onsdag 25 januari 2012

NATUREN SKYR TOMRUMMET


Den märkligaste tystnad. Jag upptäcker den halvvägs ned för trapporna: Trappans lätta dunkande som möter mina tonlösa fötter. Som om stenen hamrade sin puls mot min egen resonanslöshet, likt en sufflör.
För det är inte längre mina skor som låter, det är jag övertygad om. Jag har inga steg. Min kropp är ljudlös. Det är trappan som avger ljuden under mig. Det är trappstenen som bultar och klapprar. Jag är tyst.

5 kommentarer:

calle sa...

Och just där blev internet lite bättre igen.

variation ii:
Miraculous

Anonym sa...

Och ljudet som jag utbrister - du är tillbaka. Det är ett högljutt vrål.

Anonym sa...

Alltid lika intressant/ P

Niklas sa...

Skönt att du är tillbaka!!!

Hypergraphia sa...

Ve den besegrade. Vi fortsätter, ad finem. Tack mina vänner.