ÄLSKA

Vi var som tvillingar. Vi talade ett eget språk. Han tog vid där meningslösheten inkräktade, han fyllde och fyllde upp det där gapet, och höll ihop mig. Han var framtiden. Han var löftet om att det fanns något att fortsätta för. Att det fanns något att kämpa för. Att försöka vara lycklig för. Att det fanns något att vakna till, också om han aldrig var där. Det fanns alltid något att vänta på, hur litet det än var, något att hänga sig fast vid. Jag älskade honom som ett djur. Jag älskade honom som en syster och en bror. Jag älskade honom som en mor och en dotter. Jag älskade honom som en vän. Och jag älskade honom som en älskande och älskare. Jag älskade honom så mycket. Jag älskade honom som om han var det enda som fanns. Som om han var det enda som funnits. Jag kunde inte minnas mitt liv, jag kunde inte minnas vem jag var, och jag kunde inte se någon framtid. Jag älskade honom så intensivt och så hämningslöst att jag inte kunde se att jag var ensam. Att jag hela tiden var ensam. Och att all kärlek i världen inte kunde förändra det.