torsdag 3 april 2008

WITH CHRIST, WHICH IS FAR BETTER

I alla städer finns centrala miljöer som av en eller annan anledning har lämnats att förfalla och som långsamt har börjat återerövras av naturen. Den näst sista ingången till Warriston Cemetary, knappt en halvtimme från trafikkaoset kring Leith Walks slut, där vi bor, har murats igen med vita skeva stenar och klumpig puts i skarp kontrast med det mossklädda 1800-tals arbetet som sträcker sig runt kyrkogårdens kvadratkilometer. Det är en av dessa uråldriga murar, som folk av vana eller ointresse glömmer att ifrågasätta och börjar förutsätta, som om den i själva verket sträckte sig runt slutet av vår platta planet och bakom den gröna stenen, en enorm bottenlös avgrund bredde ut sig. Likt alla murar tenderar vi att ta dem för givet, anta att de stänger något inne, snarare än stänger oss ute, och blint följa den uppslagna väggen tills vi kan ta oss runt den. Warriston Cemetary är därför alltid öde och folktom. Endast bruset från bilarna och den ordlösa tjattret från förbipasserande påminner om omvärlden när man närmar sig en av skogsområdets yttre väggar, maskerad i murgröna, som om naturen själv försöker gömma sina egna gränser och förvilla sina enda besökare. Kyrkogården kan däremot knappast längre beskrivas som övergiven, likt en apokalyptisk djungel har den återerövrats av storstadsdjuren, feta ekorrar som gräver upp leran på jakt efter nötter, möss, kaniner, ett och annat skyggt rådjur och otaliga arter flyfän och insekter som gror i de naturliga små vattendrag som grävt sig fram genom gravmonumenteten och mynnar ut i det brungrå Water of Leith vid kyrkogårdens slut. Myllan knäpper och puttrar med liv. Buskagen skakar oupphörligen. Hela stenlandskapet mullrar. Snarare än den totala tystnad man skulle kunna föreställa sig, är kyrkogården ständigt i rörelse och en påtaglig närvaro andas dig i nacken med varje steg. Och snarare än förgängelse, en känsla av odödlighet. De enda människor som letat sig in i djungeln, genom den svekfulla sista metallgrinden som leder ut till underjordens övre sfärer, ännu nedklippta och tämjda, ett gränsland mellan de fina ansade stenträdgårdar som ramar in Stockbridge's kärnfamiljsvillor och det begynnande domedagsträdgård som breder ut sig nedanför kullen, är de original som alltid befolkar övergivna platser. Tre män med kraftiga mustacher står och samtalar lutade mot en av gravarna. De röda burkar de lämnat i rostande travar sticker ut mot den ganska enformiga paletten av grönt, brunt, tegel, senapsfärgad mossa och gråsvart sten. Men distansen är delad, i utkanterna av samhället behöver vi inte ens nicka igenkännande till varandra. Hälsningsfraser förefaller lika absurda här som om vi artigt hade räckt fram handen åt en av ekorrarna, som feta och lata gäckar i träden ovanför.

Kyrkogården med allt sitt symboliska bagage har gått igenom en märklig metamorfos med de skiftande seklerna. Kvarlämningarna av vad som en gång måste ha varit riktigt pompösa lyxornament över Edinburgh's handelsmän har långsamt förfallit; glasmontrar över stenskulpturer har krossats, och de fina kopparporträtt som suttit fästade vid obelixerna har chippats loss och stulits, med all sannolikhet smälts ned och sålts till panthandlare. De gravstenar som inte redan vält har baxats omkull av Edinburgh's statsråd, organiserad vandalism och gravskändning, för att skydda eventuella vandaler från att krossas under monumenten. På åttiotalet, redan då förfallen, var Warriston en pickup för ensamma homosexuella män. På nittiotalet strejkade dödgrävarna och en av J's vänner fann en hand med fingrarna spretande i jorden.
Endast gravarna förmedlar en slags uråldrig hoppfullhet och högtravande tilltro. De kislade citaten kontrasterar ironiskt mot förfallet, de kostsamma stenar och skulpturer som släkt och vänner samlats kring, idag lika mycket ett monument över en förlorad tid som över de redan oläsliga vittrande namn som mejslats in. Det är som om vi inte längre tillhör vårt eget släkte. Det som inte mossan erövrat, och knaprat ner till sina minsta beståndsdelar (Die, Jesus, God, Peace) har murgrönan slukat i ett ogenomträngligt hav av grönska. De inskriptioner som fortfarande går att urskönja är lika hoppfulla som absurt tragiska. Det genomgående budskapet en slags pietisk tro på efterlivet. Som om dessa tusentals kroppar gemensamt vill säga: vi har det bättre nu. Vi liver endast för den dag vi dör, det här är vårt mål, vi har nått fram, vi är äntligen lyckliga. Och som ett sista efterlämnat budskap från mänskligheten är det påfallande absurdt. Sedan vi gått bort, och lämnat detta ödsliga kaos efter oss, är de enda ord vi väljer att lämna: "With Christ, Which is Far Better." Den här godtrogna tilltron fascinerar mig. Hade jag förlorat mina fyra barn innan de nått ett års ålder, likt fru Hope, och begravt dem, år efter år, under en sten i en trädgård, hade jag förmodligen velat pränta ett trotsigt NEJ i kapitäler i graniten, inte det lakoniska Peace Perfect Peace. Ändå tycker jag iden om detta flydda viktorianska folk som så ädelt och uniformt godtog döden är otroligt spännande. För trots att gravarna givetvis en gång varit statussymboler, stenrösen symboler för makt, rikedom och religiositet, är de som manifest över egentliga personer ödmjukt opersonliga. Och de sista orden, uteslutande någon annans. "My flesh and my heart faileth; but God is the Strength of my Heart, and my Portion Forever.", det dessvärre ironiska, då graven sedan länge vuxit igen: "The righteous shall be in everlasting rememberence." och det så kryptiska "At evening time it shall be light."

4 kommentarer:

N sa...

At evening there shall be light? Så oerhört vackert, det är nästan som om jag skulle vilja ha det som epitat på min grav, om jag någonsin får en. Det är en sånt citat man inte förstår men ändå förstår precis. Jag vill inte påstå att jag tror på ett liv efter döden. Men jag tror på atonment. att sluta fred med sig själv. Döden är inte en livsprocess, som Wittgenstein sa, man genomlever inte döden. Men hans sista ord var "säg åt dem att jag levde ett gott liv", vilket mycket talande är precis vad döden handlar om. Ursäkta mig, nu pladdrade jag. Som alltid inspirerande. Och i detta fallet inte endast i att jag kommer skriva något. Det påminde mig, att det finns en sak jag måste göra. Något jag har glömt bort.
Tack.

J sa...

Ända sedan du skrev om Wittgenstein's sista ord för ett ganska bra tag sedan har jag burit det med mig. Det är ett bra avslut. Jag tror du har rätt, vi kontemplerar döden som om den vore en livsprocess, men i själva verket är det den raka motsatsen. Det är ingenting, vilket ställer till problem. Intet tenderar ju att löpa amok, som sagt.
Jag måste säga att jag fortfarande finner "With Christ, Which is far Better" skrattretande. Det är verkligen ett finger från andra sidan graven. Kortfattat och pompöst.

annemaire sa...

Jag älskar de där platserna som du har tagit mig till. De är märkligt förfallna, och man undrar hur det är att bli oändligt bortglömd. Jag tycker nästan känslan är bra. Tiden har alltid sin gång. Ding. Dong. Anne-Marie

Ulrika sa...

Jag tycker så mycket om att läsa dina inlägg. Glad att ha hittat till din sida - via "n", så tack även till honom.