Efter två dagars frånvaro

I min frånvaro upplöses staden. När jag sätter händerna för ögonen upphör den. När jag blundar finns inget kvar. I dess ställe reser sig andra byggnader. Kartlösa marker som inte längre tar form ur jorden, som istället växer ur mina händer, ur de mjuka skuggorna som gäckar mellan mina kupade handflator och ögon: där gror de, dessa oändliga variationer av staden, visionerna runt denna så otrogna metropol. Arkitekturen som lösaktigt breder ut sig, bjuder ut sig, fläker ut sig över kullarna, ommålad, konstgjord, svekfull. Det råder inget tvivel om hur lättfärdigt Edinburgh överger mig varje gång.