onsdag 11 juli 2012

Nowhere in Particular

Jag är övertygad om att väggarna i badrummet är mer levande än jag. Den alltmer kulörta mykotoxiska tapeten tycks häva sig i takt med mina andetag, som om byggnaden itself, synkroniserade sin andning med min egen. Där jag ligger och stirrar upp i den svarta väven av gnistrande mycel kommer jag att tänka på en dokumentär jag sett om physarum polycephalum, och hur denna typ av slime mould kan röra sig likt en organism med en sorts kollektivt singulär intelligens inte olik en encellig organism eller vissa typer av insekter. Genom en lätt puls, fullkomligt observerbar, likt en tunn våg genom den gula protoplasman, skickar den ut information till den gemensamma kroppen. I en studie i Tokyo placerade man ut veteflingor i ett mönster representerande staden och dess förorter och betraktade hur möglet, med bizarr effektivitet förgrenade sig ut ur sitt centrum i tunna spröda trådar och ett mönster nästa identiskt Tokyo's tågsystem. Ett nätverk så korrekt i kombinatoriska optimering att det påminde om ett Steiner träd. Det finns något befriande i denna så primitiva intelligens som utan tvivel om och om igen leder rakt genom labyrinten den kortaste möjliga vägen. Kanske än mer så, när all hunger i världen inte kan få mig att resa mig ur det ljumma badvattnet.

2 kommentarer:

calle sa...

Ännu en überobservation. Ännu ett litet imperium. Kan inte vara annat än oändligt tacksam för att du delar med dig.

(Skulle vilja ha ett glas portvin till det här.)

Och apropå tågsystems förgreningar:
http://www.wired.com/wiredscience/2012/05/subway-convergence/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+wiredscience+%28Wired%3A+Blog+-+Wired+Science%29

Hypergraphia sa...

An exquisite taste. (refererar till portvinet, ett superbt val till en historia om intelligent mögel)

Artikeln är perfekt. Tack.