Jag minns att min lärare i kriminalpsykologi brukade säga att det var det absurda över allt annat som folk mindes. Att vapen och hattar eller masker, snarare än att skydda berövarens identitet, agerar en sorts återvändsgränd för åskådarnas minnen, det groteska, det oväntade och det anormala ersätter den samlade informationen av färglösa detaljer och medelmåttigheter. Vi minns plastmasken, fedoran, geväret, eller skägget, inte för att det skrämmer oss utanför att det förvånar oss.
Min lärare, för övrigt en avid bärare av en serie trilby's in olika nyanser av asfaltsgrått, brukade ta njuta av att konstatera att det förmodligen inte fanns varken en bättre förklädnad eller ett säkrare vapen än att råna en bank med en rå hel kyckling från frysdisken trädd över handen.
Tanken slår mig alltid numer, som en varningssignal, när okända människor hälsar på mig på gatan. Det bisarra erfarandet att jag hyser något abnormalt. Att jag i denna främlings ögon måste bära en anstötlig mask eller slaktkroppen av en fjäderlös fågel i mina armar. Påminnelsen om att de minns mig, inte för vem jag är, utan för denna osynliga grotesk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar