jag att han med tungan mellan mina läppar ömsom suckade och gnydde av oåterhållen förnöjsamhet, likt ett djur eller ett barn, eller en fet man under en tillfredställande måltid. Det fanns en alltför uttalad hunger i hans stönande som störde mig. Eller möjligtvis en tacksamhet. Men det var under hans välgödda månader, när han brukade bära skjortorna oknäppta över t-shirten och jeans utan bältespänne. Numer är han nästan stilig. Jag antar att han alltid har tyckt om mig. Och jag antar att jag av samma anledning ser i honom en fallenhet för dåliga beslut, för undermåliga karaktärsbedömningar. Vi dricker en kopp kaffe och tittar ut genom fönstret på cafét. Himlen är så mörk att det nästan tycks vara natt, trots att klockan knappast är mer än fyra. Regnet har fått The Dean att stiga och svämma över och ljudet av floden brusar genom vårat avmätta samtal och den ihåliga akustiken i den trånga bakrummet. I skuggorna tycks han ömsom växa och krypa. Spegeln i fönstersprånget sträcker hans kropp ut genom de parallella rymderna, den klättrande hårlinjen och hans veckande nacke, upprepad in absurdum bakom honom. Och för ett ögonblick har jag aldrig sett honom i klarare ljus, de svepande oändliga kopiorna minutiöst ekande hans gester. Livets ofrånkomliga föregångare och efterföljare.

fredag 25 maj 2012

ANALYS AV EN ANALYS

Det fanns aldrig utrymme för att lita på någon annan. Istället för att släppa in och älska alla dessa människor, förlade jag allt jag hade, all kärlek och all tillförlit i honom. Det är bra beskrivet, svarar min terapeut. Och jag är tacksam för detta sparsamma beröm, fastän jag vet att det är en typ av enkel affirmation som är nästan inlärd och automatisk, psykologiskt perfekt i sin värderingslöshet, i sin analys av grammatik snarare än innehåll, och ett nästan transparent uppmuntrande, inflikat i syfte att stimulera samtalet. Förra gången använde han samma fras, ordagrant, med samma lätta stamning, och samma lita hesitativa betoning på ordens senare del. Jag tror jag talade om känslan av att invaderas, av omöjligheten att särskilja andras tankar från mina egna. Det finns ingen korrelation mellan de två påståendena och hans val av beröm, det är varken mer insiktsfullt eller poignant än något annat jag säger. Däremot noterar jag hans mycket korrekt empatiska "det måste ha varit svårt", en mycket skarpare variant av det mer oprofessionellt emotionella "stackars dig", eller det mer grammatiskt oemotsägliga "det är svårt". Meningens passiva form och användandet av detta avlastande verb, måste, som möjliggör en sorts diffushet, ett utrymme för naturlig motsägelse, frasen en genialisk psykologisk replik, oantastigt förklädd på en gång som fråga och påstående.  Den här typen av uppmuntran är ytterst verksamt på mig, som neurotiskt önskar vara korrekt också under ett sammanbrott, och generellt mer än lovligt mottaglig för den typ av faderliga godkännande.
När vi skakar hand noterar jag att skjortan han bär den här gången är mindre anstötlig än den kombination av jumper och skjortkrage han bar sist. Kanske är det något subtilt i antydandet som de sartoriella lagren erbjuder, möjligheten av en sorts ombytlighet, ett sorts avskalande, likt en lök som kan skalas och skalas tills inget återstår, eller också var det en enkel estetisk aversion, ett för aggressivt färgval, eller ostruket bomullstyg, jag kan inte längre minnas. Över lag undviker jag annars att titta på honom eftersom jag önskar slippa avläsa hans respons. Jag stirrar på den punkt där gardinen möter gardinstången, en noterbart ointressant tangent.

lördag 12 maj 2012

VÄRNPLIKT

Vuxenskapet är att axla en förlust. 
Ibland är den närvarande, som något ytligt borttappat, som ögonblicket när den rågade skeden slår över, och vikten för ett ögonblick hägrar i våra fingar, den förlorade tyngden. Eller den plötsliga skuggan över rummet när ljuset skiftar genom fönsterglaset och blicken justeras, pupillerna vidgas likt utslaget bläck över vita ark, och förlusten av dagen, eller för den delen natten, hänger kvar, nästan omärkbart i våra ögon, i vår kropps begränsningar. 
Ibland växer den, enorm och ogreppbar, den fruktansvärda förlusten av det egna jaget, och alla dess föregångare. Mina tankar, tecknade likt karbonkopior efter mina gamla drömmer, önskningar och begär och upprepade allt blekare med åren. Den mjuka minneslösheten, och allt mer skrämmande, den oroslösa acceptansen av densamma.

Jag måste vaka över mig själv. En så otacksam plikt: att ständigt vakta den här kroppen, som om den vore en bur vars innehåll vilket ögonblick som helst önskar rymma, önskar fly undan mig.

torsdag 3 maj 2012

GATUPSYKIATRI

De refererar till hononom som Crazy Martin. Hans epitet tycks ha ytterst lite att göra med hans karaktär, istället förefaller han mig en aning neurotisk om än möjligen på gränsen till det hypomaniska. Han har en sprucken tand i överkäken och den typ av blanka skalp som vittnar om en komplett hårlöshet, jämn i färgen och nästan glaserad i ljuset från baren. Han ler ymnigt med en grotesk excessivitet, som om han oupphörligen, likt ett litet barn speglar sig i de andras mottagande. Ur samtalet jag följer från bordet intill anar jag att mötet antagit en transaktionell karaktär. M har köpt honom en pint. M's flickvän, med ett ansikte påminnande om en dödsmask, lutar sig mot hans bröst. Hennes fingertoppar är blånade i kylan; en förebådande livor mortis, som om blodet graviterat genom hennes kropp och samlats i pölar, i mörka utsprängda fläckar över hennes slappa händer. Men ännu leker de över M's knappar. Upp och ned över hans bröst medan han lutar sig tillbaka i sätet på the Jolly Judge och alltmer oskarpt, tummande på plånboken, förhör sig om Martin's bestånd av psilocybin.
Han sällar sig till den ytterst tveksamma skara av mer eller mindre välanpassade medelklassmän som var höst och vår kryper runt över golfbanorna ute vid Seton Sands eller de våta fälten i Dalkeith innan vintern slår in, och plockar de små knapplika svamphuvudena med en samlares, snarare än en missbrukares passion. Lockelsen är en annan och dess ivrare en brokig skara, inte sällan med en fäbless för kvasibotanism, eller en arkaiskt romanticerad syn på naturen. Kanske är det därför Crazy Martin, med en begynnande oro böjer sig över bordet så snart M avlägsnat sig och försiktigt addresserar flickvännen: Has he got any mental health issues? En sorts absurd missbrukets psykiatri, den fina punkten där vanskötsel och välfärd möts, där omsorg och fördärv för ett ögonblick är likvärdiga. Martin rynkar pannan, slickar tungan över den ensamma tanden: I cannae sell him anything if he's got issues. No depression or stuff? No psychological problems? Hon rycker på axlarna, ironiskt: he's obviously entirely sane. Martin tömmer pinten, avvaktande, leendet gäckande, och den nu uppvridna LED-rörsbelysningen speglad likt pilar av ljus i hans skalp, sågande av och åter över hans strama hud medan han bockar och vrider sig. Last orders. Klockan i baren hamrar genom hans ännu odefinierade beslut: That's why I'm asking you. Hon lutar sig fram på sina tunga blodfyllda händer, kliar sig över sitt hårt skulpterade färglösa ansikte. I can't decide what he does. Martin vaggar fingret över bordet. Well as long as he's no mad. As long as he's not a nutjob. 
Jag fångar inte samtalets avslut. Vi spiller ut över gatan, den våta kalla luften, över the Royal Mile, tung av maltdofter från bryggerierna och den salta havssmak som rullat in med dimman. Följet delar sig i två läger, de som jagar excesserna, och de som söker medelmåttigheten. Jag sällar mig till den senare.

onsdag 2 maj 2012


Hennes svarta golv är täckt av testar hon skurit ur sitt hår och skärvor av de kulörta koppar vi brukar dricka te ur. Medan jag sopar upptäcker jag att kopparna och äggkopparna, samtliga, har haft små uttrycksfulla ansikten målade i porslinet. De stirrar förebrående upp på mig genom lockarna ur hennes kolsvarta hår: absurda leende ansikten med stora uppblåsta ögon och bulbuösa, uppsprängda konturer efter krossade näsor.

måndag 9 april 2012

HERE COMES THE NIGHT


Om morgonen rullar minuterna in likt vågor på ett upprört hav, tunga och spottande, tiden sliter fräsande i lakanen när den borrar sig genom madrassen, drar i tygerna som vore de vävda i lös sand. Minuterna tycks falla i otakt, och sekunderna slås ut, försvinner i vågorna mellan halvöppna ögon och slutna.

Och samma mjuka puls från avgrunden av den här kroppen, i stötar möts och upplöses, dessa två vatten: den hamrande stormen av timmar och det tunga böljandet i detta upprörda blod.

fredag 6 april 2012

TRANS VESTITUS


Han var en gammal misogyn mod. Den typ av man som vuxit upp med sin subkultur och långsamt transformerats med den, den hårt koifferade Weller frisyren och de angulära kostymerna som med åldern gått från att vara emblem för hans utanförskap och passion, istället blivit fanor för hans allt mer förlegade konservatism. Han hatade kvinnor med en barnslig energi och svartsjuka, som om han ansåg att de borde ge honom mer, som om de lämnat honom trots att de aldrig tillhört honom. Samtliga kvinnor ikoniserade modern, och de var skyldiga honom samma självuppoffrande omsorg.
Det måste ha gått ett par år sedan jag senast såg honom, men när jag möter honom i the Grassmarket bär han en skir klänning och tunna strumpbyxor i en blek beige färg som hosiery avdelningarna brukar referera till som "barely there" eller "nude". Hans läppar har ett tunt lager vaxigt rosa läppstift. Märkligt nog förefaller han nästan oförändrad. Kostymeringen känns sekundär, oviktig. Hans läppar är fortfarande krökta i ett sorts sarkastiskt förakt. Som om hans kvinnliga alterego är ett fullkomligande av hans person, en sorts förening och upplösning av hans förlust och saknad, hans ensamhet. Som om hans kropp vore stöpt i detta rigida hat, och hans hårda ansiktsdrag markerade av en konstant rigor, ett sorts manligt förakt och avgrundslös sorg som varken spets eller kayal kan försona.

fredag 23 mars 2012

BLINDHET


På natten drömmer jag att J, under ett reparationsarbete, slinter med handen och slår löst en liten bit metall som flyger upp och kilar fast sig i hans öga. I drömmen vänder han sig till mig och jag kan se de tunna ärren över hans glaslika ögonhinnor. Han drar ut den bladtunna skärvan och blinkar. "Ser du något" säger jag. Han skakar på huvudet. Drömmen är på en gång obehagligt våldsam och skrämmande hoppfull. Jag torkar hans ögon och uppfylls av lugnet som infinner sig med känslan av att han aldrig kommer att lämna mig.

måndag 19 mars 2012

GUL


Jag är orolig och har svårt att fokusera blicken, men det hjälper inte heller att hon inte sminkat sig. Jag finner oförmågan att fästa blicken vid hennes ansikte allt mer påtaglig. Hon är blek, men knappast blek på ett anemiskt eller melaninfattigt vis, utan snarare gul, likt en tapet i en rökig lokal, en jämn nikotinfärgad jaundice. Eftersom hennes hår har samma ton av mjölkig écru, och nackes kutning får det att långsamt skölja över hennes ansikte i vinden, tycks hennes anletsdrag vara satta i upplösning, likt ett vaxljus som tänts och brinner allt för hastigt. Hennes läppar och hårda nästipp är konturlösa och saknar pigment. Också i hennes röst växer denna gulnad: seg, släpig och monoton; flegmatiskt gulblekt, spiller den ut ur hennes mun. En färg som inte brinner utan istället långsamt slocknar. Det har alltid funnits något uppseendeväckande över färgen, något provocerande i dess avmätta tonskalan, något nästan sjukligt, likt det gula pigmentet i åldrat papper eller gamla lakan.
Där jag står och stirrar in i hennes tunga draperi av blekt hår och hennes slappa halvöppna läppar kommer jag plötsligt att tänka på Judas gula mantel i Giottos målning. Med skuggan av en mager djävul mot hans skuldra, konturerna av dess klolika fingertoppar inbäddade i det tunga blanka tyget som svallar ned över hans fötter, Judas-gul, den lögnaktiges färg, den avundsjukes och den feges palett. Från det depraverade till det sjukliga, är den det infektuösas färgskala: var, galla, spott och moralisk korruption. Venus saffranfärgade kvinnlighet och de gula armbindlarna som hennes döttrar, medeltidens prostituerade bar; de gula flaggorna som piskade i vinden över de pestsmittades kolonier; nazisternas gula stjärnor, de förskjutna och förbrukades färg. Hennes läppar tycks brista, hennes slöa tunga rinna ut, likt en okokt äggula, fullkomligt motbjudande. Löskokta ägg, vidare omslagen till fransk sekelskiftes pornografi, À rebours i gula pärmar buren av Wilde vid hans arrest, Beardsleys handskar, Kupka's självporträtt, Piss Christ, Van Gogh, fastän jag läste i någon konsttidning att hans gula solrosor långsamt slår över i brunt, dömda till att förtäras av det sulfit-vita pigment med vilken han velat lätta upp färgen. Hennes ögon granskande, avläsande, nyansen av hårt slagen grädde, mjölkig, oren. Hon fortsätter tala, grällt, avmätt. Hon ska gå ut, säger hon nästan förebrående, eller kanske lockande. Förfrågan uteblir. Butiken är full av påskliljor. Jag antar att gult likaledes är avvaktandets färg, tillståndet mellan stanna och gå. Only scantly and selectly, färgen naturen sparat till soluppgången, varken dagen eller natten, endast det flyktiga transitionella tillstånd av rörelse. Vi tar avsked som hastigast, hennes hårda hand omsluter min, och sedan hon gått finner jag mig stirra på mina egna fingrar som om jag förväntade mig att hon skulle ha lämnat ett avtryck. Att i min handflata, brinnande likt en solfläck som etsats mot hornhinnan, skulle det gula hänga kvar, klänga sig fast.


söndag 18 mars 2012

DEFEKT

På nyårsafton avfärdar min yngsta bror och hans fru mig som "defekt" på grund av mitt mentala tillstånd. Jag tror att slutledningen handlade om förmågan att reproducera sig, som i min brors åsikt är det grundläggande existensberättigandet för en människa. Terminologin i frågan är intressant, eftersom de grundläggande begreppen omgärdats med en viss dualistik i min familj. En psykologisk schism som fullkomligt genomsyrat och förtärt min självbild. I viss mån finns en arkaisk ide om kvinnlig hysterik i botten till denna misstro, delvis en mycket ortodox existensiell tilltro på det fria valet. En splittring mellan godtagandet av det medicinska tillståndet om än med viss ambivalens (en sorts förväntan om att sjukdomen ska ha undantagstillstånd, att ångesten ska ha öppna dörrar och erbjuda tillgänglighet, kommunikation och hänsyn) och idén om det fria valet och den egna ansvarsbördan. Min egen kamp förs alltid där, någonstans i gränslandet mellan min mors oförståelse för min fars idealistiska och ofelbara existentialism, och min fars oförståelse för min mors hyperbola emotionalitet och min gemensamma skam över min egna förstärkta kombination av de båda. Jag slits mellan min egna empatilösa avskurenhet och tvångsmässig tilltro på mitt egna ansvar, och en grotesk överkänslighet med hysteriska drag och typiskt kvinnliga ångestuttryck. Ända sedan jag läste Camus som tonåring har jag erfarit mig själv vara ett mottagligt och bekvämt receptakel för allehanda teorier om min person. Det har alltid tycks mig självklart att godta dem, eftersom jag knappast kan hävda att jag inte är vad någon annan ser mig som. Likställandet av allas individuella subjektioner har alltid tyckts mig högst naturligt. Hur ska jag kunna något annat än godta andras återspeglingar. Således är jag knappast främmande för min brors förebråelse av min person, även om hans grundläggande värdegrund och självgoda, högst naiva darwinism är mig oacceptabel. Ändå måste jag tillstå att idén om det defekta är en förvånansvärt effektiv korspollinering av de två värdegrunderna, av medicinsk ofullkomlighet och religio-filosofisk ansvarslöshet.

lördag 10 mars 2012

DISSEKTION AV EN KÄNSLA


Den där sorgen känns ungefär som om ditt innanmäte lossnat och faller genom kroppen. Jag kan känna hur det släpper under bröstkorgen, och faller ned och pressar hela sin tyngd mot buken. Mitt huvud känns lätt som papper, mitt bröst urholkat, och mina ben buktande under tyngden alla organ. Allt jag kan se är en sorts vithet, flimrande och ständigt rörlig, och den märkliga erfarandet av en sorts plågsamt kroppslig känsla, inte olik ett akut behov av att urinera. Det är som att allt upphör i den där sekunden, och sedan först långsamt återvänder, som ett fotografi som vaskas fram under framkallningsvätskan, verkligheten flyter ut och tar flammande form och mörknar allt hastigare tills det svarta ätit sig genom bilden och jag blinkar. Hur kan det göra så ont? Hur kan det fortfarande vara så fysiskt smärtsamt efter två år? Det känns som en avrättning. Det känns som om jag ska skita på mig av skräck.

fredag 9 mars 2012

VITHÅRIG MAN MED GLASÖGON


På planet kommer en man fram till mig och lägger sin hand på min arm. Han heter Ejvind, eller Ajvar eller något liknande, jag glömmer hans namn i min akuta ovilja att bli tilltalad, men jag ler ändå. Han säger att han ville prata med mig eftersom jag såg så vilsen ut och eftersom jag inte borde det. Du måste vara starkare, säger han, eftersom du ser stark ut. Han pekar på mina kläder. Han har druckit lite för mycket, rom, en pikant rund doft, en stickande sötma, ett intressant dryckesval på Ryanairs flyg mellan Skavsta och Edinburgh, inte ortodoxt, nästan vulgärt, men samtidigt befriande osökt. Glasen i hans Lennon-bågar skakar över hans små inbäddade ögon, de tunna guldramarna vibrarande likt anslagna strängar från hans maniska minspel. Jag känner igen den där känslan av att komma hem, av att återvända till sin stad, trots att staden knappast tillhör någon, trots att vi alltid är främlingar. Ett nästan puberalt begär att bevisa sin tillhörighet, att skilja ut sig från mängden, från turisterna och golfarna, att visa att man erövrat något från den här sidan av kanalen. En kvinna givetvis. Han är först ut genom passkontrollen, han springer ned genom bagagehallen, och när jag kommer ikapp honom vid tulldörrarna, kan jag se hans nästan lila ansikte upplösas i förväntan. På andra sidan flyter den brungula tandraden hos en blond kvinna isär och hans silvergrå hår omsluter hennes stumplika huvud när de omfamnas.

måndag 20 februari 2012

ORNAMENT

Fem dagar senare finner jag mig ännu kontemplerande hans jumper. Finner mig med ohämmad bekanthet frammana det tunna melerade bomullstyget och punkten där den översta knappen omsorgsfullt hyskats lös. Bomullen knappast tjockare än gasväv, så tunn att hans huds frusna textur avtecknar sig genom tyget, och den svaga linjen från hans högra pektoralis försiktigt kröks när han stöter ut bläckpennans udd och antecknar i sitt linjerade A5 block. När han han hade vaggat det korslagda benet hade jag också kunnat urskilja hans högra oxford brogue vars sula börjat släppa och i vars undersida en skarp indentation uppenbarades inför den grå, tillsynes oanvända, fåtöljen där jag satt ihopsjunken. Han hade små nålsticksögon i ceruleanskt blått, ytligt inbäddade under ögonbryn i en svedd asklik ton av amberrött; skira bleka hår, likt repor i ett sepiafärgad tennsnitt. Detaljerna föreföll viktiga, avhängiga, som om de ensamma sanktionerade min närvaro. Duffelkappan och skinnsatcheln i den lilla kontorsgarderoben, till och med läroplanchen med naivistiskt tecknade franska verb över skrivbordet.
I det avskalade kontoret finner jag mig studera min psykiatriker på samma sätt som man studerar konst i väntrum på sjukhus, en förklarlig besatthet av punkten där det kliniska upphör och en sorts mänsklig bräcklighet tar vid. I alla livets passager, den märkliga närvaron av ett av dessa prominenta och samtidigt så själslösa ornament. Från det
bisarra äpple i granit som pryder entren till St Görans akuta psykmottagning och den märkliga abstrakta tygduk i olika kaffenyanser som hänger intill de låsta glasdörrarna med deras tunna mjölkvita bomullsgardiner, till den groteskt feta gröna orm av julgransglitter som klängde runt monitorn på The Western Generals endoskopisal, de färgglada teckningar som illustrerade broschyrerna på Dalens ungdomsmottagningen, eller de glossiga fotografiska 80-tals printerna av afrikanska djur som gracerade korridorerna på Edinburghs kvinnoshelter. De stanardiserade bejaminfikusarna i de otaliga väntsalarna, där rothko-esqua abstraktioner spiller ut över pastellväggar, i landskap av blomsterakvareller eller naturfotografier, l'art pour l'art indeed: och där, den kvarhängande bilden av den översta så tillrättalagt uppknäppta knappen i min läkares tröja.
Denna ofrånkomliga omedelbarheten i vardagligheten som omger det akuta. En sorts horror vacui, denna tvångsmässiga kollektiva estetik, som om vi måste distraheras, eller skyddas undan vår egen felbarhet.

söndag 29 januari 2012

KÖTTÖGA


Hennes blick kan endast med rätta beskrivas som kannibalisk. Köttig eller kroppslig, men samtidigt blind, som vore hennes ögon små ofärdiga frukter, som växer under pannloben. Vi har inte setts på upp mot åtta år och hennes blick söker sig ohämmat ner över min bröstkorg och midja, med den typ av skräddarlika exakthet men ofta möter hos äldre kvinnor som önskar söka fröna till det snara åldrandet redan planterade i ungdomskroppen. Det är en blick som är omedelbart sexualiserad och samtidigt nästan pryd. Som på en gång önskar finna bröstvårtornas konturer under blustyget, om så enbart för att fördömma dem. I tystnad kan hon sedan viska, men vad är det flickan har på sig? Som vore det en allmän angelägenhet, och ett löfte om ett framtida förfall. Hennes ansikte arbetar med formationen av ett rudimentärt leende, och framkallar en lustlös grimasch. Det är som att slå upp en dörr på rostiga gångjärn, som om affektuttrycket skavde i hennes ansikte, som om rynkorna det skar upp över hennes kinder vore sår. Jag minns att hon på min trettonårsdag skickade ett vykort med en lila ros och i ansträngt hård blyerts förklarade menstruationens hemligheter för mig som om jag behövde invigas i mitt kön, men också som om fruktsamheten angick henne, eller hotade henne. Denna märkliga missunnsamhet närd ur den plötsliga insikten att hon numer står inför en annan kvinna, en rival. Att åldern för nya fäder sedan länge är förbi, att män numer inte är mer än andra män.

torsdag 26 januari 2012

SIMS


Min gamle chef's fru, C, en mjuk spansk medelålders kvinna, spelade nästan ständigt om kvällarna spel på sin lilla portabla dator. Hon hade en kropp inte olik vad engelsmännen om julen kallar ett toffee apple, en obsolet konfekt, ett sockrat äpple i vilket man stuckit en pinne; hennes klotrunda runda överkropp bulbuöst, nästan rudimentärt, fästad på hennes tunna stolplika ben. Hennes game of choice var det simpla simulationsspelet The Sims, och en kväll överräckte hon mig sin samling nötta diskar i ett rörande försök att erbjuda mig något sorts avbrott i min repetativt depressiva dagordning.

Projektet fick ett mycket tidigt bakslag. Den leda och tomhet som överkom mig, lika plötsligt som ett knytnävsslag stannade med mig hela kvällen. Jag hade spelat utan uppehåll i upp mot fem timmar, djupt försjunken i de groteskt plebiska figurernas fåfänga levnadsmönster, när deras lilla värld långsamt började falla samman. Jag hade skapat två karaktärer: en manodepressiv kvinna som ömsom skakade av sorg, ömsom hysteriskt dansade, en serie spasmiska konvulsioner; och en hyperaktiv ung man med en odiagnosticerad men knappast reserverad pyromani. När socialen kom och hämtade deras enda barn, som gråtit okontrollerbart i ett dygn, avslutade jag programmet. Min hjärna befann sig i ett märkligt tillstånd av extrem aktivitet och plötslig letargi. Min kropp värkte och tystnaden i lägenheten skavde likt illasittande kläder. Men inom mig tickade fortfarande de inbrända begären i simulationernas liv, deras behovsbaserade dagkalendrar: arbeta, äta, pissa, duscha, sova.

De närmaste timmarna tycktes det mig omöjligt att företa mig något alls. Kvällen föreföll så grovt skuren, så tillyxad och ofärdig, mina vanliga mönster, reducerad från viljeakter till enkla drifter, hela min person summerad i samma graderade mätare som mina spelfigurer. Min ensamhet tickade långsamt uppåt, tills mitt missnöjes kolonn alarmerande slog över i rött. Utanför, snarlikt, slog natten över, gatlycktorna dränkte rummet i sitt vaxbleka ljus, väggarna sjukligt dränkta i denna jolmiga gulsot.
Och mina rörelser: så löjligt överdrivna. Mina handlingar så obehagligt vanemässiga. Jag åt. Den vidriga akten att pressa föda genom den ena öppningen och den lika vidriga akten att göra sig av med samma produkt.
Och samtidigt kände mig för ett ögonblick som en gud, som om min blick kunde röra sig i alla riktningar, som om den reste sig över det kollektivt habituella och såg det ovanifrån: hur de strömmande, ändlösa stigar av människor, likt myror, alla balanserande samma basala livskomponenter, automatiserade mönster, zickzackande i sina uppnötta spår, vestigia terrent!: äta, pissa, duscha, sova. Och så blev det natt och så blev det dag.

Jag satte på datorn igen.
Det var inte så mycket mer än så. Min natt förflöt i relativ mediokritet. Jag införskaffade en teve till mina fiktiva barn, jag uppgraderade deras soffa, jag konverserade med mina grannar. Och på samma sätt som jag härskade över mina spelfoster, saknade jag förmågan att styra mitt eget liv.
Och så blev det natt. Och så blev det dag.

onsdag 25 januari 2012

NATUREN SKYR TOMRUMMET


Den märkligaste tystnad. Jag upptäcker den halvvägs ned för trapporna: Trappans lätta dunkande som möter mina tonlösa fötter. Som om stenen hamrade sin puls mot min egen resonanslöshet, likt en sufflör.
För det är inte längre mina skor som låter, det är jag övertygad om. Jag har inga steg. Min kropp är ljudlös. Det är trappan som avger ljuden under mig. Det är trappstenen som bultar och klapprar. Jag är tyst.