Fem dagar senare finner jag mig ännu kontemplerande hans jumper. Finner mig med ohämmad bekanthet frammana det tunna melerade bomullstyget och punkten där den översta knappen omsorgsfullt hyskats lös. Bomullen knappast tjockare än gasväv, så tunn att hans huds frusna textur avtecknar sig genom tyget, och den svaga linjen från hans högra pektoralis försiktigt kröks när han stöter ut bläckpennans udd och antecknar i sitt linjerade A5 block. När han han hade vaggat det korslagda benet hade jag också kunnat urskilja hans högra oxford brogue vars sula börjat släppa och i vars undersida en skarp indentation uppenbarades inför den grå, tillsynes oanvända, fåtöljen där jag satt ihopsjunken. Han hade små nålsticksögon i ceruleanskt blått, ytligt inbäddade under ögonbryn i en svedd asklik ton av amberrött; skira bleka hår, likt repor i ett sepiafärgad tennsnitt. Detaljerna föreföll viktiga, avhängiga, som om de ensamma sanktionerade min närvaro. Duffelkappan och skinnsatcheln i den lilla kontorsgarderoben, till och med läroplanchen med naivistiskt tecknade franska verb över skrivbordet.
I det avskalade kontoret finner jag mig studera min psykiatriker på samma sätt som man studerar konst i väntrum på sjukhus, en förklarlig besatthet av punkten där det kliniska upphör och en sorts mänsklig bräcklighet tar vid. I alla livets passager, den märkliga närvaron av ett av dessa prominenta och samtidigt så själslösa ornament. Från det bisarra äpple i granit som pryder entren till St Görans akuta psykmottagning och den märkliga abstrakta tygduk i olika kaffenyanser som hänger intill de låsta glasdörrarna med deras tunna mjölkvita bomullsgardiner, till den groteskt feta gröna orm av julgransglitter som klängde runt monitorn på The Western Generals endoskopisal, de färgglada teckningar som illustrerade broschyrerna på Dalens ungdomsmottagningen, eller de glossiga fotografiska 80-tals printerna av afrikanska djur som gracerade korridorerna på Edinburghs kvinnoshelter. De stanardiserade bejaminfikusarna i de otaliga väntsalarna, där rothko-esqua abstraktioner spiller ut över pastellväggar, i landskap av blomsterakvareller eller naturfotografier, l'art pour l'art indeed: och där, den kvarhängande bilden av den översta så tillrättalagt uppknäppta knappen i min läkares tröja.
Denna ofrånkomliga omedelbarheten i vardagligheten som omger det akuta. En sorts horror vacui, denna tvångsmässiga kollektiva estetik, som om vi måste distraheras, eller skyddas undan vår egen felbarhet.
I det avskalade kontoret finner jag mig studera min psykiatriker på samma sätt som man studerar konst i väntrum på sjukhus, en förklarlig besatthet av punkten där det kliniska upphör och en sorts mänsklig bräcklighet tar vid. I alla livets passager, den märkliga närvaron av ett av dessa prominenta och samtidigt så själslösa ornament. Från det bisarra äpple i granit som pryder entren till St Görans akuta psykmottagning och den märkliga abstrakta tygduk i olika kaffenyanser som hänger intill de låsta glasdörrarna med deras tunna mjölkvita bomullsgardiner, till den groteskt feta gröna orm av julgransglitter som klängde runt monitorn på The Western Generals endoskopisal, de färgglada teckningar som illustrerade broschyrerna på Dalens ungdomsmottagningen, eller de glossiga fotografiska 80-tals printerna av afrikanska djur som gracerade korridorerna på Edinburghs kvinnoshelter. De stanardiserade bejaminfikusarna i de otaliga väntsalarna, där rothko-esqua abstraktioner spiller ut över pastellväggar, i landskap av blomsterakvareller eller naturfotografier, l'art pour l'art indeed: och där, den kvarhängande bilden av den översta så tillrättalagt uppknäppta knappen i min läkares tröja.
Denna ofrånkomliga omedelbarheten i vardagligheten som omger det akuta. En sorts horror vacui, denna tvångsmässiga kollektiva estetik, som om vi måste distraheras, eller skyddas undan vår egen felbarhet.
1 kommentar:
Läst och funderat över din oerhörda förmåga att se och tänka kring det som är och sker. A-M_
Skicka en kommentar