Den märkligaste tystnad. Jag upptäcker den halvvägs ned för trapporna: Trappans lätta dunkande som möter mina tonlösa fötter. Som om stenen hamrade sin puls mot min egen resonanslöshet, likt en sufflör.
För det är inte längre mina skor som låter, det är jag övertygad om. Jag har inga steg. Min kropp är ljudlös. Det är trappan som avger ljuden under mig. Det är trappstenen som bultar och klapprar. Jag är tyst.
För det är inte längre mina skor som låter, det är jag övertygad om. Jag har inga steg. Min kropp är ljudlös. Det är trappan som avger ljuden under mig. Det är trappstenen som bultar och klapprar. Jag är tyst.
5 kommentarer:
Och just där blev internet lite bättre igen.
variation ii:
Miraculous
Och ljudet som jag utbrister - du är tillbaka. Det är ett högljutt vrål.
Alltid lika intressant/ P
Skönt att du är tillbaka!!!
Ve den besegrade. Vi fortsätter, ad finem. Tack mina vänner.
Skicka en kommentar