torsdag 3 maj 2012

GATUPSYKIATRI

De refererar till hononom som Crazy Martin. Hans epitet tycks ha ytterst lite att göra med hans karaktär, istället förefaller han mig en aning neurotisk om än möjligen på gränsen till det hypomaniska. Han har en sprucken tand i överkäken och den typ av blanka skalp som vittnar om en komplett hårlöshet, jämn i färgen och nästan glaserad i ljuset från baren. Han ler ymnigt med en grotesk excessivitet, som om han oupphörligen, likt ett litet barn speglar sig i de andras mottagande. Ur samtalet jag följer från bordet intill anar jag att mötet antagit en transaktionell karaktär. M har köpt honom en pint. M's flickvän, med ett ansikte påminnande om en dödsmask, lutar sig mot hans bröst. Hennes fingertoppar är blånade i kylan; en förebådande livor mortis, som om blodet graviterat genom hennes kropp och samlats i pölar, i mörka utsprängda fläckar över hennes slappa händer. Men ännu leker de över M's knappar. Upp och ned över hans bröst medan han lutar sig tillbaka i sätet på the Jolly Judge och alltmer oskarpt, tummande på plånboken, förhör sig om Martin's bestånd av psilocybin.
Han sällar sig till den ytterst tveksamma skara av mer eller mindre välanpassade medelklassmän som var höst och vår kryper runt över golfbanorna ute vid Seton Sands eller de våta fälten i Dalkeith innan vintern slår in, och plockar de små knapplika svamphuvudena med en samlares, snarare än en missbrukares passion. Lockelsen är en annan och dess ivrare en brokig skara, inte sällan med en fäbless för kvasibotanism, eller en arkaiskt romanticerad syn på naturen. Kanske är det därför Crazy Martin, med en begynnande oro böjer sig över bordet så snart M avlägsnat sig och försiktigt addresserar flickvännen: Has he got any mental health issues? En sorts absurd missbrukets psykiatri, den fina punkten där vanskötsel och välfärd möts, där omsorg och fördärv för ett ögonblick är likvärdiga. Martin rynkar pannan, slickar tungan över den ensamma tanden: I cannae sell him anything if he's got issues. No depression or stuff? No psychological problems? Hon rycker på axlarna, ironiskt: he's obviously entirely sane. Martin tömmer pinten, avvaktande, leendet gäckande, och den nu uppvridna LED-rörsbelysningen speglad likt pilar av ljus i hans skalp, sågande av och åter över hans strama hud medan han bockar och vrider sig. Last orders. Klockan i baren hamrar genom hans ännu odefinierade beslut: That's why I'm asking you. Hon lutar sig fram på sina tunga blodfyllda händer, kliar sig över sitt hårt skulpterade färglösa ansikte. I can't decide what he does. Martin vaggar fingret över bordet. Well as long as he's no mad. As long as he's not a nutjob. 
Jag fångar inte samtalets avslut. Vi spiller ut över gatan, den våta kalla luften, över the Royal Mile, tung av maltdofter från bryggerierna och den salta havssmak som rullat in med dimman. Följet delar sig i två läger, de som jagar excesserna, och de som söker medelmåttigheten. Jag sällar mig till den senare.

1 kommentar:

Anonym sa...

Läst. Ska läsa igen. A-M