DISSEKTION AV EN KÄNSLA

Den där sorgen känns ungefär som om ditt innanmäte lossnat och faller genom kroppen. Jag kan känna hur det släpper under bröstkorgen, och faller ned och pressar hela sin tyngd mot buken. Mitt huvud känns lätt som papper, mitt bröst urholkat, och mina ben buktande under tyngden alla organ. Allt jag kan se är en sorts vithet, flimrande och ständigt rörlig, och den märkliga erfarandet av en sorts plågsamt kroppslig känsla, inte olik ett akut behov av att urinera. Det är som att allt upphör i den där sekunden, och sedan först långsamt återvänder, som ett fotografi som vaskas fram under framkallningsvätskan, verkligheten flyter ut och tar flammande form och mörknar allt hastigare tills det svarta ätit sig genom bilden och jag blinkar. Hur kan det göra så ont? Hur kan det fortfarande vara så fysiskt smärtsamt efter två år? Det känns som en avrättning. Det känns som om jag ska skita på mig av skräck.